Hemmalaget tränare Juan Ignacio”JIM” Martínez stod också inför att leda ett nytt lag för första gången.  Spanska ligans enda svensk, Daniel Larsson, var skadad och kunde dock inte underlätta utmaningen för sin tränare. Även viktige mittfältsmotorn Victor Pérez var skadad, vilket innebar att tränare JIM fick hitta andra ersättare för de två mer eller mindre givna startspelarna. Som ytterligare salt i såren hade Valladolid under stora delen av veckan föra match saknat sina landslagsspelare från träningarna, på grund av landskamp.

Hur som helst ställde Valladolid till slut upp med 4-2-3-1: Nyförvärvet Mariño i mål; Rukavina, Valiente, Rueda och Peña i fyrbackslinjen; Sastre och Rubio som defensiva slitvargar på innermittfältet bakom offensive Oscar; Omar och tysken Ebert på kanterna; samt en ensam Javi Guerra på topp.
Även bortalagets tränare Ernesto ”Myran” Valverde hade manfall att förhålla sig till. Fjolårets skyttekung och f.d. Valladolidspelaren Aduriz var asvtängd (efter att ha fått två gula kort under på tio minuter av alltid like kontroversielle Muñiz Fernandez i fjolårssäsongens sista match) och mittbacken San José skadad efter en stukning på träning. Dessutom stod Valverde inför det delikata problemet att inte alla offensiva spelare som förtjänat en plats i startelvan under försäsongen kunde få det.

I slutändan mönstrade Athletic Club följande startelva; rutinerade Iraizoz i mål; bakom Iraola, lagkapten Gurpegi, Ekiza och Balenziaga i backlinjen; Iturraspe och nyförvärvet, landslagsmannen och spelmotorn Beñat som dubbla pivoter strax bakom Ander Herrera i en friare roll; Muniain och Susaeta på var sin kant; samt Kike Sola ensam på topp. Målvakten Iago, ungtuppen Laporte, maratonlöparna Toquero och De Marcos, samt poängspelaren Ibai utanför premiärlaget således.

En startelva som ställde en hel del frågor till matchen. Skulle Balenziaga kunna stoppa sin forne lagkamrat Ebert? Skulle den centrala mittfältstrion hitta sina respektive roller och bli det väloljade maskineri alla på barerna hemma i Bilbao hoppades? Skulle en Kike Sola – som levererat ömsom vin, ömsom vatten under försäsongen – kunna fylla Aduriz skor? Hur skulle anfallsspelet klara sig med de bägge djupledslöparna De Marcos och Toquero på bänken? När skulle den där lille killen som hela förra året klätt ut sig till Muniain och tagit på sig tröja nummer 19 vid matchstart lägga ner sin elaborerade identitetskapningskupp? Hade Valverde verkligen valt rätt målvakt?

Domaren Ayza Gámez blåste igång matchen och gjorde därmed lagkaptenen Carlos Gurpegis jubileum på 300 tävlingsmatcher för Athletic officiell. Matchens prägel visade sig direkt. Athletic försökte hålla mycket boll, pressade högt när de tappade den och premiärnerverna hängde utanför tröjan på de flesta spelarna. Valladolid spelade ofta rakt på vinst och förlust när de erövrade boll, dels för att det under Bielsa-eran varit ett framgångsrikt sätt att möta laget från Bilbao och dels på grund av hemmalaget sällan lyckades bygga upp några längre spelsekvenser. Valladolids Ebert – eller Ebi som han denna säsong valt att ha baktill på tröjan – var alltför ensam när det gällde precision och aggressivitet i hemmalagets offensiv. Javi Guerra, en erkänt giftig avslutare, hamnade ensam mot två rödvitrandiga mittbackar långboll efter långboll utan att skapa farligheter.
 
Under matchens första halvlek besvarades några av de frågor som föregått matchen. Athletic hade svårt att översätta spelövertag till heta chanser, precis som under hela Bielsa-eran. Det kändes som om Kike Sola sprang omkring i ett enda ingenmansland, och de farligheter han skapade uppstod främst när han pressade Valladolids överdrivet bolltrampande målvakt Mariño vid hemspel. Trion Beñat, Ander Herrera och Iturraspe fungerade hyfsat tillsammans, även om det syntes att det handlade om en premiärmatch. Första halvleks viktigaste besked var dock att Iker Muniain såg piggare ut än på länge. Han sökte sig ständigt spelbar och lyckades med fler en-mot-två situationer än han förlorade. Det blev ett Athletic-mål under första halvlek och det var Susaeta som öppnade målskyttet den här säsongen efter ett läckert förarbete av firma Beñat-Herrera i ett anfall som drivits upp på Iraolas högerkant.

Däremot kändes Athletic mindre sårbart för kontringar i och med att Iturraspe denna gång hade hjälp av Beñat i explosiva ruscher hemåt. Detta trots att backlinjen, främst Ekiza, inledningsvis ofta kom helt fel. Faktum är att Ekiza sällan – eller aldrig – sett så oorganiserad ut i försvarsspelet. Kort efter Athletics ledningsmål kvitterade Valladolids Ebert efter att en omställning lämnat Ekiza med kompani helt på mellanhand – men i vägen för varandra. När Ekiza så byttes ut strax efter kvitteringsmålet efter dryga halvtimmen var jag helt övertygad om att det var ett tidigt – och kontroversiellt – tränaringripande, men det visade sig istället vara en lårskada som ställde till det. Laporte hoppade in istället och med en mer lyckad mittbackspartner vid sin sida ledde Gurpegi ett stabilt försvar resten av matchen.

Fem minuter in i andra halvlek får Iraola tid att måtta ett inlägg djupt ner på höger planhalva. Iker Muniain dunkar bollen i nät efter att den nått honom via en ribbretur från en olycklig rensning Valladolids mittback Valiente och 1-2. I och med detta känns det som om Athletic kan spela mer avslappnat. Mittfältsmaskineriet börjar komma upp i varv och de farliga bolltappen från första halvlek blir mer sällsynta i andra halvlek. Iturraspe bryter det mesta, Beñats passningsprocent ökar markant och Ander Herrera hittar ytor, spelar fram och kommer till avslut. Bland annat har han ett livsfarligt avslut i ribbkrysset och ut efter att ha vänt ut och in på Valladolids vänsterback Peña som endast gör ett halvhyfsat försök att fylla Balenziagas skor.

Allteftersom matchen gick kändes det dock som om den höga pressen – och intensiteten i den – klart minskar från gästernas sida. Ett ganska oroande tecken, inte minst för oss supportrar som de två senaste säsongerna gång på gång sett Athletic tappa relativt säkra uddamålsledningar mot slutet av matcherna. Att De Marcos och Toquero ska hoppa in och löpa, löpa, löpa är det nog många som förväntar sig. Men Valverde håller sig ganska passiv på bänken. Inte förrän i den 81:a minuten får De Marcos byta av en Susaeta med kramp i vaderna och kort därefter får Erik Morán ersätta en sliten (och krampande?) Ander Herrera. Med fem minuter kvar av matchen får Valladolid sin chans då även Kike Sola får kramp och bara kan skära av passningsvinklar kring mittcirkeln. Men trots att Athletic bara är tio och halv man håller de relativt lätt undan, och kan bärga hem alla de tre poängen.

Valladolids tränare summerar matchen med att hans lag inte förlorade för att de var sämre utanför att Athletic sprang och offrade sig mer. En delvis korrekt analys, i mitt tycke. Athletic sprang mer, offrade sig mer OCH var bättre. Frågan är dock om Ekizas muskelskada, Herreras muskelkänningar, Susaetas samt Kike Solas kramper bara kan förklaras av att gästerna sprang mer? Försäsongens träning kan knappast vara optimal med ett sådant facit, eller?

Mer positivt var dock de tecken som pekade på att lagets psykiska status var så optimal den kan skulle kunna vara efter försäsongen. Alla dessa hemvändare – inklusive tränaren själv – som verkligen velat återvända till sin moderklubb och äntligen fått göra det tycks ha skapat en härlig lojalitet mot laget och varandra. Varje mål firades med en riktig TV-puckshög och det upprepade sig nästan när domaren blåste av matchen. Härliga bilder!

Segern och spelarnas prestation lämnar Valverde med fortsatta angenäma problem när startelvan till nästa match – ”hemmamatchen” mot Osasuna – ska utses. Inte kan väl Laporte ställas utanför när han stod för en sådan gedigen – och samspelt – insats i mittförsvaret? Och hur ska nyförvärvet Mikel Rico, vars övergång av misstag bekräftades av Valverde på presskonferensen efter matchen, kunna pressas in på ett sådant mittfält?

Vi avslutar matchrapporten med att utse Athletic Clubs bäste spelare under matchen, någonting vi i Athleticredaktionen tänker göra efter varje match denna säsong. I hård konkurrens kniper Ander Iturraspe utmärkelsen för att ha spelat stabilt över matchens bägge halvleker, även om andra spelare hade perioder med högre toppar. Inte överens? Argumentera gärna emot i kommentatorsfältet nedan!