Många var de som hade varit kritiska mot detta spelsätt. Många var de som menade att FC Barcelonas spelstil inte längre var aktuell i den moderna fotbollen och att de andra lagen redan hade funnit motmedlen mot det som annars också kallas för totalfotbollen. Efter en svacka på sisådär 10 dagar hade en hel underbar och fantastisk säsong ifrågasatts och kritikerna kom från alla olika håll. Efter gårdagens match visade det sig att det endast handlade om en siesta som Titos grabbar hade unnat sig.
 
 
Tre långa veckor hade vi fått vänta på denna match som hade fått hela Barcelona, Katalonien, stora delar av Spanien och en hel värld att stanna, för att se hur det hela skulle sluta. Många var överraskande över Blaugranas förlust borta mot Milan på San Siro. Men efter att Barça hade förlorat två gånger mot ärkerivalerna Real Madrid på mindre än en vecka, så var de flesta övertygade om att det inte handlade om endast en tillfällighet.
 
Plötsligt ifrågasattes allting. Titos vara eller inte vara, Rouras kapacitet och kunna motivera spelarna och framförallt diskuterades det om inte Barças spelstil, eller tiki-taka som det också kallas för, inte längre var lösningen för katalanerna. Om och om fick spelare, ledare och andra personligheter kopplade till klubben, gå ut och försvara den metod som har kännetecknat FC Barcelona under så många år. Vi står och faller med vår stil under alla omständigheter, hade spelarna oftast fått säga.
 
Från Barças håll var man inte ett dugg intresserade av att byta sitt sätt som hade gett så många titlar och framförallt hade gjort laget till en referens runt om i världen för hur den vackra fotbollen spelades.
 
 
 
Äntligen var det dags. Dags för avspark, tiden var inne för de 95 000 personerna som befann sig på plats att ta sig in i arenan. Det var en ganska kylig afton för att vara Barcelona. Själv hade jag träffat ett par vänner från Sverige utanför stadion, för att visa hur de lättast kunde ta sig in på Camp Nou. Jag hade strax innan snällt fått beskedet att för denna match kunde man glömma allt vad press ackrediteringar hette.
 
Men det spelade ingen roll. Det var inte viktigt och se matchen på plats, det viktigaste var att laget skulle vinna, eller rättare sagt, det absolut viktigaste var att FC Barcelona skulle visa sin rätta identitet, sin rätta jag och spela ut hela sitt register. För i fotbollen, precis som i livet, så vinner man ibland och ibland förlorar man, men det viktigaste är att vara sig själv och göra allt i sin makt. Jag kan tänka mig att det var många som kände precis samma sak innan avspark igår kväll. Men det som ingen var beredd på var att vi åter skulle bjudas på show, magi och på en upplevelse som man sent kommer glömma.
 
 
Matchen började med en spektakulär tifo med texten ”Som un equip!” som på katalanska betyder vi är ett lag. Det var nog det bästa man kunde ha tänkt sig för en sådan viktig kväll. Det handlade inte endast om en Champions League åttondel, det var mycket mer som stod på spel.
Efter fem minuter fick Milanspelarna känna på hur det är när Barça kommer igång med sitt spel. Ett Barça som hade startat matchen på bästa möjliga sätt och med ett vackert samspel mellan lagdelarna fick Messi avsluta med en bredsida i nättaket. Där började det som är så underbart, men samtidigt så farligt att börja växa inom en, nämligen hoppet.
 
Igår kväll var jag nog inte ensam om att ha hypnotiserats framför tv-rutan. Dels för den viktiga matchen och dels för det vackra spelet som vi fick uppleva. Barça gav ingen chans till Milan fram till att Niang kom helt fri efter att Mascherano, som annars var strålande i matchen, hade fått felträff med huvudet och ställt Milanspelaren helt fri mot Valdes. Niang tog med sig bollen elegant, avancerade in i Barças straffområde, lyckades skjuta förbi Victor Valdes och bollen rullade och träffade stolpen och ut. Helt klart nominerad till kategorin ”Årets Scen” på Oscarsgalan.
 
 
Efter den händelsen tog hemmalaget tag i bollen och ett par tika-taka senare fick Messi åter sätta in 2-0 till publikens otroliga jubel. Hoppet, hoppet om avancemang vidare i Europacupspel växte sig allt starkare. Samtidigt växte sig även rädslan över att vara så nära, men ändå så långt borta, i samma hastighet. Den första delen av matchen var slut och man trodde knappt sina ögon. 2-0 och avancemanget var i det läget helt oavgjort.
 
Den andra halvleken startade med ett hemmalag som växte allt mer och då hände det. Då hände något som vi även tidigare under säsongen hade upplevt, men som under de senaste två veckorna hade raderats bort från minnet. Barça började med sitt vackra passningsspel rulla ut Milanspelarna på sin egen planhalva. Man spelade kvadraten, eller det som här nere i Spanien kallas för rondo, och som är basen för den totala fotbollen. Messi, Iniesta, Busquets och Xavi gav en lektion i hur man kan genom att vara lugn, men koncentrerad, nervös, men inte rädd och framförallt tro på sig själv utföra mirakler.
 
För mig var den stunden den mest magiska under hela kvällen. Att se sitt lag spela den fotboll som har kännetecknat de under så många år. Att se det sätt som har kritiserats så mycket under de senaste veckorna komma till liv igen och framförallt att se spelarna med full förtroende på sin egen spelidé, gjorde en stolt en sådan kväll som igår.
 
Sättet spelarna hittar varandra, det lugn de spelar med, den inställning som spelare som Dani Alves och Mascherano visar och den fina laginsatsen gör att denna version av Barça är långt ifrån över. Det tredje målet är annars ett annat exempel på det. Laget förlorar bollen på Milans planhalva, pressar och får bollen tillbaka, Xavi hittar Villa som med en fint tar med sig bollen och helt lugn framför Abbiati placerar bollen i det vänstra hörnet. El Guajes målgest är nog det som beskrev känslorna bäst för både honom och samtliga runt laget FC Barcelona. Att just han får göra detta viktiga mål visar återigen att tron på en själv, trots omständigheterna, är oftast det som avgör ifall man lyckas eller inte.
 
 
David Villa förtjänar mer än alla andra spelare att åter känna sig viktig, åter känna sig som en i laget och än en gång kunna göra en så pass viktig mål. Men det skulle inte ta slut där utan i slutminuterna av matchen fick Jordi Alba avgöra med det fjärde målet för kvällen som definitiv avgjorde åttondelsfinalen mot Milan och Camp Nou sprängdes av glädje. Det omöjliga blev plötsligt möjlig, det otänkbara hade inträffat och FC Barcelona hade åter visa vilket magiskt lag man har. Om man inte tar risker så kan man inte vinna, hade en viss Dani Alves sagt ett par dagar tidigare.
 
 
 
Jag har läst på en del ställen där folk menar att Niang kunde ha avgjort för Milan och därmed kunde Barças fest ha tagit slut långt innan det var förväntat. Kan inte alls hålla med det påståendet måste jag säga. Fotboll är fotboll, ibland tar bollen i stolpen och går i mål och andra gånger, som igår, tar den stolpe och ut. Men ett lag, en filosofi och en spelidé försvinner inte med endast ett mål.
 
Under förra året missade Messi en straff som tog i ribban och strax efter gjorde Torres mål för Chelsea. Barças dröm tog slut den gången men jag kommer ihåg att publiken på Camp Nou gav stående ovationer åt sitt lag. Barça är trogen sitt spelsätt oavsett om man vinner eller förlorar.
 
 
 
Enligt min mening står FC Barcelona för något som är högre än endast vinster och förluster. Sättet man spelar på gör att man drömmer sig in i en magisk värld där allting är möjligt. Gränser bryts och det enda som återstår är kreativitet, tron på sig själv och fantasin. Tiki-taka står för något som den spanska kommentatorn kanske aldrig ens drömde skulle bli så stort. Tiki-taka är endast ett begrepp för något som inte kan förklaras, det måste bara upplevas. Tiki-taka står för något magiskt som Barçaspelarna försöker återuppliva varje gång de springer ut på Camp Nous gräsmatta. Ibland funkar det och ibland inte, men den kommer aldrig och försvinna så länge Xavi fortsätter med sina passningar, Iniesta med sin vackra dans med bollen och Leo Messi med sin totala kontroll över allt som händer runt omkring honom. Tiki-taka är varken det enda spelsättet som finns, eller det bästa som finns, utan det är helt enkelt det vackraste som finns för oss som njuter av FC Barcelonas spel.
 
 
 
 

 
 
Visca Barça y Visca el Futbol!!
 
 
 
Denna artikel är tillägnad till alla de som älskar fotbollen på alla olika sätt som den spelas på. Men framförallt är det en liten hyllning till journalisten Andres Montes som var först med att upptäcka detta begrepp tiki-taka. Han avled tyvärr 2009 men hans arv till fotbollen kommer leva länge.