En titt bakåt i historien får oss att konstatera att spel i Segunda B inte är direkt avhängigt hur återväxt och förädling av talanger sett ut i klubben. Tvärtom har de senaste stora stjärnorna som Xavi, Iniesta, Messi och Busquets kommit till A-laget efter spel i tredjedivisionen. Från 1999 till 2010, med undantag för ett besök i fjärdedivisionen, har B-laget härjat i just Segunda B. Spanska lag har i allmänhet fina akademier, och klubbar som Athletic, Zaragoza och Villarreal (med erkänt goda talangfabriker) har inte heller varit beroende av ligatillhörighet för att bibehålla en god talangutveckling.

Vi kan därför konstatera att det inte kommer vara någon katastrof om tränare Jordi Vinyals inte lyckas med uppdraget att hålla kvar B-laget. Utveckling och försörjning av material till A-laget kan ske likväl. Vad vi borde vara mer oroliga över är att användningen och uppflyttningen av B-lagspelare till A-laget avtagit dramatiskt sedan Pep lämnade klubben, och så även om man jämför med Rijkaards sejour som tränare. Trots att laget spelat i andradivisionen. Varför är det så?

Normalt borde ett B-lag som ligger närmare A-lag avseende liga kunna generera mer konkurrensmässiga talanger, för steget upp torde vara mindre. Men ligatillhörighet verkar spela mindre roll (vilket historien visat) i detta sammanhang. I stället måste det vara andra faktorer som ligger till grund för att lyckas. Min teori kring varför det är så handlar egentligen om basala behov för en människas generella utveckling. En trygg miljö, realistiska förväntningar från såväl sig själv som tränarna, ideal att se upp till och sträva att följa efter samt någon som kan ta till vara och pusha utvecklingen i rätt fart och riktning.
För tillfället anser jag att det finns en del att önska gällande samtliga faktorer.

Tryggheten finns inte längre i samma utsträckning vilket beror dels på externa påtryckningar men också interna slitningar. Utifrån finns agenter och klubbar som rycker i spelare på ett annat sätt än för 10 år sedan. Nu är det inte bara storklubbar som Arsenal, utan även med mina mått mätt, mellanmjölksklubbar likt Stoke som rycker i spelarna.

Barcelona har alltid haft standardkontrakt på tre år för spelare som skrivit på sina första proffskontrakt vid 16-års ålder. €8000 första året följt av €10000 och €12000 åren därpå. Som följd av att många väljer att lämna innan de nått steget innan B-laget (Juvenil A) har ledningen börjat med strategin att hämta in 19 & 20-åringar utifrån. In kommer då spelare som inte gjort den resa genom akademin som krävs för att förstå och anamma kulturen (och inte minst spelidén) inom densamma.

Värre dock, de har inte samma kärlek till klubben och kommer troligtvis inte att se sin sejour annat än som en språngbräda till nästa nivå. Inget konstigt egentligen och priset man får betala för legosoldater. Men frågar sig nu en del, klubben har väl alltid köpt in spelare till B-laget. Ja absolut, men då har det varit mer rutinerade spelare vars erfarenhet, inte utvecklingspotential, man betalat för. Som exempel kan nämnas Espanndín, Lombán och Edu Bedia som alla var en bit över 20 när de kom till klubben. Dessutom kom de från spel i samma division som Barcelona B. Idag kommer flertalet av de inköpta spelarna från divisioner under Segundan. Som en följd av detta saknar laget rutin, och i somras försvann även namn som Ilie, Masip och Sergi Gomez. Då är det inte lätt att konkurrera mot lag som inte sällan har en medelålder runt 30 år.

Precis som Zubizarreta misslyckades med en del värvningar till A-laget, på samma sätt har strategin misslyckats när det gäller B-lagets trupp. Dessutom sänder det konstiga signaler till de som kämpat hela vägen och helt plötsligt får se sin framtid gå spolierad i frysboxdelen av den idag 27 man stora truppen. Samtidigt kan man fundera kring den ekonomiska aspekten och en förmodad felaktig lönebildning detta leder till. En annan strategi verkar också vara att även köpa in spelare som redan har en viss stjärnstatus. Förra säsongen var det Denis Suárez och till denna säsong kom Alen Halilovic.

Är detta en strategi som den nuvarande ledningen har, kan man förstå att de är väldigt måna om att ha B-laget kvar i den högsta möjliga ligan. För inte kommer man kunna attrahera den kategori av spelare med spel i tredjedivisionen? Såvida man inte ger denne samma lön som en A-lagsspelare likt Real gjorde med Ødegaard. Men vem vet, konstigare saker har ju hänt. Om inte annat hjälper det till att skriva upp värdet på spelarna och på så sätt öka tillgångarna i klubben för att få bättre låneläge hos bankerna den dagen man vill värva en ny Neymar eller Luis Suárez. Men nu spekulerar jag bara.

Det låter kanske konstigt, men en nedflyttning kan innebära en ökad trygghet. Den desperata situationen kan förhoppningsvis få laget, och även lagen under, att slippa pressen på prestation och fokusera på utveckling i stället. En mindre trupp med mer tid för varje individs behov och förutsättningar. Pressen utifrån kommer säkert inte att minska, men om du känner dig trygg och är i en utvecklande miljö är pengarna kanske inte lika viktiga.

Förväntningar och krav kommer alltid att följa med varje talang som en skugga. Efter succén under Guardiolas era kom ett stort antal spelare från B-laget att få göra A-lagsdebut. Det var så klart en given strategi att låta talanger få chansen, något Laporta satsat hårt på som president sedan 2003. Varje gång detta skedde gav det andra unga spelare något att försöka följa efter. Det skapades ett ideal och man kan nästan ta för givet att det tränades hårdare och kämpades mer för att nå ända fram, till toppen av världen. Blaugrana. Samtidigt fanns det tydliga krav och rutiner inom akademin som förutsatte att man klarade olika steg för att ses som aktuell för en chans. Fem olika steg, där ”etablerad som nyckelspelare i B-laget” var det sista. Först då gavs man möjligheten.

Idag sätter agenter betydligt högre krav och förmår klubben att skriva in automatiska uppflyttningsklausuler i spelarna nya kontrakt. I och med den ökade pressen från klubbar med högre lönenivåer för unga har klubbledningen sett sig tvingade till att gå med på kraven för att hålla fast i talangerna – trots att de ännu inte genomgått alla stegen. Frågan är då om detta även påverkar graden av kämpande och tränande hos sagda spelare. Förmodligen, och åt båda hållen. Men med detta kommer också andra krav som alltid inte är realistiska, och vips så ruckas tryggheten igen. Det blir fokus på den egna prestationen och inte alltid lagets bästa. Detta har både Eusebio och Vinyals pratat om som ett av problemen i laget denna säsong. Spelare som sätter jaget framför laget. Och det gäller såväl legosoldater som stjärnämnen och kanske inte minst de som hela tiden får stå utanför laget.

Förmodligen hjälper det inte heller att den som är chef för hela akademin, Jordi Roura, hotar spelarna med att de inte kommer få chansen i A-laget om de inte klarar sig kvar i Segundan. Samtidigt ställer jag mig frågan om det är denna etik och moral som Vinyals ifrågasatte tidigare, bara ett par matcher in som tränare för B-laget, när han menade att ”jag upplever att la Masias värderingar håller på att förfalla, och det finns kanske en grupp som förkroppsligar dessa med sina handlingar”. Förmodligen menade han inte Roura utan snarare en del spelare. Frågan är dock hur dessa kan ha tillåtits att komma undan med det. Eller är det kanske inte lika viktigt med de värderingar som genomsyrat akademin längre? I så fall har man tappat en viktig aspekt, och det är den att la Masia framför allt också är en plats för att lära sig – som människa. Och skit rinner neråt.

Eftersom jag inte följer la Masia mer än via diverse twitterkonton och B-laget matcher ska jag egentligen inte uttala mig i tränarfrågan. I stället konstaterar jag att många av de faktorer jag nämnt tillsammans är mer att ”klandra” än Eusebio (och nu Vinyals). Visserligen är det tränaren som möter spelaren på daglig basis och som någonstans ska pusha på utvecklingen i rätt riktning, samtidigt som det självklart är dennes uppgift att förbereda inför match. Det finns samtidigt flera andra ansvariga coacher jämte huvudtränaren. Dock har dessa inte ansvar för sammansättningen av truppen.

Det man snabbt kan konstatera är att det inte finns någon riktig spelidé, förmodligen mycket på grund av att flera av spelarna inte haft tid att anpassa sig till systemet men också för att man mer och mer förlitat sig på individuella prestationer och kompetenser. Saken är dock att när tryggheten försvinner är det inte lika självklart att prestera. Har man dessutom ingen spelidé att luta sig emot, ja då går det ofta sämre. När det som grädde på moset också finns en tränare som fått sin roll genom svågerpolitik snarare än ett CV med goda referenser, ja då blir det inte så svårt att acceptera och förstå effekterna.

Idag har det gått så långt att den nye tränaren valt at byta taktik och spelidé till en som mer påminner om Luchos. En taktik som mer går ut på omställningar och försvar än kontroll och bollinnehav – dock fortsatt i ett 4-3-3. Samtidigt ska man veta att detta troligen inte är ett medvetet val för att gynna utvecklingen och höja möjligheten för talangerna att nå A-laget. Ty tränarna i akademin har inte tillåtelse att vara närvarande på A-lagsträningarna. Däremot är det ett försök att få in en spelidé som fler kan ta till sig och anpassa sig till för att om möjligt greppa de halmstrå som finns att hänga kvar. Inget konstigt om det inte var för att detta i sin tur lett till att den största talangen av dem alla, Sergi Samper, förpassats till bänken på bekostnad av mer löpstarka spelare.

Det finns ytterligare en aspekt i det hela. För att verkligen få ett kvitto på hur det står till med produktionen i talangfabriken måste ju slutprodukten någonstans testas i en skarp miljö. Sedan Tito tvingades sluta och Tata Martino tog över har chanserna till A-lagsminuter dramatiskt minskat. Martino valde att satsa på säkra kort, medan Lucho varit sparsam förutom i de första omgångarna av Copa del Rey – samtidigt som A-lagets egna talanger Rafinha och Bartra också matchats försiktigt.

Självklart påverkar detta tålamodet hos talangerna i de egna leden, chanserna att nå sina drömmars mål blir mindre. Slutprodukten tenderar nu att testas i andra miljöer där den verkar funka helt okej även om dessa (spelare) förmodligen ändå inte kunnat konkurrera i den blåröda tröjan. Men – det måste finnas en morot och förebilder att sträva mot. Annars är risken stor att klubben går miste om spelare som verkligen har den eftertraktade standarden.

Summerat finns det ingen given syndabock till varför det ser ut som det gör just nu. I stället är det många olika faktorer som inverkar och kuggar som inte riktigt ligger rätt i fas med varandra. Alla har sin del i nästa fas, som kommer oavsett vi vill eller inte, och alla måste dra sitt strå till stacken – oavsett om är chef, tränare, spelare eller vad. Det krävs liksom rätt mycket för att få fram en ny Xavi.

I sommar är det presidentval. Det blir då ett ypperligt tillfälle för en (ny) ledning att sätta sig ner vid ritbordet och dra fram strategierna för akademin. Vilken väg vill man gå? För min del är det helt okej om man bestämmer sig för att gå tillbaka till det som funkat tidigare. Det är emellertid gott nog om man utifrån en förändrad fotbollsidé, dvs hur A-laget spelar och vilka behov som finns, väljer att ta fram en ny plan. Bara det händer något som signalerar utveckling. För just nu är det varken hackat eller malet.