Frågar en supportar världen över vilka FC Barcelona är så får en olika svar. Vissa skulle säkert påstå att det är ett fuskande och filmande lag. Inte sällan hörs dessa röster från Madrid eller varför inte hela vägen från Stamford Bridge. Vissa, mer neutrala supportrar, skulle utan tvivel hävda att FC Barcelona är en av de mest framgångsrika och ärorika klubbarna genom historien. Men vad tycker vi culés, vilka är FC Barcelona?

För mig så är, förlåt: var, FC Barcelona en klubb som stod för något eget. Något som varken Manchester United, Real Madrid, AC Milan eller vilken annan klubb som helst i världen var eller någonsin skulle kunna bli. Det gemensamma för dessa klubbar är och var just det, de är klubbar. Barcelona är, ursäkta: var, mer än en klubb.
 
Barcelona var samma spelsystem genom alla led, det var La Masia ett kort stenkast från Camp Nou så talangerna från sina våningssängar kunde höra publikens jubel eka över arenan. Det var en tro på sina egna spelare. Det var Puyol, det var Cruyff och det var Guardiola. Det var samtidigt andra tider då. Fotbollsvärlden utvecklas och fotbollskartan ritas om, på gott och ont. Barcelona kommer givetvis inte undan den nya fotbollsvärlden. För att inte hamna efter så måste man ta in lukrativa sponsoravtal och betala absurda övergångssummor. Eller måste man det, om talangen man betalar absurda övergångssummor för redan finns i klubben?
 
För ett halvår sedan ska Riqui Puig, en av klubbens absolut främsta framtidslöften, ha fått berättat för sig att dennes kontrakt inte kommer förnyas. Varför? Puig ansågs vara för svag fysiskt. Ta in den meningen igen. För. Svag. Fysiskt. I ett parallellt universum våren 2005: ”Tyvärr Lionel, ditt kontrakt kommer avslutas efter säsongen. Du är inte fysiskt stark nog”.
 
Som tur är så förlängdes Puigs kontrakt i slutändan men i en tid där allting som räknas är vinster och titlar så finns ändå inte tid att vänta på att egna talanger ska blomma ut oavsett hur bra de kan tänkas bli. Det paradoxala i detta är att så mycket av Barcelonas framgångar de senaste åren byggde just på att tålamodet och viljan fanns för att släppa fram sina egna spelare. Föreställ er att Xavi, Iniesta och Messi är i 18-årsåldern idag och knackar på dörren till A-laget. De släpps dock inte in av de bryska dörrvakterna Segura och Bartomeu. Andrés, Xavi och Leo anses för svaga fysiskt, dessutom spelar A-laget 4-4-2 till skillnad från det 4-3-3 som de växt upp med. Som lök på laxen har Barcelona spenderat många, många, många miljoner på att fylla bänkplatserna med Arturo Vidal och Malcom Oliveira.
 
En del kan såklart argumentera för att dagens talanger inte är i närheten lika bra som de exempel jag nämner ovan, det är det få som är med tanke på att vi pratar om några av de absolut bästa spelarna genom tiderna. Men frågan man då bör ställa sig är om dessa spelare hade blivit så pass bra om de inte fått chansen? Det är knappast så att 18-åriga Xavi var lika bra som den Xavi som sommaren 2010 passade hem Spanien ett världsmästerskap.
 
Jag ska dock inte vara allt för negativ, det finns alltid hopp om att saker och ting kan bli bättre. Faktum är att efter försäljningen av Lucas Digne så ekar det tomt bakom Jordi Alba och jag hoppas att jag inte är alltför naiv när jag säger att chansen för Juan Miranda kommer delas ut. Under försäsongen har dessutom Valverde talat sig varm om talangerna från B-laget. Det återstår dock att se om det stannar vid en försäsong eller om vi kan få se fler egna produkter i A-laget under säsongen och Barcelona kan bli lite mer än en klubb igen. Jag vet vilka jag vill att FC Barcelona ska vara. Vet du?