När Dembélé efter 30 minuters spel på Coliseum Alfonso Perez i höstas drog sönder baksidan var det just reaktionen av en 20-åring som ville visa vad han gick för alldeles för tidigt. Ryktena hade gått den sommaren om fransmannens sköra baksida, den uppmärksamma kunde till och med notera en och annan oroande handpåläggning under träningar från Ousmane själv på sin vänstra hamstring muskel. Men uppenbarligen ignorerades känningen av både Barcelonas läkarteam samt spelaren själv. Resultatet blev operation och fyra månader vid sidlinjen. Sämsta tänkbara inledning i den blå-rödrandiga tröjan.

Väl tillbaka på plan, i januari 2018, var det en märkbart stressad Dembélé som återigen ville spela ut hela sitt register på en gång. Och återigen, av allt att döma, för tidigt. Hans baksida fick en reaktion och ytterligare en månads vila väntade. Som att inte det vore nog stod han för ett mycket kritiserat inhopp mot Getafe i sin andra comeback, bara för att dagen efter missa träning på grund av magproblem (stress?). Han som för bara några månader sedan hos många ansågs vara världens största löfte var nu under hård press och anklagad för att vara både överskattad samt en “misfit” för Barcelona.

Berättigad kritik? Delvis, men långt ifrån allt.

Detta kan låta självklart men kom ihåg att trots att Dembélé varit i klubben sedan augusti, alltså sju månader, så har han fortfarande bara spelat 12 (!) matcher, var av sex från start. Ett underlag alldeles för tunt att dra några domedagsslutsatser från. Tvärtemot skulle jag vilja påstå att han visat upp ett bredare register än jag personligen förväntat mig. Låt mig förklara…

Den allmänna bilden av Dembélé när han blev klar verkade vara att “Okej, nu har vi fått en ytter som kan slå sin gubbe en mot en.” Så när han under sina första framträdanden hade en träffprocent i dribblingarna lägre än de flesta var det nog många som lyfte på ögonbrynen. Inte ens det han skulle vara bra på kunde han utföra. Just därför borde hans senaste prestationer vara en enorm befrielse för alla Barcelona fans. Dembélé har under lagets senaste fem matcher startat tre och hoppat in i en, insatser som alla varit imponerande. 

Mot Girona var det all-out attack som gällde från Valverdes sida med Dembélé, Coutinho, Messi och Suarez allihopa i startelvan. Girona pulveriserades och den unga fransmannen stod för sin hittills bästa insats i Barcelona. I matchen efter, Las Palmas borta, agerade han super-sub utan att lämna något större avtryck även om han stod för några fina aktioner. I seriefinalen mot Atlético hemma blev det bänknötning i 90 minuter trots att han, i min mening, borde startat. Nu är det ju svårt att kritisera Valverdes laguttagning och matchplan då Barcelona vann men på förhand höll jag inte med den gode Ernesto om hans uppställning. Coutinho fick hur som helst förtroende på högerkanten vilket efter 30 minuters spel ändrades till vänstersidan då Iniesta klev av skadad. I samma sekund som Iniesta blev utbytt omöjliggjordes i stort sett ett inhopp av Dembélé (om inte Barcelona hamnat i underläge) då Coutinho inte alls har den taktiska kunskapen för att fylla Iniestas skor som mittfältare på den vänstra sidan och balansen med både Coutinho och Dembélé på plan samtidigt i de rollerna är inte i närheten av lika stabil som med ‘Don Andrés’ på den samma. En mer taktiskt skolad André Gomes kom alltså in framför Dembélé, men den sistnämnda skulle få sin revansch. 

Mot Malaga var det dags för Dembélé att lysa starkast av alla då han i ett 4-3-3 system tog hand om högerkanten. Han slog sina gubbar, tog mogna beslut och framförallt stort ansvar som central kreatör, en egenskap han inte visat upp i Barcelona förrän till just denna match. I Messis frånvaro fick Dembélé utrymme att spela ut hela sitt register och jag är övertygad om att Valverde gillade vad han såg. Kanske så mycket att han spelat till sig en startplats mot Chelsea, oavsett om Iniesta kommer till spel eller ej.

Det är inte en slump att Thomas Tuchel, Dembélés gamla tränare i Borussia Dortmund, kallade honom för en “low-block specialist”. Alltså någon som är specialist på att dyrka upp lågt stående försvar med sin spektakulära spelförståelse och stora kreativa förmåga, vilket var precis det han visade upp mot Malaga.

Iniesta ser ut att möjligtvis gå mot en mirakelcomeback vilket skulle kunna möjliggöra ett asymmetriskt 4-4-2/4-3-3 med Iniesta som ansvarar för vänstersidan tillsammans med Alba som kommer farande längs kanten medan Dembélé får chansen ute till höger med en något mer försiktig ytterback bakom sig i Sergi Roberto. Den optimala uppställningen med tänket och systemet Valverde implementerat. Ousmane Dembélé har framtiden för sig men i denna klart uppåtgående trend kan han redan nu ge mycket till ett konservativt och defensivt tryggt Barcelona som förlitar sig på Messis magi offensivt. 

Kanske var det första halvåret utan Coutinho och Dembélé bra för Valverde och Barcelona, det gav dem tiden och utrymmet att faktiskt offra en spelare i offensiven och sätta en central mittfältare på högerkanten för att spela en ren taktisk roll som stabiliserat upp defensiven. Men med den inkörningsperioden klar är det dags att lätta på bromsen, göra lite finjusteringar och få in Ousmane Dembélé i matchen på riktigt.