"Jag säger det här till dig ur ett osjälviskt perspektiv och för att jag uppskattar dig. Det är upp till dig att lyssna, ta åt dig, förkasta och förklara, men lev ditt liv. Livet är för jävla härligt, men då måste man leva det och inte låta livet leva åt oss. Det är upp till oss själva att vara auktörerna och huvudpersonerna. Du tittar åt ett håll, du tittar åt ett annat håll och om du inte skadar någon så ska du göra så som du själv känner, inte så som någon, rädslan eller bekvämligheten råder dig att göra. Livet är för jävla härligt, Raúl. Njut av det. Är det en fotbollsspelare som du vill bli? Det vet du bäst. Ge åtminstone aldrig upp att försöka"

Texten är tagen direkt ur Raúl Garcías mobiltelefon. Det handlar om ett SMS och avsändaren är ingen annan än Atletis fystränare Óscar Pitillas. Året är 2011, sommaren står för dörren och Raúl García har precis genomlidit ännu en smärtsam säsong i Atlético de Madrids färger. Busvisslingarna har haglat gentemot Raúl under de senaste säsongerna: "Ännu en värdelös värvning av en inkompetent ledning" är nog den generella tanken som susar förbi Atlético-supportrarnas hjärnor. När han gjorde sin tävlingsdebut i Intertoto Cupen mot Gloria Bistrita såg det inte bra ut. Å andra sidan är det inte direkt lätt att spela fotboll i 42 plusgrader i Rumänien. Det fortsatte på den vägen även om Calderón tog en viss tid på sig för att bestämma sig vad man tyckte om honom.  Det vanligt förekommande "¡Hijo de puta" varvas med "¡Paquete, vete ya!" hela vägen från Vicente Calderón till undertecknads vardagsrum i Sverige. Så där är det match efter annan vare sig Raúl García startar eller byts in i matcherna. Den här gången ser det ut att bli hans sista i röd-vitrandigt, men det var inte så här det skulle bli när han värvades för €13 miljoner från Osasuna. Den spanska huvudstadsklubbens ständiga problem på och utanför fotbollsplanen är större än vanligt just den här sommaren.. Ledningen med majoritetsägaren Miguel Ángel Gil Marín har bestämt sig för att "städa upp" i de egna leden. Quique Sánchez Flores får gå efter en misslyckad säsong och diverse bråk med Diego Forlán som i sin tur räknar ned dagarna. Han vet att han inte heller får stanna. Sergio Agüero har redan annonserat att han inte vill fortsätta i Atleti..via Twitter. Illröd i ansiktet lämnar han Vicente Calderóns kontorsavdelning där han haft möte med redan nämnde Gil Marín. Han har fått avslag på sin begäran. Därför inleder han nu ett flera månader långt krig för att få sin vilja igenom.

David de Gea å sin sida har ljugit för supportrarna om sin övergång till Manchester United sedan hösten, men klubben står inte enbart utan tränare och sina stjärnspelare. Toni Muñoz nobbar Gil Maríns erbjudande att komma tillbaka som sportchef sedan Jesús García Pitarch fått packa sina väskor. Utöver det säger gamle Atleti-ikonen Kiko nej till att vara en sorts röst mellan spelare, supportrar och media och när Luis Enrique tackat nej till tränarjobbet för att ta över Roma är Raúl Garcías fortsatta vara eller icke vara i Atlético inte särskilt högt prioriterat. 

Samtidigt som spillrorna av den sportsliga ledningen i Atlético räknar på hur mycket man kan dra in för att bygga en ny spelartrupp och balansera upp den eviga skatteskulden på uppemot €200 miljoner har Raúl García tankarna på vad som blir hans nästa klubbadress. I vissa instanser av media spekuleras det i att Atlético är beredda att släppa Pamplona-sonen gratis till Osasuna, men till allas förvåning skriver han på ett nytt 3-årskontrakt med klubben och ger sig av mot Navarra. Han gör det i jakten på den förlorade lyckan. Vad ingen rapporterar då är att Raúl García har återvänt till moderklubben av personliga skäl, men det vet man redan inom Osasuna-kretsar för Pamplona är ju bara en "liten by" i jämförelse med Madrid.

En bit efter hans återkomst till Pamplona nås således de flesta av att någon i hans omgivning skall vara sjuk. Än idag är det alltjämt inget som Raúl García pratar öppet om så vi lägger därmed ned spekulationerna om vem det egentligen gäller. I vilket fall som helst är det huvudanledningen till att Raúl återvänt hem. En idrottsmans tillvaro är ofta "orealistisk", det finns det otaliga exempel på. Hur man klarar sig i den här "orealistiska" världen beror ofta det på vilken bakgrund man kommer ifrån, vad man har för omgivning, men kanske framförallt hur man är som människa. Raúl García beskriver sig som vilken människa som helst, men visst har han drag som gör honom lika unik som dig eller mig: "Om det är något som jag inte tycker om med fotbollen så är det allt som händer runtomkring. När jag träffar mina lagkamrater i Atlético de Madrid vet jag att vi lever ett orealistiskt liv för en vanlig kille på 25 år. Jag gör inte samma sak med mina kompisar. Att komma hit (Pamplona) ger mig allt. Jag byter ut det som är min fotbollsmässiga omgivning mot att vara med min familj och mina vänner vilket är betydligt mer normalt för min ålder. När jag går ut på gatan är jag inte längre Raúl García, fotbollsspelaren, då är jag bara Raúl" sade Raúl i samband med en intervju med Diario de Navarra någon månad efter att han lämnat Atlético för Osasuna den där turbulenta sommaren 2011. 

De orden sammanfattar Raúl, personen, väldigt väl. För trots att fotbollsspelaren ibland måste göra reklam för de nyaste fotbollsskorna, intervjuas av media eller skriva autografer och ta bilder med supportrarna så är det inte han. Raúl, personen, gillar inte att se sig själv på TV förutom när det gäller att analysera det egna spelet. Det fick han verkligen chansen att göra i Osasuna. 

Fotbollsspelaren Raúl García lyckas José Luis Mendilibar återigen att uppliva. Han inser snabbt, till skillnad från Javier Aguirre (som dessutom hade honom i Osasuna), Abel Resino och Quique Sánchez Flores att Raúl García bör spela som släpande anfallare. Det är där han gör sig som bäst. Det är där som han återigen hittar lyckan på fotbollsplanen. 33 matcher och 11 mål talar sitt tydliga språk, men när såväl Atlético som Osasunas respektive försäsonger sätter igång i början av juli 2012 är det ingen, inte ens spelaren som vet vad som gäller inför den kommande säsongen. Räddningen blev Diego Simeone. 

Om det fanns två spelare som inte hade någon som helst chans att stanna i Atlético så var det Raúl García och Diego Costa. Så här i efterhand låter det nästan fånigt, men det var precis så det var. Atlético-ledningen behövde pengar, Simeone hade bestämt sig för att Eduardo Salvio skulle stanna i den kommande säsongen och därför började man lyssna på eventuella anbud månaderna innan försäsongen satte igång. Framförallt för Diego Costa. Innan försäsongen sätter igång klargör Simeone i vanlig ordning för samtliga spelare som befinner sig på Majadahondas träningsanläggning, Raúl García inkluerad, att de antagligen inte kommer stanna i Atlético, men att de ska ge allt på träningsplanen. Det är därifrån som chanserna även börjar dyka upp. En vecka in i försäsongen började mediarapporteringen kring Raúl García låta lite annorlunda. Nu skulle han enbart lämna om det kom ett bra bud för honom oavsett det han gjorde på planen. Försäsongslägret i Los Ángeles de San Rafael kom och gick, Raúl García imponerade inte bara fysiskt utan nu bidrog han även på planen. Efter turnéen i Costa Rica och Colombia stängde plötsligt tränarstaben dörren för Navarra-sonen. Simeone bedömde att han var tillräckligt bra för hans lagbygge. Än bättre. Han identifierade sig garanterat med Raúls "garra" och "llegada". Det var ju två element som Atlético, Inter och Lazio-supportrarna älskade med Cholo. 

Den här säsongen slår sig Raúl García, fotbollsspelaren, sakta, men säkert in som Atléticos tolfte spelare. Han tar åt sig av Simeones ord om att kvalité per spelad minut är viktigare än antalet spelade minuter bättre än någon annan ihop med Diego Costa. Man brukar säga att en Atlético-supporter respekterar blod, svett och tårar framför kvalité om spelaren i fråga inte har någon större kvalité, men så var det verkligen inte i Raúl Garcías fall när han hade det som jobbigast i klubben. Nu stod dock en person nere på sidlinjen som inte skulle tillåta något sådant. På vägen förbyttes busvisslingarna till lätta applåder, men med tiden började applåderna bli allt mer högljudda.

De som höll på med de där busvisslingarna kan inte vara stolta idag. Likaså de som tvivlade på Raúl García som fotbollsspelare för alla är vi olika. Alla behöver vi olika lång tid att anpassa oss till vissa saker. Raúl behövde fyra säsonger i Atlético och en säsong på utlåning i Osasuna.

Ironiskt nog var det just den här konstellationen som fick både Raúl, personen och Raúl García, fotbollsspelaren att växa: "Ibland sätter livet en i situationer som man själv inte vill befinna sig i. Dessa omständigheter gör att man tar vissa beslut. Att återvända till Osasuna var mitt eget beslut och därefter en vändpunkt för att återigen hitta känslan för det som jag verkligen tycker om att göra" sade han i en intervju tidigare under året. 

Samtidigt som Raúl García fick sitt mycket välförtjänta erkännande av publiken på Calderón växte han på ett annat plan. Åren som utvisslad gjorde honom starkare mentalt: "Det var ingen lätt period för mig, men jag ser det positiva i det hela. Det kanske är så att de som buade ut mig hjälpte mig att nå dit jag är idag, att mogna som person och bli en betydligt mer komplett fotbollsspelare. Det gäller att veta hur man ska ta sig an det, men det är sannerligen inte lätt att spela när ens egna supportrar går emot en. Vissa spelare kanske går ned sig p.g.a. det här, men i mitt fall har det hjälpt mig att bli bättre. Man lär sig av dessa situationer. Jag hade helst viljat att det inte hände, men kritiken har hjälpt mig mycket" berättar Raúl García. 

En gång i tiden sade samma person att man "måste vara som en svamp" för att hela tiden växa, dvs. suga upp all information och kunskap som erbjuds. Det är precis vad han har gjort under sin spelarkarriär. Han gick bredvid Osasunas legendariske lagkapten Patxi Puñal som 17-åring eftersom han hela tiden ville bli bättre. Han umgicks väldigt mycket med Diego Forlán under sin första tid i Atlético på och utanför planen. Hans enda maniska beteende enligt honom själv är när han gör korstecknet på väg ut på planen och att han hela tiden vill bli bättre med sin svagare fot. Längst in i Raúl García finns också en tävlingsgen som smittar av sig på resten av hans lagkamrater, något som gör honom till hatad av motståndarna, men älskad av de egna. Raúl Garcías roll i Atlético de Madrid  var därmed mycket, mycket mer än "den tolfte spelaren" eller "pålitligheten själv i Madrid-derbyt". 

Hans mentala styrka, erfarenhet (på och utanför planen), lagtänk, taktiska förmåga och det faktum att man kan använda honom i många olika positioner gjorde honom också till en referent inom Atléticos omklädningsrum. 29-åringen var en av lagets fyra viktigaste ledare innan hans övergång till Athletic Club i slutet av sommarens övergångsfönster. Förändringen från den Raúl García som själv blev utvisad mot Atlético på Calderón 2006-2007, hela vägen genom de jobbiga åren då klubben inte tävlade med de bästa och han själv hade sina problem till Simeone-eran och dagen då han lämnade har varit lång och slitsam. Efter att ha fungerat som stöd för de unga under sin tid som ledare i Atletis omklädningsrum gör han det sedan ett antal månader tillbaka åt Athletics ynglingar En av många anledningar till att tränarstaben och spelartruppen inte ville att han skulle lämna. Simeone försökte övertala honom i flera veckors tid. Lagkamraterna firade alla tre mål mot Sevilla den där augustikvällen på Sánchez Pizjuán med att sträcka upp åtta fingrar i luften. Koke, Gabi, Godín, Giménez, Simeone, fystränare, läkare, klubbanställda..alla! Hela den kvällen tillägnades åt Raúl Garcías sju år långa gärning i Atlético de Madrid.

Dagen efter, när det var dags att ta farväl av Atlético fanns de alla där: spelare, familj, ledare, tränare, klubbanställda och journalister. Alla ville ha ett foto med honom. Till och med journalisterna, en efter en. 

Sex titlar, 329 tävlingsmatcher, 45 mål och 17 framspelningar är Raúl Garcías facit i Atlético-tröjan. Ingen annan i klubbens historia har gjort lika många framträdanden i Europa. Inte Luis, inte Collar, inte ens Adelardo. 

"Jag har alltid varit en väldigt ambitiös person. Jag tycker inte om att nöja mig med saker som är teoretiskt enkla att genomföra. Jag vill fortsätta bli bättre"

Det är Raúl García, personen och fotbollsspelaren, 2015. Motståndaren i Athletic Club som är älskad av Atléticos tränarstab, spelargrupp, ledning och kanske framförallt supportrar. Mannen som tar sin egna väg, precis som Pitillas rådde honom att göra. 

Uno de los nuestros.