Låt mig börja med att säga att jag är långt ifrån objektiv, åtminstone objektivt sett. Men i denna diskussion tycker jag inte att objektivitet eller opartiskhet ens ska få möjlighet att på något sätt framstå som en viktig ingrediens i ”The Best”soppan. Det handlar inte om det. För mig handlar det snarare om en förståelse för fotboll. Även om fotboll kan vara komplicerat att förstå ibland så är det inte svårare än så. Lionel Messi är, fortfarande, top 3 fotbollsspelare i världen. Det är inte svårare än så. Eller räknas det inte att ensam gå obesegrad genom den högst rankade ligan i världen? Att vinna både skytte- och assistliga i världens bästa liga? Räcker det inte att på (mer eller mindre) egen hand hålla Barcelona kvar i den absoluta världstoppen? Hur värderas det att man på egen hand tar sitt land till ett fotbolls-VM? En inhemsk dubbel, vad är det värt om man tar den säsong efter säsong?
 
För några veckor sedan lanserades Strive och fotbollsvärlden kunde för första gången i världshistorien se spansk fotboll. Inte riktigt så. Men det är så det känns. För ingen som har sett spansk fotboll i allmänhet och FC Barcelona i synnerhet kan, med någon som helst trovärdighet, hävda att Messi inte tillhör de tre bästa spelarna i världen. I så fall har man suttit och tittat på TVns baksida för att försöka koppla in HDMI-sladden i rätt uttag. Det Messi gör vecka ut och vecka in i den spanska ligan saknar motstycke. Återigen: en behöver inte vara särskilt subjektiv för att se detta. Ponera att vilken spelare i världen som helst spelar en match som Messi gjorde igår mot Huesca, hade inte det varit säsongens överlägset bästa prestation för spelaren i fråga? Förmodligen, säger jag spontant. Men för Messi är det vardagsmat och därför behandlas en sådan prestation från Messi som inget annat än just vardagsmat. Faller Messi offer för sin egen storhet? 
 
”Men det finns mer fotboll än bara den spanska ligan!”. Det är helt korrekt, på samma sätt som det finns mer fotboll än bara Champions League, som ”The Best” tycks baseras på. Missförstå mig inte: Champions League är en fantastisk turnering, men det tenderar att glömmas bort att det är just det - en turnering. För storlag som exempelvis Real Madrid, Liverpool och Barcelona så är gruppspelet bara ett nödvändigt ont för att ta sig till slutspelet under våren. Ska man vara krass så kan man som ett storlag vinna Champions League på sju matcher. Sju matcher är inte ens en fjärdedel av en ligasäsong. Det betyder inte att det är lätt att vinna Champions League, långt ifrån. Jag kan dock tycka att det blir skevt när världens bästa spelare nomineras utifrån prestationer över sju matcher. Är det inte svårare att prestera i ytterligare 30 matcher och dessutom gå obesegrad genom dessa? Naturligtvis kan och bör man argumentera för att både Salah, Modric och Cristiano presterade över hela förra ligasäsongen. Men ingen av dem gick obesegrad och bar sitt lag på sina axlar som Messi gjorde genom en hel säsong. Visserligen vann Salah en historisk skytteligatitel, en helt otrolig bedrift. Trots detta så gjorde Messi fler mål. Business as usual och ingen höjer ett ögonbryn. 
 
Självklart är både Salah, Modric och Cristiano Ronaldo helt otroliga fotbollsspelare som vi alla ska vara glada över att vi får bevittna spela fotboll. Tyvärr mäts ofta vem som är ”bäst” på fotboll i siffror. Detta är givetvis extremt snedvridet eftersom fotboll är så mycket, mycket mer än Livescorepling och Football Fantasyligor. För att förstå en spelares storhet och betydelse så behöver man titta på matcherna, från minut 1 till minut 90. Gärna fler än sju matcher då. Det ironiska i det hela är att trots att siffror ofta står till grund för bedömning, så är det fortfarande Lionel Messi som står högst upp på sifferpelaren. Nedan lite siffror från den gånga La Ligasäongen:

Skytteligavinst, guldskon i Europa
Delad förstaplats i assistligan
Flest chanser skapade

Om inte ovan räcker så var han också den spelare med flest lyckade dribblingar och flest chanser skapade via genomskärare. Sorgligt nog så är sifferpelaren i världens bästa liga på något sätt betydligt lägre placerad än sifferpelaren i Champions League och Premier League. La Ligapelaren får helt enkelt snällt luta huvudet bakåt och avundsjukt titta upp på Champions League- och Premier Leaguepelarna som snor åt sig all uppmärksamhet.


Mer uppmärksamhet = större popularitet = bättre (?). Det är tydligen inte svårare än så.