Revolutionen är tillbaks på många sätt i Bilbao. Efter några matchers förhållandevis tamt spel och mer än tama resultat var det Bielsas lag med Bielsas spel som åter stod på planen. Förutom det faktum att vi var tillbaks i katedralen så var det kanske lite förvånande att vi just i den här matchen hittade tillbaks till själen av vårt nya spel eftersom laget vi ställde upp med var följande:
I mål som vanligt den stabila Gorka Iraizoz.
En Backlinje bestående av De Marcos, Amorebieta, Javi Martínez, och Aurtenetxe.
Defensiv mitt med Aurtenetxe och Iñigo Pérez.
Den offensiva mitten upprätthölls, ska man säga som vanligt, av Muniain, Ander Herrera och Susaeta. På topp Toquero.
 
Det var alltså ett lag som saknade sina två kanske största stjärnor Llorente och Iraola och rädslan för ett nytt eländigt resultat fanns nära.
Trots det började man starkt och på sin tredje målchans efter bara sju minuter bröt Susaeta en huvudlös bakåtpassning och med fri lejd mot mål i bästa Susaeta fart och med kyla rundar han målvakten och slår in bollen.
Efter det följde en mycket bra Athletic period med snabbt passningsspel och ständiga platsväxlingar mot ett Zaragoza som uppenbart hade kommit till San Mamés för att som man säger i Sverige, förhoppningsvis kriga sig till eventuella poäng. Spela intressant fotboll var man i alla fall inte sådär vansinnigt intresserad av.
 
Dock är det inte krigandet som gör att matchbilden i den 21:a matchminuten förändras totalt utan en Zaragozakontring där Amorebieta missar brytningen utanför straffområdet, Lafita tar sig förbi och Javi Martínez glidtacklar perfekt i straffområdet tycker alla, utom domaren som visar rött och straff. Ponzio stegar fram och tar straffen perfekt med 1-1 som resultat.
 
Efter detta följer en period av starkt rakt Zaragozaspel, men efter ett tag glömmer man dock bort att man är en man mer och Athletic tar över mer och mer medan Zaragoza mest ägnar sig åt att försöka ge domaren alla chanser som finns att ge Athletic en kompensationsutvisning. Bielsa hinner också med att byta ut Iñigo Pérez innan halvtid mot San José som går in som mittback.
 
Andra halvlek börjar lite som den första slutade, Athletic håller boll anfaller på ett litet rakare sätt än tidigare och Zaragoza spelar bestämt kontrollerat. I 69e minuten händer dock det ”oundvikliga”. Lanzaro försöker bryta på mittplan, får bollen på handen och får också sitt andra gula kort. Efter det här feldomslutet tar Athletic över totalt. Det lilla försök till spel Zaragoza uppvisat tidigare är som bortblåst och i den 72a minuten får man utdelning när en för dagen strålande Oscar De Marcos kommer in från höger och kontrollerat sätter 2-1. Då kliver linjedomaren in i handlingen och totalt felaktigt vinkar av för offside. Huvuddomaren Pérez Montero som har en riktigt usel kväll går såklart på flaggviftarens linje och målet döms bort.
 
Athletic jobbar dock oförtrutet på medan defensivbytande Zaragoza fortsätter ”kriga”, men i den 86e minuten håller inte krigandet mot spelandet längre. De Marcos kommer återigen in från högerkanten och den här gången slår han en väl avvägd passning in mot mitten nära målområdet där den oförtrutet jobbande Gaizka ”Revolution” Toquero dyker upp och får bollen i mål och den här gången hittar inte ens domaren nåt mer sätt att påverka matchen på och 2-1 är ett faktum. Efter det här orkar inte Zaragoza resa sig och resten av matchen blir mer av en transportsträcka till Athletics första seger i december.
 
Stora plus den här matchen utdelas till en lysande Oscar De Marcos, en dominant Ander Herrera, en hårt jobbande och ständigt farlig Iker Muniain att han dessutom lyckas vara piggast av alla och hålla boll på slutet är helt otroligt när han samtidigt hade krampkänningar. Matchens klart mest lysande stjärnan igår var dock Toquero, trots hans ständiga offidelöpande så var han vansinnigt nyttig för laget. Ständigt farlig, ständigt jagande och överallt helt enkelt. Den här kvällen var han dessutom överallt på ett kreativt positivt sätt och visade liksom övriga laget att det är arbete över 90 minuter som gäller. Att det sen  är han som gör det avgörande målet är ju såklart pricken över i.