Kommer ni ihåg en viss ljummen, ljuv försommarkväll i maj? 
Det skulle dröja exakt 100 dagar innan Atleti spelade sin nästa ligamatch. Det var starten på en ny säsong. Och den startade på Campo de Fútbol de Vallecas.

Första halvlek

I 2013/2014 års bortaställ (que?) sparkar Atlético igång matchen, och farten och frenesin låter inte vänta på sig. Båda lagen sätter full fart framåt med snabbt och något hafsigt passningsspel de första minuterna, men inga chanser skapas.

Atleti försöker sin vana trogen att pressa sina motståndare högt upp i planen. Mot stundtals slarviga Rayo brukar den taktiken lyckas extra bra. Förra året kom flera av de 8 mål man gjorde mot Rayo på omställningar efter bolltapp från de rödvita, och i första halvleken är det flera gånger nära att resultera igen. Mandzukic är den som får de två hetaste chanserna - en efter ett fint inspel från vänster av Ansaldi och en efter en frispelning från Raúl Jiménez. Båda gånger missar dock kroaten med knapp marginal.

För Rayos del är anfallen minst sagt lätträknade. Man kommer ingenstans. Miranda och Godín nickar bort de sporadiska höjdbollarna som de aldrig gjort något annat och Mario och Gabi suger upp det mesta som ligger löst på mittfältet.

Till halvtid går vi med ett mållöst resultat. 


Andra halvlek

Rayo sparkar igång den andra halvleken, och går till en förhållandevis farlig attack med en gång. Bueno får ett hyggligt skottläge ett par meter utanför straffområdet men får ingen träff alls och bollen rullar sakta en bit utanför ena stolpen.

Spelet fortgår och minuterna tickar på. Atleti lyckas inte kombinera sig fram till målchanser och Rayos attacker känns aldrig riktigt farliga. Ju längre matchen lider får dock hemmalaget ett litet spelövertag. Påhejade av los bukaneros på ståplats är de lite starkare, lite snabbare och lite mer desperata i anfallen medan atleti mest lunkar runt och tror att segern skall lösa sig själv.

På ett av flera hyggliga anfall för Rayo kommer så den stora chansen för Manucho på ett inlägg från höger. Med pannan styr han bollen mot bortre stolpen, men Moyá sträcker ut och räddar.

Fler halvchanser dyker upp för hemmalaget, och det är alltsomoftast just Manucho som får möjligheten att avsluta. Rayo skapar stundtals ett märkbart tryck på Atlético, och med lite felstudsar hade man definitivt kunnat få utdelning. Atleti å sin sida är inte ens i närheten av att producera ett vettigt anfall.

De sista minuterna rinner ut i sanden för de båda lagen. Atlético får en hörna en minut från slutet, och undertecknad hinner tänka "det här avgör Godín" men även den situationen resulterar i ingenting.

När matchen tillslut blåses av kan Rayo vara nöjda med både spelet och resultatet. Atlético kan glädjas åt att man åtminstone inte förlorade.