När Gerardo Martino efterträdde Tito Vilanova den 23:e juli förra året gjorde han det på samma premisser som tidigare tränare. Vinn titlar. Personen ifråga bekräftade själv samma sak på presskonferensen den där dagen för sex månader sen. ”Det är inte alltid rätt lag som vinner, men att gå titellösa vore ett bakslag och ett misslyckande”.  Dags att fixa förutsättningarna för att lyckas nu då.

Planen var tydlig. Barcelonas spelidé och filosofi skulle leva vidare samtidigt som förmågan att vinna tillbaka bollen från motståndarna högt upp skulle förbättras och återupprättas. Förutom detta menade Martino att det viktigaste trots allt var spelarnas vilja att vinna. Det Martino inte hade räknat med var emellertid den snåla mängd med träningar en coach får i ett europeiskt topplag som Barcelona. Matcher var tredje fjärde dag, landskampsuppehåll, vilo- och resdagar – allt tar anspråk av den tid laget hinner träna in nya taktiska förändringar på. Lägg till det faktum att många spelare haft skador samt tränarens eget val att rotera friskt i startelvorna, ja då inser gemene man att det tar några månader att pränta in ett delvis nytt sätt att spela och tänka fotboll.
Saken är dock den att tiden snart är ute. Det finns inte mycket att spela på längre, nu måste alla delar av spelet sitta.
 
Inledningen av 2013 påminner en del om inledningen av det nuvarande årets dito. Blandade resultat och prestationer fram till mötet mot Milan i CL. Ett möte som slutade 0-2 på San Siro. Det var Milan, ett före detta storlag på dekis. Nu väntar ett lag på uppgång med en tränare som har stor erfarenhet av att möta Barcelona. Mot Pellegrini och Manchester City finns det inte utrymme att ha en lika dålig dag på jobbet som mot Milan. Det går inte att räkna med att fansen ska skrika fram en ny vändning på Camp Nou ännu en gång.
 
Det sköna i kråksången är trots allt att det är Barcelona det handlar om. Potentialen och högstanivån som laget besitter är svår att matcha, även om det så klart finns utmanare även på den fronten, mer nu än förr. Så vad är det som fattas eller behöver förbättras för att vi ska få se en guldkantad framtid och tillvaro?
 
Tillgängligheten

Till skillnad från många andra storklubbar tenderar dagens Barcelona att inte ha för många stjärnor som rotationsspelare. I stället för att köpa in en fullgod ”avbytare” till Xavi väljer man en egen produkt i form av Sergi Roberto. När Piqué ska vilas finns ingen Marqunihos för €35 miljoner, utan en gammal Puyol som sjunger på refrängen. När Neymar och Messi varit skadade kommer Tello in och levererar. I alla fall i ligan och cupen. I Valdés frånvaro har Pinto gjort okej insatser. 
Dilemmat blir så klart att när motståndet blir bättre och nivån på prestationerna måste vara topp räcker inte kvaliteten alltid till. Då krävs det spetskompetens och kräver i sin tur en hyfsad närvaro. Iniesta har visat sig vara essentiell för att låsa upp motståndarförsvaret, och hans medverkan och form efter skadan tidigare i år kommer vara avgörande för lagets framgång – även om vampyren inte har förmågan att bära laget på sina axlar.
Det finns ett par tre nyckelspelare som måste vara tillgängliga för att de blåröda färgerna ska lysa starkast under våren.
Iniesta, Valdés och…
 
Messi – reloaded

Att bära ett lag är något Leo gjort många gånger. La Pulga är i samma läge som don Andrés, och är så sakteliga på väg att hitta tillbaka till samma superhöga nivå som innan skadebekymmerna. Mot Valencia på lördag får han gärna visa samma explosivitet som i höstmötet mot samma lag. En Messi i form får hela laget att höja sig och det är en svår egenskap att ersätta. Vissa har förmågan, andra inte. I utslagsturneringar är den ack så viktig att kunna tillgå.

Taktpinnen, tålamodet och balansen däremellan

En match varar 90 minuter, ett CL-möte det dubbla. Barcelonas filosofi handlar mycket om att trötta ut motståndarna för att sedan sätta in nådastötarna när orken tryter. Det är onekligen så att det andra laget har som mest spring i benen i början av matcherna och då också initierar en högre press under Barças uppspelsfas. Spelarna har tenderat att inte riktigt vara på tårna de första minuterna och låtit motståndarna komma nära vilket i sin tur lett till missade passningar och slarv som utmynnat i t ex hörnor eller frisparkar. Ett enda misstag kan leda till baklängesmål när vi pratar lag med hög spetskompetens i anfallet. Senast mot Málaga visade laget en intensitet som var betydligt bättre än tidigare och det är extra viktigt i matcher av slutspelskaraktär. Inte nödvändigtvis att göra mål snabbt, men att ta tag i taktpinnen och vara kompakta mellan de olika lagdelarna, både framåt och bakåt. Att helt enkelt visa motståndarna var skåpet ska stå.

Återerövring av boll

Ett uttjatat ämne, men trots allt en av de viktigaste ingredienserna för att Barcelona ska fungera som en komplett mekanism i alla perspektiv. Att vinna tillbaka bollen innan motståndarna hinner spela sig ur situationerna och organisera om sig från försvar till anfall. Mittbackarna är som bäst när de får jobba framåt i banan och slipper falla ner. Mot Atlético hände det flera gånger, såväl i supercupen i augusti som senare i ligan, att fel spelare pressade bollhållaren. Ibland fick Sergio kliva framåt ett tiotal meter för att initiera pressen trots att andra spelare befann sig närmare. Detta gjorde att ytan mellan honom och mittbackarna blev alldeles för stor då el Pivote inte hann in i pressen tillräckligt snabbt. Som ensam defensiv mittfältare är det tufft att behöva bomba runt över halva plan om inte lagkamraterna hjälper till.

Alla måste ta sitt ansvar och pressen får inte ske en och en utan kräver att flera spelare flyttar närmare ”sin” gubbe. En orsak till att denna taktiska förändring eller pånyttfödelse ännu inte kan anses fullbordad har säkert med skadebilden att göra. När Martino bjöd spelarna på den traditionella julmiddagen avslutade han med att säga ”ta till vara på viloperioden, för när ni kommer tillbaka behöver jag er alla i toppskick”. Förmodligen hade han det tuffa matchschemat i tankarna, men förhoppningsvis var uppmaningen också menad med det betydligt mer hårda jobb som kommer krävas mot bättre motstånd i åtanke – och då framför allt presspelet. Om skadorna tidigare krävt blod och tårar så kommer det krävas svett nu också - och det i stora mängder.

Att bryta mönster

Alla punkterna ovan är en förutsättning för att Barcelona ska kunna skapa målchanser och göra mål. Det behövs spelare som klarar av att göra en gubbe eller två, det krävs en balans mellan tålamod och attackvilja samt en bra press när laget tappar boll. När allt detta funkar brukar laget inte ha något problem att göra mål. Men vi har sett det förut, när det som bäst behövts. Som mot Chelsea 2012.

För mig har Martino alltid framstått som en vis man och en tränare med goda taktiska kunskaper, vilket han visade prov på i el Clásico tidigare på säsongen. Genom att offra Messi och flytta ut honom på kanten fick Tata in Cesc i ekvationen och kunde genom detta ta kontroll över matchen. Laget skapade inte så många målchanser som normalt, men kändes ändå betydligt mer trygga i spelet ute på plan, trots att man också tillät Real att rulla boll. Att kunna bryta mönster och frångå en normal taktik, anpassat till motståndarens styrkor och svagheter, är viktigt och en ingrediens som Martino lyckats med ibland. Det finns emellertid matcher, som de mot Atlético, där laget kört fast. Det är lätt att göra det svårt för sig, ibland är lösningen att göra det enkelt i stället.

Ett mål på tre matcher mot ett och samma motstånd är inte godkänt. Missförstå mig rätt, all heder till Atlético och Simeone, men nog borde det trillat in ett mål till. Problemet var oförmågan att komma till målchanser på olika sätt. Det tenderar att bli väldigt endimensionellt emellanåt och det måste till lite annorlunda metoder när effektiviteten och/eller målchanserna uteblir. I matchen mot Levante visade plötsligt laget att det fanns betydligt fler verktyg att plocka fram och de gav utdelning också. Sedvanligt kombinationsspel som resulterade i mål ja, men också skott utifrån medmål på retur som följd. Och ett hörnmål som grädde på moset. 
Det vore fullständigt briljant om Barça kunde fortsätta på inslagen väg även mot bättre motstånd - bryta mönstret och ta den enkla vägen.

En sista fråga

Motivation slår klass. Motivation och klass tillsammans vinner titlar.
Den sista ingrediensen, den som egentligen är grogrunden till allt, ligger i inställningen hos spelarna och förmågan hos tränaren att plocka fram den hos varje enskild individ.
Har Martino förmågan, och har spelarna hungern?
De följande matcherna ger oss indikationerna om vart det barkar.

Upp till bevis tack!