Och så står man här igen.
 
Slutkörd, arg och bottenlöst besviken efter ytterligare en kollaps, i ytterligare en CL-kvartsfinal.
 
Vad var det som hände, egentligen?
 
Det korta svaret är att Barça, fullständigt och totalt, ställde ut skorna. Att samtliga spelare stod och gömde sig, och att Valverdes pragmatism kom att bita laget i svansen. Att Barça – efter en säsong präglad av överprestationer och osannolika utfall – åkte på den käftsmäll som samtliga Barça-kunniga har väntat på.
 
Att verkligheten till slut kom ikapp.
 
För visst såg man det här komma? Visst har man känt att resultaten inte på något sätt har rimmat med resultaten, och att laget – Valverdes vägvinnande taktiska förändringar till trots – har balanserat på en tunn, skör linje?
 
Missförstå mig rätt. Inte heller jag kunde se framför mig gårdagens kollaps. Inte på något sätt. Men att pendeln förr eller senare skulle slå, tror jag de flesta har varit överens om.
 
Och såhär med pendeln omslagen, kan man inte annat än landa i helheten.
 
För hur man än vänder och vrider på det, så är det klubben som har försatt laget i den här situationen. Visst går det att argumentera för att Valverde har virrat bort sig i sina taktiska manövrer – men vore det inte för den misskötsel som har präglat FC Barcelona de senaste fem, sex åren, skulle situationen se annorlunda ut.
 
Den övergripande trenden är tydlig, ju. Under loppet av de senaste säsongerna har Barcelona gradvis urholkats på förmågan att spela sin typ av fotboll. Olika tränare (för att inte nämna Leo Messi) har i mer eller mindre grad lyckats sminka över problematiken, men i grund och botten har ingenting förändrats.
 
FC Barcelonas identitet svävar alltjämt i fara. Och sker det inga förändringar på lednings-nivå, talar mycket för att utvecklingen kommer att fortsätta. Och fortsätta. Och fortsätta.
 
Tills klubben en dag är bortom räddning.
 
Tills FC Barcelona inte längre är mer än en klubb.