Kaos och kris.
 
De två orden sammanfattar ganska bra gemene mans tongångar före denna säsong som nu är åtta matcher gammal. Två matcher in, efter Supercupmötena med Real Madrid, så var tongångarna om möjligt ännu värre.
 
Ernesto Valverde var för dålig. Ivan Rakitic var för dålig. Jordi Alba var för dålig. Luis Suaréz var för dålig. Alla var väl egentligen för dåliga just då, förutom Nélson Semedo och Lionel Messi. Allt enligt de alltid lika reaktionära och självutnämnda, fotbollsexperterna på Twitter och diverse forum.
 
Nu? Något annorlunda tongångar.
 
15 poäng av 15 möjliga i ligan samt en övertygande seger i Champions League mot Juventus. Så enkelt var det att blåsa bort den domedagsstämpeln, om än tillfälligt.
 
***
Nélson Semedo. Jag vet i ärlighetens namn inte ens var jag ska börja. Sällan har en 23-åring klivit in i en av världens största fotbollsklubbar och levererat på en så sanslöst hög och jämn nivå som portugisen gjort. Det är som att han inte gjort annat än att sprungit upp och ner längs högerkanten på Camp Nou. Förmodligen det han gjort i ett tidigare liv. Finns ingen annan förklaring.
 
Snabb, atletisk och skicklig i båda riktningarna är bara några av attributen som kännetecknar Barças nya högerback. Det må vara väldigt tidigt, men i nuläget tyder exakt allt på att klubben hittat sin långsiktiga och rättmätiga ersättare till Dani Alves.
 
Att Robert Fernández lyckades få hit honom för €30 miljoner får ses som ett kap i nuvarande transferklimat, och även ett tecken på att en blind höna…
 
Ja, ni förstår.
 
***
Valverde mixtrade lite med laget inledningsvis, bland annat ställde han upp med en trebackslinje i match två av Supercupen. Ett mindre lyckat test.
 
Sen premiäromgången mot Real Betis har dock 4-3-3/4-2-3-1-formationen varit konstant, som än på några små justeringar hit och dit. Sanningen är den att det är otroligt svårt att sätta fingret exakt på vilken sifferkombination som är lämplig för att beskriva en viss uppställning men att Valverde hittat grunden till vad han vill är definitivt.
 
I fotboll pratar man ofta om tre faser: Defensiven-Omställning-Offensiven. Dessa kategorier kan även brytas ner i oändliga sekvenser som kan analyseras i sig. Vad som kan vara 4-2-3-1 i försvar är snarare en 2-1-4-1-2 när laget håller i bollen från mittlinjen och uppåt.
 
Nuvarande uppställning och taktiska instruktioner tillåter mer frihet och ”flytande” positioner hos mittfältarna. Det uppmärksamma ögat kan under gårdagens match mot Eibar noterat en Paulinho som stundtals droppade ner som ensam pivote medan Busquets tog position betydligt högre upp än vad vi är vana vid.
 
Valverdes plan, givetvis.
 
***
 
Messi då.
 
Fyra mål igår. Nio totalt i ligan. 12 i alla tävlingsmatcher. Dominant överlag.
 
Allt som vanligt med andra ord.
 
***
Förövrigt i Spanien kan vi notera att Sevilla, Valencia och Real Sociedad alla imponerar och formar i skrivande stund topp-4 tillsammans med Blaugrana. Valencia framförallt ser ut som ett helt annat lag än under fjolårssäsongen, tacka Marcelino för det. Den hårdföre spanjoren har tillsammans med sportchef José Ramón Alexanco fått ihop en trupp som definitivt kommer vara med och slåss om Europaplatserna. För er som kan er historia om FC Barcelona så kanske ni känner igen namnet Alexanco. Alexanco har nämligen ett förflutet i klubben som spelare, assisterande manager och ansvarig för La Masia.
 
Bara en sådan sak.