Med inspiration från Atléticoredaktionens Zoran Zoric och hans fantastiska årskrönikor görs den här årssummeringen i en lista från A till Ö.


A –gustí Benedito. Under hösten väckte den före detta presidentkandidaten Benedito en misstroendeförklaring mot Barcelonas ledning. Han grundade misstroendeförklaringen på Bartomeus och ledningens misskötsel av klubben och menade att de hade försatt Barcelona i en institutionell kris. För att ta ärendet vidare till en omröstning om ledningens framtid behövde Benedito samla ihop stöd från medlemmarna. Enligt stadgarna krävs minst 15 procent av klubbmedlemmarnas underskrifter för att ta det hela vidare till själva omröstningen. Barcelona har drygt 110 000 medlemmar, så Benedito behövde drygt 16 000 underskrifter. Han gjorde vad han kunde för att samla ihop dem på den tid han hade på sig, men lyckades inte. Till sist blev det 12 504 signaturer – en imponerande siffra, men alltså inte tillräckligt. Bartomeu fick (tyvärr) sitta kvar, men att det finns krafter som vill ha bort honom råder det inga tvivel om. Och när man talar om trollen…

B –artomeu. Att Barçapresidenten har varit under hård press det här året kan vi nog alla enas om. En misslyckad avslutning på säsongen 2016/2017, där två av tre titlar gick till ärkerivalerna från Madrid, i kombination med ett bedrövligt agerande på transfermarknaden, misstroendeförklaringen och kontraktssituationen gällande Messi och Iniesta gjorde Bartomeus liv jobbigt. Lägg därtill att Atlético Madrid anmälde Barcelona till FIFA för att ha gått bakom ryggen på Madridklubben och pratat direkt med Griezmann i ett försök att övertala fransmannen att ansluta till Barcelona nästa sommar och Bartomeu kände nog hur slipsknuten satt allt hårdare runt halsen. Det fanns perioder när Bartomeu och hans ledning fick kritik både inifrån och utifrån klubben och efter sommaren kände han att han behövde förklara sig. Han drog igång en lång presskonferens, där Albert Soler och Robert Fernández fick stå till svars efter Barcelonas pinsamma och dåliga agerande under transferfönstret. Att Bartomeu själv skulle stå till svars och förklara sig, det var det aldrig tal om. Han själv syns och hörs bara när det går bra, aldrig när det går dåligt. I samband med händelserna vid folkomröstningen om katalansk självständighet tog Bartomeu beslutet att matchen mot Las Palmas skulle spelas inför tomma läktare, vilket upprörde andra direktörer inom klubben så till den milda grad att några av dem avgick i protest mot Bartomeus beslut. Barças vicepresident Carles Vilarrubí avgick, liksom direktören Jordi Monés. Det har sannerligen inte varit ett lätt år för Bartomeu och han har nog fått ett och annat grått hårstrå under året som har gått.

C –opa del Rey. Ligatiteln och Champions League-titeln gick till våra värsta rivaler, men Luis Enrique fick avsluta sin karriär som Barçatränare med en sista triumf: Copa del Rey-titeln. Barcelona inledde cupen mot Hércules som, efter en 1-1-tillställning i Alicante, enkelt avfärdades med 7-0 på Camp Nou. Därefter blev det svårare motstånd i åttondelsfinalen, där Barça ställdes mot Athletic Bilbao. Baskerna vann rond ett med 2-1, men Blaugrana vände på steken hemma i den katalanska katedralen, där Athletic besegrades med 3-1 och Barça var vidare till kvartsfinal. Där väntade en annan baskisk motståndare: Real Sociedad. Barcelona åkte för en gångs skull hem med en seger på Anoeta och returen på Camp Nou blev en målrik tillställning. Matchen innehöll hela sju mål, varav fem av dem kom inom loppet av tio minuter i andra halvlek. Barça gjorde flest mål och vann med 5-2 och semifinalbiljetten var säkrad. Enda hindret mellan Barcelona och finalen var nu Atlético Madrid. Katalanerna vann med 2-1 i huvudstaden och i returen på Camp Nou gjorde lagen varsitt mål, vilket innebar att Barça gick till final. I finalen väntade överraskande nog Alavés. Messi gav Barcelona ledningen i första halvlek, men Alavés kvitterade bara ett par minuter senare. Precis före halvtid dödade dock Barça finalen med två mål till och i andra halvlek gjordes inga fler mål, så Barcelona segrade och kammade hem sin 29:e cuptitel. Titeln blev något av ett plåster på såret efter en annars besvikelse till säsong, inte minst i Champions League, där det tog stopp redan i kvartsfinal.

D –amer. Damfotbollen är på uppgång och Barcelona är en av de klubbar som går i bräschen för damfotbollen. Inte nog med att Barça satsar stenhårt på damsidan, kanske framför allt genom att värva de stora namnen. Klubben har också börjat göra reklam för damernas matcher tillsammans med herrarnas. Under hösten har Barça på sociala medier lagt upp bilder på Leo Messi och Lieke Martens tillsammans inför både herrarnas och damernas matcher. Det må vara ett litet steg, men alla steg i rätt riktning är något att glädjas åt, hur små de än må vara.

E –rnesto Valverde. Det ryktades om än den ena, än den andra tränaren som ersättare till Luis Enrique efter att han under våren förkunnade att han inte skulle fortsätta som Barcelonas tränare efter sommaren. De katalanska sporttidningarna gick systematisk igenom mer eller mindre alla tränare på marknaden; alltifrån Juan Carlos Unzue till Jorge Sampaoli – allihop var potentiella ersättare till Lucho. Efter månader av spekulationer började ryktena dock bli allt mer samstämmiga och det namn som tidningarna skrev om var Ernesto Valverde. Och mycket riktigt. Den 29:e maj tillkännagav klubben att Barças nya tränare var just Valverde. Basken var kanske inget namn som gav någon särskild upphetsning. Någon vana vid att hantera storlag hade han inte. Tränare för klubbar som Athletic Bilbao, Espanyol, Olympiakos, Villarreal och Valencia fanns på Valverdes CV och det var inte direkt en superimponerande meritlista för en tränare som nu fått jobbet att försöka få den smått kapsejsade skutan Barcelona på rätt köl igen. Tvivlare fanns, men Valverde har lyckats med bedriften att leda Barça obesegrade i både ligaspelet, CL och Copa del Rey under hösten. Underhållningsvärdet är inte det högsta, långt därifrån. Men resultaten hade knappast kunnat vara bättre.

F –öljetång. Ingen sommar är komplett utan att Barça gör sig ovän med minst en annan klubb i sin jakt på att värva spelare. Än så länge är sagan om Cesc Fàbregas ohotad etta på listan över följetonger; det var väl ett drama som pågick i sisådär fem säsonger, innan den – liksom allt som pågår längre än ett par säsonger, undantaget Game of Thrones – fick ett minst sagt antiklimaktiskt slut. Under sommaren fick världen dock inte följa bara en följetång från Barcelona, utan två. Det började med Verratti. Barça hade siktet inställt på italienaren tidigt och hela juni månad var fullproppad av rykten. Verratti och Barça uppgavs vara överens sedan länge, men PSG satte käppar i hjulet för övergången. Parisklubben ville under inga omständigheter släppa sin mittfältsmotor och efter en smått desperat jakt gav Barcelona till slut upp. Här kommer vi till följegång två. Med Verratti utom räckhåll ställde Barça in siktet på Coutinho och resten av sommaren gick åt till en om möjligt ännu mer desperat jakt på Liverpools brasse. Den brittiska klubben gjorde det glasklart redan från första stund Barça ringde att de inte var intresserade av att sälja sin stjärna, men det brydde sig inte Barcelona om. Dag in och dag ut försökte man förmå Liverpool att gå med på en försäljning, men inget pris var högt nog; Liverpool vägrade förhandla med Barcelona. Barça hade kunnat acceptera det och gå vidare, men nej. Sagan fortsatte ända tills att transferfönstret stängde och inför januaris fönster startade Coutinho-ryktena igen. Det här med att ett nej är ett nej finns tydligen inte i Barcelonas värld. Pinsamt är bara förnamnet.

G –erard. Piqué har under årens lopp gjort sig illa omtyckt i Madrid och därmed av spanska fans i allmänhet. Efter hans ständiga pikar mot ärkerivalen från huvudstaden tas han alltid emot av burop när han spelar klädd i Barçatröjan på Santiago Bernabéu. Under åren har han även blivit offer för spridda burop och busvisslingar av de spanska fansen när han representerar Spanien. Efter den katalanska folkomröstningen om självständighet, som ägde rum 1 oktober i år, eskalerade de spanska fansens avsky mot Piqué då han öppet röstade i folkomröstningen och stod upp för det katalanska folkets rätt till demokrati. Detta tolkades som att Piqué var för katalansk självständighet, trots att han aldrig har sagt sig vara varken för eller emot självständighet. Våldet som utspelade sig på de katalanska gatorna i samband med omröstningen ledde till att en tårögd Piqué sa sig vara villig att lämna det spanska landslaget. Han valde dock att stanna kvar i La Selección, till spanjorernas missnöje. Dagen efter folkomröstningen samlades det spanska landslaget i Las Rozas, utanför Madrid, för en öppen träning. Träningspasset fick dock avbrytas efter att fansen med hjälp av skyltar och verbala rop attackerat Piqué. Under de efterföljande landskamperna blev Piqué utsatt för massiva burop och visselorkaner och det återstår att se hur de spanska fansen kommer att behandla Piqué – och i förlängningen hela det spanska laget – under sommarens världsmästerskap.

H –emkomst. Från en Gerard till en annan. Gerard Deulofeu kom under sommaren hem till sin moderklubb efter några års äventyr i England och Italien. Den en gång så hypade ungdomen hade blivit vuxen och kanske var han nu redo att ta en plats i Barças trupp och på sikt även i startelvan. Att culés hjärtan klappar extra för canteranos är ingen hemlighet och de flesta hoppades att Deulofeu skulle göra succé på Camp Nou. Så blev inte fallet. Under hösten misslyckades han med att vinna både Valverdes förtroende och fansens hjärtan och mot slutet av året, efter några mindre bra prestationer, förpassades han till frysboxen. Tyvärr lär Deulofeu inte få en lång och framgångsrik karriär i Barcelona. Att han kommer lämna sin moderklubb en andra gång känns oundvikligt. Om det blir i januari eller till sommaren återstår att se.

I –ndependencia. Den 1 oktober genomfördes folkomröstningen om självständighet i Katalonien. Det blev en ytterst tråkig historia, där spansk militärpolis skickades till de katalanska gatorna för att bruka övervåld mot vanliga medborgare som lugnt och fredligt ville rösta om självstyre. Som en följd av händelserna i regionen ville Barcelona skjuta upp matchen mot Las Palmas, som var schemalagd till klockan 16.15 på valdagen. Det var länge oklart om matchen skulle spelas och först 20 minuter före matchstart kom beskedet: matchen skulle spelas inför tomma läktare. Bartomeu förklarade att han inte ville att matchen skulle spelas, men att det spanska ligaförbundet vägrade skjuta upp matchen. Om Barça inte kom till spel skulle de straffas med minst tre poängs avdrag. Matchen spelades, Barça vann och efteråt var det medtagna spelare som mötte journalisterna. Piqué och Busquets vittnade om att de hade tvingats att spela. Matchen borde aldrig ha spelats. Ligaförbundet borde aldrig ha lagt matchen samma dag som folkomröstningen. Det var en sorglig dag för alla oss som förespråkar demokrati. Det var sorgligt att Bartomeu inte vågade stå upp mot ligaförbundet. Vägra att spela, ta poängavdraget och håll huvudet högt. För det katalanska folkets skull; för alla de som skadades av spansk polis. Skäms, Bartomeu. De unisona ropen om självständighet hörs fortfarande på Camp Nou, högre än förut. De lär inte tystna förrän Katalonien erkänns som en egen stat. Om och när det blir återstår att se.

J –ordi Alba. Messi, Umtiti, Ter Stegen. Det här året är det ofta den trion som har fått mest beröm för sina prestationer. Och med all rätt – de har varit fenomenala. En spelare som inte får beröm lika ofta är Jordi Alba. De senaste säsongerna har han i ärlighetens namn varit rätt ojämn. Sedan Neymar lämnade Barcelona har Alba dock blomstrat. Utan brassen framför sig har Alba fått ha vänsterkanten för sig själv och som han har ägt den under hösten. Fem assist och ett mål har han hunnit med på 15 spelade ligamatcher, vilket är väldigt bra siffror för en vänsterback. Som jämförelse kan vi ta förra säsongen då han gjorde ett mål och sex assist i ligan på hela säsongen. Alba har verkligen blivit pånyttfödd och verkar trivas väldigt bra under Valverdes ledning, till skillnad från Luchos. En väl godkänd höst för vänsterlöparen.

K –vartsfinal. Längre än så kom inte Barcelona i Champions League säsongen 2016/2017. Efter att ha stått för århundradets remuntada – mer om den senare – mot PSG i åttondelsfinal fick Barças CL-äventyr ett abrupt slut i kvartsfinalen, där Juventus var flera nummer för stora för den katalanska stoltheten. Efter första matchen på Juventus Stadium var man som culé dock allt annat än stolt. Den euforin man hade levt på sedan vändningen mot PSG på Camp Nou var som bortblåst efter att Juve gett Barça en fotbollslektion i Turin. Det var helt obegripligt hur Barça kunde gå ut på Juventus Stadium med samma bedrövliga inställning som när man blev överkörda av PSG några veckor tidigare. Men med remuntadan mot fransmännen färskt i minnet fanns hopp om en remuntada 2.0 mot Juventus i returen. Och visst, Barça ryckte upp sig på Camp Nou, men någon mirakelvändning blev det inte. Katalanerna misslyckades med att forcera den italienska försvarsmuren och åkte ut, även om man lyckades reparera den kantstötta stoltheten något.

L –ivstidskontrakt. Det finns legender och så finns det legender. Och så finns det Andrés Iniesta. Mannen som blir hyllad var han än spelar. Mannen som inte en människa kan säga ett negativt ord om. Mittfältaren som har dominerat fotbollsvärlden i ett decennium, men som under Luis Enriques ledning inte riktigt kom till sin rätt. Iniesta har blivit 33 år gammal och fram till för någon månad sedan satt han på ett utgående kontrakt. Det ryktades om att Don Andrés inte var säker på sin framtid och att han kanske skulle lämna Barcelona när han kontrakt gick ut sommaren 2018. Det var länge osäkert om han och klubben skulle komma överens om ett nytt kontrakt, särskilt efter att Iniesta tillbakavisat Bartomeus uttalande om att parterna var överens. Men den 6 oktober kom äntligen nyheten att Iniesta hade skrivit på ett nytt kontrakt. Och det var inte vilket kontrakt som helst. Don Andrés hade nämligen skrivit på ett livstidskontrakt, utan utgångsdatum, vilket garanterar att han stannar i klubben resten av karriären. Han kan alltså stanna så länge han vill och väljer själv när han känner att det är dags att lägga skorna på hyllan. När han gör det kommer han enligt kontraktet att erbjudas en annan roll inom klubben. Det var första gången i Barcelonas historia som klubben erbjöd en spelare ett livstidskontrakt. Om någon är värd det så är det Iniesta.

M –ontal. Barcelonas forna president Agustí Montal avled 84 år gammal i mars i år. Montal var Barcelonas president mellan åren 1969 och 1977 och var starkt förknippad med klubbens strikta katalanska position under diktatorn Francos sista år vid makten i Spanien. Han införde ett nyhetsbrev som skrevs på katalanska, vilket var ett modigt drag med tanke på det förtryck som bland annat katalaner utsattes för av den spanska regimen. Han valde även att låta trycka medlemskorten på katalanska och lät Camp Nous speaker prata katalanska. Montal var också den som såg till att Johan Cruyff värvades, vilket ledde till att Barça säsongen 1973/1974 kammade hem sin första ligatitel på 14 år. Montal tog sig dessutom an korruptionen inom det spanska ligaförbundet när han formellt lämnade in ett klagomål efter en match mot Real Madrid. Det var i juni 1970 som Barça och Real Madrid möttes i kvartsfinal i Copa del Rey. Huvudstadsklubben hade vunnit med 2-0 i Madrid och i returen på Camp Nou tog Barça ledningen i första halvlek. Då klev domare Emilio Guruceta in i händelsernas centrum. Han dömde en straff till Real Madrid trots att Manolo Velázquez föll utanför straffområdet och trots att Guruceta själv befann sig långt ifrån händelsen. Spekulationer om att domaren var köpt av Real Madrid började genast och i slutet av matchen invaderade Barçafansen planen, vilket ledde till att matchen avbröts och att domaren flydde. Montal lämnade in ett klagomål på den felaktigt dömda straffen och därmed blev Barcelona den första klubben i Spanien att ifrågasätta det spanska förbundet. Montal hamnade i en annan dispyt med förbundet efter att de hade vägrat att låta Barcelona värva två spelare. Det hela ledde till att det spanska förbundet till slut tillät klubbar att värva utlandsfödda spelare, vilket möjliggjorde för Barcelona att värva Johan Cruyff sommaren 1973. Resten är, som man säger, historia. Vila i frid Agustí.

N –eymar. He-Who-Must-Not-Be-Named. Svikaren. Förrädaren. Hjärtekrossaren. Judas. Ja, kärt barn har många namn brukar man säga, men den här brassen är inte så omtyckt i Barcelona längre och namnen han kallas är inte särskilt kärvänliga. Han hade kunnat bli Messis arvtagare. Han hade kunnat bli en legend. Men han valde pengarna. Han valde PSG. Han gjorde sig ovän med miljontals culés världen över. Det hela startade som vanligt. Vi hade blivit vana vid att Neymar varje sommar ryktades till diverse oljeklubbar. Det var inget ovanligt eller oroväckande med de rykten som blossade upp kring brassen och PSG i juli. Åtminstone inte i början. Vad som skilde sig från tidigare somrar var dock att Neymar var tyst. Knäpptyst. Tidigare hade han gått ut och dementerat ryktena, men nu sa han ingenting. I takt med att ryktena blev allt mer intensiva började paniken smyga sig på. Barcelona med Bartomeu i spetsen gjorde allt i sin makt för att förmå brassen att stanna. Man bönade och bad, men det var för döva öron. Neymar hade bestämt sig och den 3 augusti besökte hans representanter klubbens kontor och köpte ut brassen från hans kontrakt för 222 miljoner euro. Som om det inte var nog agerade sedan Barcelona som ett sårat ex och stämde Neymar för kontraktsbrott efter hans övergång till PSG, varpå Neymar svarade med en egen stämningsansökan mot Barcelona. Det hela är en stilstudie i hur man inte ska gå till väga efter ett uppbrott. Relationen mellan brassen och klubbledningen är allt annat än bra, men Neymar är fortfarande vän med flera av Barçaspelarna och i slutet av oktober besökte brassen Barcelona och hälsade på sina gamla lagkamrater vid en träning. Vi kan nog anta att Bartomeu inte var någonstans i närheten då.

O –tur. Under året har flera Barçaspelare haft otur med långtidsskador. Först ut var Aleix Vidal, som skadade foten efter en ful tackling av Theo Hernández i ligamötet med Alavés i februari. Vidal hade befunnit sig i Luchos frysbox länge och äntligen började han få lite mer regelbunden speltid. Skadan satte stopp för Vidal, som enligt klubbens prognos skulle bli borta fem månader. Katalanen jobbade dock hårt med sin rehabilitering och när det var dags för cupfinal mot just Alavés i maj var han redo för spel. Han fick göra ett inhopp i den 83:e minuten, när han ersatte Rakitic, och fick sedan fira cuptiteln med resten av laget. I april var det dags för nästa långtidsskada när Rafinha skadade menisken i knät, opererades och skulle missa fyra månaders spel. Rafinhas saga är dock inte lika positiv som Vidals – tvärtom. Brassens rehabilitering gick inte alls som planerat och under hösten tvingades han till ytterligare en operation. Först i december, efter åtta månaders skadefrånvaro, fick Rafinha grönt ljus från läkarteamet. Slutligen har vi Dembélé. Fransmannen värvades för dyra slantar i somras, men i sin blott tredje match för sin nya klubb drog han av en sena i låret och tvingades till operation. Dembélé fick värsta tänkbara starten i sin Barçakarriär, men är nu nära en comeback och ska man tro Barças hemsida kommer fransmannen vara tillbaka på plan när Blaugrana möter Levante den 7 januari.

P –aulinho. Kinesiska superligan + avdankad floppbrasse + 40 miljoner euro = Barcelona. Så såg ekvationen ut i somras. Culés världen över slet sitt hår i ilska när värvningen av Paulinho blev officiell. Inte bara för att han tidigare hade floppat i Tottenham, värvades från Kina och kostade en förmögenhet, utan kanske framför allt för vad värvningen symboliserade: Barcelona har blivit en klubb som helt uppenbart har slutat att titta i La Masia efter tekniskt begåvade mittfältare och istället värvar en 29-åring, vars bästa attribut är fysiken. Det är inte det att Paulinho är en dålig fotbollsspelare. Han har gjort flera viktiga mål och klickar bra med framför allt Messi. Han bidrar med fysik på mitten och han fyller på bra i straffområdet. Men han är inte en mittfältare man associerar med Barcelona och även om han är en helt okej tvåvägsspelare och inte är den som ska bidra med kreativitet tar han (bland annat) speltid från ungdomarna i La Masia. Vilka signaler skickar det till ungdomarna som står och trampar på tröskeln till A-laget när 29-åriga Paulinho värvas från Kina för 40 miljoner euro? Är det värt för till exempel Aleñá att stanna och kämpa för att ta sig till A-laget när ledningen gör såna här värvningar? Eller är det kanske mer lockande att dra till England eller nån annanstans där andra klubbar lovar speltid i A-laget? Man kan ju undra hur det känns för Aleñá, som skrev på ett nytt kontrakt i juni, att se klubben värva Paulinho. Många culés var väldigt kritiska mot värvningen av Paulinho, dels på grund av ovanstående, dels på grund av att man var osäker på vilken nivå han höll. Brassen har dock vunnit över många hjärtan och det är många culés som menar att Paulinho har motbevisat alla tvivlare. Undertecknad tvivlar fortfarande. Inte så mycket på Paulinho som på vad värvningen symboliserar och på ledningens sportsliga planering. Jag hade till exempel mycket hellre sett Paulinhos plats i truppen gå till Aleñá eller Samper eller egentligen vilken annan canterano som helst.

Q –atar. Diktatursponsor no more! Dealen med Qatar Airways, som Bartomeu tvingades förlänga med ett år förra sommaren efter att ha misslyckats med att hitta en annan sponsor, gick ut i somras. Sedan den 1 juli i år heter Barcelonas huvudsponsor Rakuten: ett japanskt e-handelsföretag som inte är förknippat med någon diktaturstat. Men även om Qatar inte längre skulle vara Barças huvudsponsor, såg det ut som om de skulle fortsätta ett samarbete med Barcelona. Under året kom uppgifter om att Barça och Qatar Airways var på väg att sluta ett avtal som skulle göra Qatar Airways till Barcelonas officiella flygplanssponsor, men överenskommelsen gick i stöpet. En orsak till det ryktas vara Neymars övergång till PSG, som finansierades med hjälp av pengar från Qatar. Det såg Barcelona inte med blida ögon på och Bartomeu var fly förbannad på att en stat som Qatar kan tillåta ägas en fotbollsklubb. När journalister frågade honom om varför Barcelona hade ingått ett sponsorskap med Qatar försvarade han sig med att säga att det gjordes till ett marknadsvärde. Host, hycklare, host. Hur som helst är Barcelona numera fria från Qatar och dess blodspengar. Tack och lov.

R –emuntada. När Barcelona förlorade den första åttondelsfinalmatchen mot PSG i Champions League med hela 4-0 trodde nog de flesta att Barça var ute ur fotbollens finrum. Till returen kanske katalanerna kunde snygga till siffrorna lite, men att vända ett 4-0-underläge kändes omöjligt. Hoppet fanns där, men det var inte realistiskt att tro på en remuntada. Så skedde ett mirakel. Barça vann med 6-1 och hade därmed stått för den största vändningen i Champions Leagues historia. Med sekunder kvar stötte Sergi Roberto in målet som skickade Barcelona till kvartsfinal. Det var det sjukaste undertecknad någonsin varit med om och ett mål – och en match – som kommer att leva kvar i historieböckerna för evigt. Barcelona gjorde det omöjliga och den där kvällen i mars var definitivt en av årets höjdpunkter – om inte årets absoluta höjdpunkt – för en culé.

S –egunda División. Ett annat glädjeämne det här året är att Barça B tog klivet upp till Segunda Division efter att ha harvat i Segunda B, den spanska tredjedivisionen, i två år. Det var en lång och jobbig väg för Gerard López mannar, men de gjorde det. Under hösten har det dock inte gått särskilt bra för ungdomarna, men förhoppningsvis kan de vända den negativa trenden nästa år och åtminstone hålla sig kvar i Segunda División, som de kämpat så hårt för att nå.

T –er Stegen. Tysken var en jättetalang när Barça värvade honom som 22-åring sommaren 2014. I början fick han nöja sig med att spela i cuperna – CL och Copa del Rey – men när Claudio Bravo lämnade Barcelona för Manchester City 2016 fick tysken ta över rollen som förstamålvakt. Under sin tid i klubben har han visat sin enorma potential, men han har även visat sig mänsklig när han har stått för ett antal misstag. Det fanns en period när culés ifrågasatte om Ter Stegen verkligen var en målvakt i världsklass. De har nog fått äta upp sina ord i år. Ter Stegen har varit fullkomligt fenomenal det här året, framför allt under hösten. Avgörande räddningar har avlöst varandra och tysken har blommat ut till en av världens just nu bästa målvakter. För tillfället skulle undertecknad vilja påstå att han är i bäst form av alla målvakter. Att Barça har gått så bra under andra halvan av 2017 beror till stor del på att Ter Stegen varit helt outstanding mellan stolparna.

U –pprättelse. 2011 sa Pep Guardiola: ”Sergi Roberto är en spelare som är värd att hålla koll på och när han väl får sitt genombrott kommer han att förvåna alla”. Då var Sergi 19 år och hade precis debuterat i La Liga. Då visste nog inte många vem Sergi Roberto var, trots att han hade briljerat i Barça B ett par år. Efter en tid flyttades han upp till Barcelonas A-lag permanent, men användes sparsamt. När han väl fick speltid imponerade han inte nämnvärt. Ingen verkade tro på Sergi, men på något sätt höll han sig kvar i klubben. Han var på vippen att lämna Barcelona 2015, men så fick Luis Enrique för sig att testa honom som högerback. Dani Alves var skadad och Sergi Roberto liksom gled in på hans position på ett bananskal. Katalanen gjorde det bra, ibland riktigt strålande, som ersättare till Dani Alves och när brassen kom tillbaka blev Sergi något av en allt-i-allo. Han spelade som högerback, som högerytter, som pivote, som central mittfältare – ja, på alla möjliga positioner. I takt med att han fick mer speltid växte hans självförtroende och när Dani Alves lämnade sommaren 2016 hade Sergi så stort förtroende bland Barcelonas ledare att klubben inte värvade en högerback, utan istället satsade på Sergi Roberto. Att han inte är en utpräglad högerback märktes dock förra säsongen. Han hade det jobbigt ibland och många culés häcklade och hånade honom för att han inte var tillräckligt bra. Han hade blivit något av en hackkyckling bland de egna fansen. I år har han fortsatt att användas som högerback, men han har allt oftare fått spela som central mittfältare, vilket är hans naturliga position. Från mittfältet har han verkligen kunnat visa vad han går för och även om han inte är den mest tekniskt begåvad spelare har han ett gudomligt driv med bollen. I vårens klassiker på Santiago Bernabéu visade Sergi prov på sitt underbara driv när han tog en löpning med boll från egen planhalva. Ställningen var 2-2 och matchen var i princip slut. För alla utom Sergi. Han löpte med bollen igenom hela Real Madrids lag och orkestrerade därmed Barcelonas allra sista målchans, som Messi satte i mål. Barça vann och fick kontakt med de serieledande marängerna. En dryg månad tidigare hade han slagit in det sjätte målet i Barças remuntada mot PSG. Plötsligt var han hela Kataloniens kelgris. Under året har Sergi tagit det där sista steget i sin utveckling och fått genombrottet som Pep Guardiola pratade om redan 2011. Han har också fått upprättelse för alla år han spenderade i skuggan och alla år han blev hånad av lagets egna fans. Han har jobbat hårt och det lönar sig alltid. Nu lyser han starkare än solen.

V –AR. Om videoteknik hade existerat i Spanien hade Barcelona vunnit La Liga i våras. Nja, så svart eller vit är världen sällan. Men faktum är att Barcelona blev rånade på ett mål mot Real Betis i slutet av januari. Bollen var en halvmeter över mållinjen innan Adán lyckades få ut den ur målet. Alla såg att det var mål förutom domarteamet. Domaren dömde inte mål, Barcelona kryssade och förlorade därmed två poäng i striden om ligatiteln. Ska man hårdra det blev det bortdömda målet inte avgörande för att titeln hamnade i Madrid. Barça förlorade ligan med tre poäng, så de två förlorade poängen i Andalusien gjorde i slutändan ingen skillnad. Men vem vet hur matcherna efter krysset mot Betis hade utspelat sig om Barça hade fått med sig alla tre poängen, som man borde ha fått. Under hösten blev Barcelona rånade på ett mål mot Valencia på Mestalla också. Bollen var över linjen, om än inte långt över, innan Neto fick en hand på bollen och kastade ut den ur mål. Domarteamet missade detta och målet godkändes inte. Även den här matchen kryssade Barcelona och även om det inte går att säga hur matchen hade slutat om målet hade godkänts är oddsen på att Barça hade gått segrande ur striden ganska låga. Med målkameror skulle sådana här misstag raderas helt och det är väl inte för mycket begärt? Eller finns det verkligen någon som tycker att det är ”fotbollens charm” att domaren felaktigt dömer bort mål? Eller felaktigt dömer mål för den delen? För allt går givetvis inte emot Barcelona. När Barça tog emot Málaga på Camp Nou under hösten var bollen klart över kortlinjen innan Digne måttade ett inlägg från vänsterkanten som  resulterade i Deulofeus första ligamål. Målet borde aldrig ha godkänts och kanske fick Barça med sig tre poäng som de egentligen inte skulle ha fått.

W –anda. Barcelona spelade sin första match någonsin på Atléticos nya arena Wanda Metropolitano i Madrid den 14 oktober i år. Bortamatcher mot Atletico är alltid tuffa, särskilt sedan Diego Simeone tog över rodret i huvudstadsklubben. Barça fick dock en bra start på Wanda och åkte hem med en poäng i bagaget. Med lite mer skärpa framför mål hade det kunnat bli tre poäng, men en poäng är definitivt godkänt mot en erkänt svår motståndare. Kanske kan Wanda i framtiden bli för Barça vad Santiago Bernabéu redan är – ett andra hem?

X –avi. Under året har Xavi gått ut med att hans mål är att träna Barcelona i framtiden. Han spelar fortfarande i Qatar, men håller på att ta tränarlicens. De som vill se Xavi på Barças tränarbänk snart kommer nog bli besvikna. Xavi har nämligen sagt att det krävs år av erfarenhet för att leda Barcelona. Att det skulle vara sant är Pep Guardiola ett levande motbevis för, men så är Pep ett unikum. Att Xavi skulle ta över tränarposten efter Valverde förefaller osannolikt, om nu inte Valverde mot förmodan blir väldigt långvarig i Barcelona. I en intervju ska Xavi ha sagt att han är sugen på att träna Qatars landslag under VM 2022 och först därefter söka sig till Barcelona. Vad som händer framöver återstår att se, men att Xavi någon gång kommer träna Barça känns oundvikligt. Undertecknad längtar.

Y –nglingar. La Masia och dess talangproduktion är inte död, även om det är lätt att tro det med tanke på hur länge sedan det var en spelare tog klivet från Barça B till A-laget. I år har vi fått se flera spännande ynglingar debutera i A-laget. Den allra starkast lysande stjärnan heter Carles Aleñá och kom till Barcelona när han var 7 år gammal. Han gjorde förvisso sin debut i Copa del Rey redan i november 2016, men i april i år fick han debutera i La Liga. Förhoppningsvis var det den första av många matcher i La Liga för den 19-åriga mittfältaren. En annan ungdom som har framtiden för sig är Oriol Busquets, som inte är släkt med Sergio, men som ändå är kusligt lik sin namne i spelstilen. 18-åriga Oriol debuterade i Barça B i augusti i år och tre månader senare debuterade han i A-laget i en cupmatch mot Murcia. Oriol är definitivt en spelare att hålla utkik efter i framtiden. Kanske bär han Busquets fana vidare i Barcelona när Busi den äldre lägger skorna på hyllan. Även två icke-canteranos har fått göra debut i Barcelona under året. Mittbacken David Costas, som sedan i somras spelar i Barça B på lån från Celta Vigo, och José Arnaiz, som värvades till Barça B från Valladolid i somras, debuterade för Barcelonas A-lag i november.

Z –ombie. Han har gått från att vara en av världens bästa anfallare till att vara bäst på att vara offside och missa målchanser som till och med undertecknad skulle sätta. Jag pratar givetvis om Luis Suárez. El Pistolero har befunnit sig i en formsvacka mer eller mindre hela året. Han har gått mållös av plan fler matcher än någonsin. Under höstens CL-gruppspel har han inte gjort ett enda mål, vilket måste vara hans sämsta facit någonsin. Det kan förvisso inte bli sämre än noll gjorda mål i gruppspelet, men ni fattar. Har det någonsin hänt honom tidigare? Under december har Suárez kanske hittat tillbaka någorlunda till formen igen då han faktiskt lyckades göra mål i alla fyra matcher han spelade. Allt som oftast har Luisito dock inte gått att känna igen i år och frågan är om hans prestationer verkligen har med form att göra eller om han har passerat sin peak och är på väg nedåt nu. Han blir trots allt 31 i januari och till sommaren är det kanske dags att casha in på honom.

Å –ngest. Det största ångestmomentet det här året har utan tvekan varit Messis vara eller icke vara i Barcelona. Med ett kontrakt som skulle gå ut sommaren 2018 var det hög tid att förnya med Messi. I juni gick Bartomeu och klubben ut med ett officiellt meddelande att Messi och Barcelona kommit överens om ett nytt kontrakt. Sedan blev det tyst. Det var tyst länge. Sedan började ryktena. Messi hade inte skrivit på kontraktet än. Dagarna gick och ryktena tilltog. Bartomeu försökte snacka bort det hela genom att säga att kontraktet var giltigt för att Messis pappa hade skrivit på det. Messi själv behövde tydligen inte skriva på kontraktet. Han var bunden till det utan sin underskrift. Nu är undertecknad ingen advokat, men låter det inte lite konstigt att vara bunden till ett kontrakt som man inte undertecknat? Jo, det tyckte resten av världen också. Men enligt Bartomeu var Messis underskrift bara en formalitet och det hade inte funnits tid för honom att skriva på än. Lögner, på lögner, på lögner, på lögner. Tiden gick och årsskiftet kom allt närmare. I januari skulle Messi vara fri att förhandla med andra klubbar. Klumpen i halsen växte och tanken på Barcelona utan Messi, eller Messi i en annan klubb för den delen, gav nog de flesta culés mardrömmar. Men till slut kom bilden som alla väntat på. Den 25 november publicerade Barcelona bilden på en leende Messi och Bartomeu som med varsin penna i handen undertecknade kontraktet. Äntligen var det klart! Messi skrev på till 2021 med en utköpsklausul på 700 miljoner euro. Messi avslutar med största sannolikhet sin karriär i Barcelona och det är nog det bästa som har hänt under 2017. Tillsammans med remuntadan mot PSG och årets båda segrar i el Clásico förstås.

Ä –ndring. I och med Valverdes intåg i Barcelona har Barças karaktäristiska 4-3-3-uppställning fått lämna plats för den betydligt tråkigare 4-4-2-uppställningen. Under försäsongen testade Valverde i princip alla formationer man kan tänka sig, med varierat resultat, men nu verkar han ha ställt in sig på 4-4-2 permanent. Som ett resultat av det har Barça allt som oftast lyckats återta kontrollen på mittfältet, men anfallsspelet har blivit lidande. Det är inte särskilt kul att titta på, men bevisligen ger det resultat. Och är det resultat man vill ha kanske man kan acceptera att underhållningen blir lidande. Att man kan få båda delar tycks många culés helt ha glömt bort.

Ö –verraskning. Barcelona värvade Nélson Semedo i somras och den unga portugisen överraskade nog alla när han gick rakt in i laget och dominerade på högerbackspositionen. Semedo var under säsongsinledningen stundtals så bra att det kändes som om det var Dani Alves 2.0 som härjade längs högerkanten. Då kom nästa överraskning. Valverde började plötsligt bänka Semedo till förmån för Sergi Roberto och med tanke på portugisens fina prestationer började det spekuleras i huruvida ledningen beordrat Valverde att inte spela Semedo så mycket eftersom Barça måste betala Benfica pengar för varje 50:e match högerbacken spelar. Bänkningen av Semedo ledde, föga överraskande, till att hans prestationer blev sämre och det är något Valverde får ta på sig. Förhoppningsvis får Semedo mer regelbunden speltid nästa år så att han får spela in sig i laget ordentligt, samtidigt som Sergi Roberto får spela på sin naturliga position på mittfältet, där han gör sig bäst.



Tack för det är året och gott nytt år önskar vi på Barcelonaredaktionen!