En klassiker är en klassiker.
 
Så löd uppsnacked inför nattens ”El Clásico” i Miami. Ett sätt att undeblåsa tillställningen, men till viss del även ett träffsäkert påstående. Med tanke på de sprängfyllda läktarna och de respektive, stjärnspeckade startelvorna föreföll det självklart att matchen skulle hetta till.
 
Nedan följer Valverdes respektive Zidanes laguppställningar.
 
Cillessen
Vidal. Piqué, Umtiti, Alba
Rakitic, Busquets, Iniesta
Messi, Suárez, Neymar
 
Navas
Carvajal, Varane, Ramos, Marcelo
Casemiro Modric
Bale, Kovacic, Asensio
Benzema



Nej, något försäsongstempo var det aldrig frågan om.
 
Omedelbart kom matchen att varvas upp, och inom loppet av tio minuter stod det klart att Barça menade business. Knappt hade de vitklädda nuddat bollen innan katalanerna gjort både ett och två noll. Ettan genom Leo Messi, som via en försvarare stötte in ledningsmålet, tvåan genom Ivan Raktitc, som på klassiskt Ivan-manér pricksköt Keylor Navas högra gavel. 
 
Som om målen inte vore nog visade Barça dessutom upp ett imponerande spel. Matchens inledande 20 minuter präglades av en intensiv återerövring, såväl som ett högt, kreativt bollinnehav. Precis som i matcherna mot Juve och United överbelastades mitten, vilket banade väg för det katalanska kortpassningsspelet. Därmed kunde låsa upp Reals låga försvarsspel, och nå spelsugna MSN i mellanytorna.
 
Matchen skulle dock komma att öppna sig. I takt med att halvleken avlöpte kom spelet att bölja mer och mer, och innan man visste ordet av hade Los Blancos både reducerat och kvitterat. Matteo Kovacic placerde vackert in reduceringsmålet, medan Marco Asensio rullade in kvitteringen efter en flygande kontring. I den andra änden av planen lyckades inte Barça förvalta sina många chanser…
 
Den andra halvleken inleddes ungefär som den första – det vill säga med Barça-dominans. Omedelbart satte katalanerna in pressen, och tvingade marängerna ned i plan. Chanserna duggade tätt, och redan i den 50:e minten skulle målet komma. Gerard Piqué förvaltade Neymars frispark, och kunde vackert styra in 3-2-målet på volley.
 
Barça-dominans, som sagt. De följande 10-15 minuterna kunde katalanerna satt både fyran och femman, men lyckades inte förvalta chanserna. Bland annat brände Neymar ett friläge, efter magiskt förarbete av Messi. 
 
Med omkring en 25 minuter kom matchen att ebba ut något. Elvorna byttes ut till förmån för bänknötare och talanger, och plötsligt präglades matchen av en uddlöshet. Framförallt Barça, med Alcácer i spetsen, lyckades inte skapa särskillt många kvalificerade målchanser.
 
Med det sagt kontrollerade Barça ledningen bra. Helt okej, åtminstone. Real skapade ett par farliga chanser (bland annat ett distansskott genom nyförvärvet Ceballos), men i stort lyckades Barça spela av matchen på ett bra sätt. Framförallt Denis Suárez, Carles Aleñá och Nélson Semedo såg till att Barça kunde trilla boll, och nysta upp situationer.
 
Reslutatet skrevs till 3-2, och katalanerna fick lyfta den inte så traditionstyngda pokelen!
 
 
Reflektioner:
 
Återigen många, positiva intryck.
 
Först och främst står det klart att Valverde, åtminstone tillfälligt, har lyckats råda bot på den mittfälltsproblematik och brist på kreativitet som rådde i fjol. Med MSN centralt i planen är uppspelspunkterna fler, och därmed är ytan för mittfältarna större. Detta, i kombination med att rörelsen och passningsspelet känns mer dynamiskt, banar väg för ett kontrusktivt bollinnehav. Fötroendeingvande, minst sagt!
 
Med det sagt går förbättringen naturligtvis att härleda till valet av spelare. Med tekniske Semedo på högerbackspositionen, och utan Gomes på mittfältet, är förutsättningarna för ett flytande Barça bättre. Punkt slut.
 
Sist men inte minst vill jag lyfta två spelare. Nämligen Jasper Cillessen och Carles Aleñá.
 
Den förstnänmda gör en jättematch. Perfekt i spelet med fötterna, och står dessutom för ett par, tre monsterräddningar. Till skillnad från Ter Stegen ger holländaren ett ett självklart intryck, och jag vettefan om jag inte håller Cillessen högre än MATS. Att Cillessen har stärkt sina aktier råder det definitivt inga tvivel om.
 
Den sistnämnde fortsätter att imponera. 19-åringen ser oförskämt bolltrygg ut, och uppträder otroligt moget i passningsspelet. Ser dessutom smalare/rappare ut än i fjol, när han fick chansen (och gjorde mål) i Copa del Rey. Får Aleñá inte chansen nästa säsong vet jag inte vad kravbilden på talangerna är… 
 
 
Härnäst väntar Chapocoense, i Trofeo Joan Gamper, den 7 augusti!
 

Força Barça!