Inför den gångna sommarens presidentval gick ex-presidenten Joan Laporta till val med följande slagord: ”De är Qatar. Vi är UNICEF.”
Ett på många sätt talande citat, i fråga om de meningsskiljaktigheter som råder i F.C Barcelona. Hårdrar man det hela går det nämligen att prata om två tydligt kontrasterande åsikter vad klubbens framtid beträffar.

I ena lägret hittar vi idealisterna, vars vision bottnar i övertygelsen om att klubben – med ett stort fokus på ungdomsakademin och en fortsatt historisk förankring – kan bibehålla sin maktposition i Europa, utan att låta sig sponsras av multinationella företag som inte nödvändigtvis rimmar med klubbens humanitära värdegrund.

I det andra lägret huserar affärsmännen, däribland den sittande presidenten Josep Bartomeu och hans företrädare Sandro Rosell. Hur klubben ska röra sig framåt är för dessa herrar tydligt. Sälj ut delar av klubben till högstbjudande – eller bli omsprungen av den moderna fotbollen.

Under ledning av Sandro Rosell skrev F.C Barcelona julen 2010 – efter över 100 år av sponsorfria tröjor –  för första gången ett avtal med en betalande sponsor. Valet föll på den statsägda förmögenhetsfonden Qatar Sports Investments, och för priset 171 miljoner euro skulle staten Qatar från och med 2011 komma att pryda Barcas matchtröjor till och med säsongen 15/16. Det ska sägas att det i avtalet ingick en klausul som innebar att man inför det tredje året – utan att frångå det ursprungliga sponsoravtalet – hade möjligheten att byta från den initiala tröjsponsorn Qatar Foundation, till en annan. Klausulen aktiverades, och från och med säsongen 13/14 pryds Barcelonas tröjor av flygbolaget Qatar Airways. Ingen klubb hade tidigare ingått i ett större avtal med en sponsor.

Guld och gröna skogar – men det finns två sidor av samma mynt.

Sedan påskriften 2010 har det, i samband med arrangemanget av VM-2022 i Qatar, uppdagats en rad skandaler som svärtat ned bilden av Qatar, och i förlängningen bilden av F.C Barcelona. Uppgifter om grov korruption och brott mot mänskliga rättigheter har florerat i flera års tid. International Trade Union rapporterar om över 1000 byggarbetare som har mist livet i samband med förberedelserna inför Qatar-VM.

Kontroverserna var något som klubben behövde ta ställning till. Josep Bartomeu – som vid det här laget efterträdit Sandro Rosell – resonerade som följande i katalansk radio, den 27 januari 2015: ”Fyra år sedan skrev vi på av finansiella skäl, nu måste vi ta hänsyn till andra, sociala aspekter”. En uppsägning av sponsoravtalet kändes förestående, mot bakgrund av Bartomeus uttalanden.

Ett spel för gallerierna, skulle det komma att visa sig.

Diskussionerna om en eventuell förlängning mellan de två parterna var i full gång, och redan innan presidentvalet sommaren 2015 fanns ett avtal med Qatar Airways på bordet. Trots samtal med asiatiska teknik-företag rådde det aldrig några tvivel för Bartomeu och hans män – så snart valsegern var bärgad skulle man skrida till verket och utforska de ekonomiska möjligheter som ett fortsatt samarbete tveklöst skulle innebära. Och mycket riktigt, Qatar var redo att betala så mycket som 290 miljoner euro under loppet av fyra säsonger –  en summa som på nytt skulle ta Barcelona längst fram i kapplöpningen om fotbollsvärldens mest lukrativa avtal.

Tvivelaktigt, men knappast överraskande. Trots sporadiska uttryck för oro gällande kontroverserna i Qatar, har Bartomeu vid åtskilliga tillfällen försvarat sitt handlande och sin sponsor. Bland annat genom att göra skillnad mellan flygbolaget och staten: ”Vi gör affärer med företaget Qatar Airways, inte med landet Qatar”

Alla utom Josep Bartomeu vet att distinktionen mellan dem två är obefintlig.

I nuläget återstår endast en sak innan Bartomeu och hans följeslagare kan gå vidare.
Den 25:e oktober går klubbens årliga generalförsamling av stapeln, och högst upp på dagordningen står Qatar-avtalet. Klubbens styrelse ska där och då att ta ett beslut gällande sponsoravtalet, och mycket tyder på ett fortsatt samarbete med landet. Eller närmare bestämt med flygbolaget, som Bartomeu gärna betonar.

Men som bekant råder delade meningar om denna nya, moderna riktning som F.C Barcelona i stadig takt färdas i. Det ska först och främst sägas att fjolårets framgångar – och bildandet av världens mest fruktade anfallstrident – måste tillskrivas Bartomeu. Utan samarbetet med Qatar och de investeringar i truppen som finansierats av detta, skulle trippelsäsongen aldrig ha ägt rum. Så mycket vågar jag påstå. Med andra ord finns det en poäng i det som Bartomeu så ofta understryker. Omedelbart ökade inkomster är nästintill en nödvändighet, om man även i framtiden vill konkurrera med ett Real Madrid, eller ett PSG. Med andra ord är utrymmet för tradition och långsiktighet mer begränsat än någonsin.

Men var går gränsen? Finns det ens en gräns? Vilket pris är man redo att betala för att jämnt och ständigt husera i den absoluta toppen? Frågar du mig är gränsen tydlig, om än något förskjuten. Visst finns det en resultat-hets som gör sig hörd runt Camp Nou, men ingen girighet i världen kan överträffa den stolthet som alltjämt präglar klubben och dess fans. Stoltheten över sitt förflutna, över sin säregenhet.

Ännu finns det marginal för Josep Bartomeu, men gränsen närmar sig med stormsteg.
Med ryggen vänd åt säväl La Masia som det Cryuffianska arvet blickar han framåt, och bara framåt. De senaste uppgifterna är att Bartomeu utforskar möjligheten att sälja arenanamnet, i likhet med klubbar som Manchester City och Arsenal.

Få saker är helt och hållet svartvita, och låt mig påpeka att jag, lika lite som jag tror på Bartomeus tillryggavändande, tror på Cruyff-anhängarnas blinda idealism. Att hela tiden blicka bakåt kommer inte resultera i några bucklor. Och jag vill se  F.C Barcelona lyfta just sådana – men inte till vilket pris som helst.  

I en ideal framtid råder ingen motsättning vad gäller spelarköp kontra talangutveckling, sponsoravtal kontra moraliskt ansvar, långsiktighet kontra kortsiktighet.

Många frågar sig huruvida F.C Barcelonas styrelse håller med – den 25:e får dem chansen att svara.



Källor: The Guardian, Washington Post, Daily Mail, Sport, Barcablaugranes.com, fcbarcelona.com


Ruben Baron