När Messi mår bra mår även Barça bra. Eftersom la Pulga sällan är skadad (peppar peppar…) har det ofrånkomligt varit så att mycket av ansvaret målmässigt legat på just honom. Ett tag under denna säsong, i hans jakt på målrekordet(?), var det som förgjort för flera andra att komma med i målprotokollet, trots att det gavs fina lägen framför motståndarmålen. En del hade så klart att göra med otur, en del hade att göra med oförmåga. Men det som också spelade in var att ansvaret för att göra mål togs av Messi, ingen annan varken tog eller gavs detta ansvar. Det löste sig ju så bra ändå.

Hittills under säsongen är det därför föga oväntat Leo Messi som stått och gassat i solskenet, men allt eftersom matcherna tickat förbi och 2012 blivit 2013 är det en annan spelare som tagit klivet in i solen. Den bleke Andrés Iniesta börjar anta en annan färg, en färg som troligtvis kommer vara triumf för FC Barcelona framöver. En färg som går i samma ton som den som legat som en aura kring Messi. I kontrast till detta har världens bäste antagit rollen som assistent snarare än den exekutiva chefsrollen han själv bett om och klubben ödmjukt givit honom.

Det är här det speciella kommer in, och det var i matchen mot Getafe som detta inte bara involverade nämnda två spelare, utan ett helt lag. På ett soldränkt Camp Nou fanns det inte någon plats i skuggan, varken för Iniesta, Messi ellerför någon annan. Utan att ta något ifrån don Andrés tidigare prestationer under säsongen var det i denna match den normalt så blyge spanjoren tog klivet och initiativet på allvar. Han gjorde det i en match där hans vapendragare Xavi inte var med, vilket förmodligen var en förutsättning för att det skulle ske.
Normalt sett är det nämligen señor Hernandez som styr lagets rytm, och den som aktiverar Messi när denne droppar ner från motståndarnas backlinje för att hämta boll och ta ansvar. Iniesta inte bara tog rollen som Xavi, han valde också att ta ansvaret att göra något annat av den. Och Messi tog klivet tillbaka och erbjöd sin kollega assistans, samtidigt som han lämnade över ansvaret för målskyttet till de som verkligen behövde det. Och de gjorde varken honom eller oss andra besvikna.
 
Men - mår Messi bra av att inte stå i det skarpaste ljuset? Även om han är ödmjuk så finns det uppenbart en drivkraft hos honom som gör att han vill vara tungan på vågen och verkligen vara den avgörande faktorn på plan. Utan att för den skull vara egocentrisk – men ändå. För det är ju samtidigt så att en Messi som inte är eller tillåts vara involverad inte mår bra, och då mår inte Barça heller bra. Det vi nu bevittnar är, tro det eller ej, ännu en utvecklingsfas för världens bäste fotbollsspelare. Rollen som målskytt och kreatör kan han redan, nu antar han en annan skepnad. En skepnad som nödvändigtvis inte kommer ge honom mer solljus, men som kommer utveckla laget desto mer.
 
Det är då det fina i sammanhanget kommer in, Iniesta har inga problem att ta klivet in i skuggorna igen, han gör alltid det som är bäst för laget, och den klubb som gett honom allt ur ett fotbollsmässigt perspektiv. Om inte annat är det bara att titta på hans hud, det är ingen färg som tillstår någon som alltid står i ljuset. Tvärtom, men det bekommer inte det ödmjuka geniet. Idag har han dock självförtroendet och mandatet att kliva in i det igen. Och som han gör det.
 
Så misströsta inte om Messi för tillfället bara gör ett mål per match och ser lite loj ut emellanåt, det är bara en skepnad han antar, och snabbare än du kan säga ur form kommer han åter att stå där i solljuset och dominera. För så gör man om man är ett geni. Fråga Iniesta, han vet.