Än en gång är namnet Raúl García uppe som en möjlig värvning för Athletic. Ett Athletic som verkligen behöver poängspelare och en sådan är är Atléticos mittfältare.
 
Låt mig först gå in på spelaren Raúl García. Det är en kvalitetsspelare som år efter år visat sig kapabel att prestera i sin roll på högsta nivå. Hans roll är kraftfull offensiv mittfältare., ibland central ibland flytande in från kanten Det är en spelare, med mitt hatuttryck, vinnarskalle som alltid levererat över en säsong där han fått förtroende. Han är dessutom fortfarande i en attraktiv ålder för en fotbollsspelare och har säkert minst tre år kvar på sin karriär på toppnivå om han får fortsätta vara frisk.  Vi pratar om 10 mål på en säsong om han är ordinarie och det skulle sannerligen Athletic behöva. Hans spelstil skulle dessutom säkert passa väl med Athletics. En ”no brainer” helt enkelt.
 
Nu kommer vi till avsnittet om idrott och politik.
 
Raúl García är Pamplonese. Han kommer alltså från Pamplona vilket i den lätta av världar innebär att han är kvalificerad för att spela i Athletic, om han bara är en tillräckligt bra fotbollsspelare. Detta eftersom Navarra, där Pamplona är huvudstad, räknas till storbaskien. Däremot är det därmed inte sagt att Raúl García vill spela i Athletic.
 
Och det är nu vi kommer till den där delen om politik.
 
Pamplona kan beskrivas som en av de tydligare tu- eller kanske till och med tredelade städerna i regionen. Där bor människor med en väldigt tydlig baskisk identitet, människor som ser Athletic som en av de stora symbolerna för Baskien, människor som har baskiska som modersmål och som inte ser det lokala laget Osasuna som det primära valet av favoritlag. Ett exempel på detta är t ex Iker Muniain som ser Athletic som laget i hjärtat.
 
Men där finns också en stor andel människor som ser sig själva som spanjorer i första hand, navarreser eller pamploneser  i andra hand och som inte alls ser poängen med utökad baskisk autonomi utan snarare ser de problem som den kampen har medfört i form av våldsamheter och slitningar. För sådana är inte heller Athletic med sin tydliga baskiska profil och sitt stora symbolvärde alls intressant.
 
Sen finns det såklart en tredje grupp som inte är så engagerad alls utan tycker att folk kan engagera sig bäst dom vill i både det ena och det andra och när det kommer till fotbollsspelare mest bara vill spela i den klubb som erbjuder störst möjligheter för en karriär. I den kategorin kan man säkerligen stoppa in Fernando Llorente.
 
Utan källhänvisningar har min känsla varje gång Raúl Garcás namn kommit upp varit att han tillhör kategori två. Han vill helt enkelt inte till Athletic, Skall han spela norrut ska det vara i Osasuna som är klubben i hans hjärta annars vill han vara i ett så bra lag som möjligt där han kan vinna titlar och han är verkligen inte alls intresserad av att vara en del av hela ”baskeriet” som det innebär att vara en spelare i Athletic.
 
Med det sagt så är jag ändå ett stort fan av Raúl García, med Muniain skadad och med stora behov av en poängspelare som dessutom är kraftfull och kan göra ett hårt arbete för laget så tror jag att han fotbollsmässigt skulle passa utmärkt i dagens Athletic.
 
Att det är El Correo som kommit med uppgiften om Athletics intresse tyder på att det ligger någon sanning bakom ryktet om förfrågan. Sättet man gjort det på känns vettigt. Man går till klubben och frågar om man får prata. Jag hoppas därmed att klubbledningen tänkt igenom vad det skulle kunna innebära om en spelare med Raúl Garcías bakgrund inte skulle bli en omedelbar succé så att vi inte sätter oss i en ny Llorentesituation.
 
Jag tycker också att Atléticos svar är både professionellt och fyllt av självförtroende när dom säger att Simeone vill ha honom kvar men att det är upp till spelaren. Man kommer alltså att begära vettigt betalt men inte sätta sig på tvären för sakens egen skull och behöva dras med en spelare som vill till en annan klubb där han förmodligen också får en högre lön. Men Atletico kan nog kosta på sig att ha självförtroende när man svarar så. Raúl Garcías tidigare tveksamhet till Athletic och hans vilja att fortsätta i ett lag som de senaste åren på ett mycket tydligt sätt visat att man kan vara med och vinna titlar gör att jag inte alls tror att han skulle lämna Atlético de Madrid för spel i Athletic Bilbao.
 
Som ni förstår skulle jag alltså bli riktigt glad över en värvning av Raúl García och hoppas på ett riktigt bra mottagande av honom till en klubb som definitivt skulle ha nytta av hans kvalitéer som fotbollsspelare. Däremot tror jag inte att det kommer att hända den här gången heller. Han vill helt enkelt inte till Athletic.

Dock slänger jag in ett dussin brasklappar, har ju inte alls pratat med nämnde Sr García. Rätt som det är så står han på San Mamés i "rätt" rödvitrandiga tröja, ingen skulle vara gladare än jag en sån dag.
 
Så på gott och på ont, ibland går idrott och politik hand i hand, vare sig man vill det eller inte.