När Sergi Samper den 17:e september 2014 fick göra sin efterlängtade debut för F.C Barcelona var det inte bara i egenskap av mittfältsdirigent som han gjorde sin närvaro känd på Camp Nou. Han gjorde det som den första och enda spelaren att ta examen från Barcelonas mytomspunna ungdomsverksamhet utan att någonsin ha representerat en annan klubb. Där och då kom Samper att bli den senaste i raden av spelare att symbolisera traditionen, och den fortsatta ambitionen, av att slussa fram egenfostrade spelare till a-laget.
 
Ett år senare har Sergi Samper endast gjort tre stycken framträdanden i Barca-tröjan - och hans frånvaro understryker de farhågor som klubbens värdekonservativa anhängare hyser.
 
Har F.C Barcelona, i ett fotbollseuropa där klyftorna ökar drastiskt och det absoluta toppskiktet smalnar av därefter, helt och hållet vänt sin värdegrund ryggen?
 
Värnandet av en klubbs historia, kultur och supportrar kontra den sportsliga och ekonomiska ambitionen, är en balansgång som fler klubbar än F.C Barcelona tampas med. Vare sig man pratar om PSG:s nyvunna sportsliga status i Europa, eller de höga biljettpriserna som råder på Emirates Stadium, ser vi prov på samma symptomatiska handlande.
 
För att i dagens klimat lyfta och som klubb ta sig hela vägen in till Europas finrum finns det inget utrymme för sentimentalitet. Investeringar måste göras men samtidigt finns det i samtliga fall en skara politiskt och historiskt förankrade supportrar som mer än något annat månar om klubbens tradition och värderingar. Supportrar som i mångt och mycket blir försummade, på vägen till framgång. Å andra sidan finns det ju ofta minst lika många supportrar som inget hellre vill än att få ta del av en framgångsagaa. Supportrar som i årtionden har törstat efter titlar - men vars titelskåp ekar tomt.
 
En inte helt okomplicerad fråga som den växande klubben hela tiden måste ta hänsyn till.
 
Jag vill understryka att jag främst talar om klubbar vars ambition är att klättra uppför den fotbollshierarkiska trappan. Klubbar vars varumärke och globala status är begränsade till att börja med. Jättar som Real Madrid, Manchester United och F.C Barcelona kan ju - efter århundraden av framgång - i stor utsträckning luta sig mot sin enorma globala status och tjäna på varumärket därefter.
 
Men låt oss dröja vid F.C Barcelona. Jag vill nämligen hävda att Barcelona, trots storleken på klubben och antalet anhängare världen över, i större utsträckning än andra elefanter till klubbar lider av denna moderna fotbollens dilemma. Barcelona är ju som bekant en av Europas mest traditionstyngda klubbar - och måste därför alltid titta i backspegeln vid varje stort beslut som tas kring klubben.
 
Är backspegeln sönder - eller bara missriktad? Det tål att tänkas på.
 
Sedan den självutnämnde separatisten, tillika Cruyff-anhängaren, Joan Laportas kontroversiella uttåg ur klubben (ett flertal styrelseladamöter avgick bland annat i protest mot Laportas påstådda maktgalenhet) har Barcelona färdats i stadig riktning mot en tydlig – kanske nödvändig – kommersialisering av klubben. Sandro Rosell och Josep Bartomeu har, i den ordningen, suttit på presidentposten i F.C Barcelona sedan 2010, och med en tydlig, affärsmässig mentalitet har de på många sätt kommit att förändra Barca. På gott och ont, kan jag tycka.
 
Med ett sedvanligt spenderande Real Madrid redo att ta över tronen har den sittande ledningen känt sig tvungen till förändring. Anpassa sig eller dö, heter det väl?
 
Genom massiva sponsoravtal med minst sagt tvivelaktiga företag och spenderandet av otroliga summor på spelare som Neymar och Luis Suárez, har Barcelona fortsatt kunna mäta sig med de allra största i världen rent ekonomiskt. Med facit i hand har det även visat sig vara lyckade investeringar rent sportsligt, med trippeln färsk i minnet.
 
Skeptikerna finns. Men faktum är att fjolårets framgångar på många sätt omintetgjort den kritik som tveklöst annars skulle haglat över klubben och dess ledning. För att konkretisera kan vi konstatera att Barcelona de senaste åren inte bara valt att investera kortsiktigt för att behålla sin maktposition i Europa. De har samtidigt – som en konsekvens av kortsiktighetstänkandet – tvingats bortprioritera den kanske mest utmärkande, katalanska traditionen.
 
Inte sedan Busquets och Pedro slog igenom runt sekelskiftet har någon spelare egentligen tagit steget från lovande ungdomsspelare till startspelare i Barcelona. Visst, det går att peka på Munir, Sandro och Rafinha. Men det är föga troligt att någon av dem ska klara av att ta en plats i dagens, stjärntäta Barcelona. Faktum är att en rad spelare som tidigare ansetts lovande på senare år aktivt har valts bort och tvingats lämna klubben. Spelare som jag är övertygad om skulle ha fått en ärlig chans för fyra, fem år sedan. Adama Toure, Denis Suárez och Gerard Deulofeu, för att nämna några.
 
Frågan är dock var skon egentligen klämmer. Huruvida dagens la Masia inte håller måttet eller om talangernas frånvaro helt och hållet bottnar i ledningens vägval är svårt att svara på. Självklart har det senaste decenniet varit en överprestation. Spelare som Messi, Iniesta och Busquets föds ju inte varje dag. Men att det nu helt och hållet skulle saknas råtalang har jag svårt att tro på.
 
Om inget annat finns det en spelare vars talang det inte råder några tvivel om. Samper är inte bara den ende spelaren att ta sig igenom alla led utan att någonsin bära något annat än Barcas färger. Han är den enda som varit kapten för varje lag han någonsin representerat. Något som är unikt även med Barcelonas mått mätt. Och om detta inte vittnar om en spelare utöver det vanliga, vet jag inte vad som gör det.
 
Med risk att dra för stora växlar på vad som trots allt bara är ett spelaröde i raden av många, tycker jag att fallet Sergi Samper är talande för vart F.C Barcelona är påväg.
 
Kommer Barcelona att ge denna diamant tid att förfinas och bli den spelare han har potential att bli, eller kommer de att släppa honom till Arsenal som länge knackat på dörren? Det Arsenal där Sampers två bästa vänner från la Masia, Bellerin och Toral, redan spelar.
 
Jag vet inte. Men jag vet att jag, när jag drömmer om F.C Barcelonas framtida framgångar, ser framför mig en spelare som är sprungen ur arvet från Xavi Hernández och Andrés Iniesta. Jag ser Sergi Samper, med bucklan i hand och med armarna i skyn.
 
 
 
 Ruben Baron