Kanske var det avsaknaden av Messi som gjorde sitt, eller det faktum att Bayern hade sin egen heder och ära att tänka på, men oavsett så fanns det ingen ”orgull” att skryta om under årets första majkväll. Känslan var i stället att ingen spelare ville misslyckas, och därför fanns det heller inget mod i prestationerna, och framför allt inget lagspel som hade förmågan att ställa svåra och obekväma frågor till Bayerns försvarslinje. Snarare var det ursäktande kroppsspråk som basunerade ut att ”känn er som hemma, här är det ni som bestämmer”.

Precis som i första mötet kan ingen enskild spelare lastas för kvällens insats (nåja). Återigen är det ett kollektivt feltramp, och återigen är det samma taktik som misslyckas. Det är uppenbart att det inte finns någon alternativ plan, och så länge spelarna och tränarna misslyckas med att genomföra de grundläggande delarna i plan A – ja då finns det så klart inget fundament för att spela jämnt med ett lag som Bayern München.

På något sjukt sätt är det ändå positivt att vi, (i med och motgång) ännu en gång går på grund och totalhavererar. För då finns det ingen sten kvar att gömma sig bakom, nu är hela det rödblå skrovet blottat – och alla kan se sprickorna som skulle fått båten att sjunka förr eller senare.
Nu är det inte snack om stolthet längre, nu är det dags att ta ligan i hamn, täta sprickorna och göra oss redo för en ny världsomsegling. Den sista som lämnar ett sjunket skepp är dess kapten(er), men jag vet inte om det finns plats för honom (eller dem) när det nya Barcelona ger sig av på jungfruresan vad det lider. För frågan är om dessa personer har kompetensen att utsmycka slagskeppet med rätt kanoner och försvar – eller om de hellre lägger mer kraft på att de som åker snålskjuts på namnet har det bra i hytterna?

Stolthet var det ja. Men för vem?