Hade vi fotbollssupportrar haft ett känsloregister och beteende som medelpersonen i samhället så hade sporten blivit lika passionerad och intressant som en pungpark en kall vinterdag i januari. 

Många av oss tvättar inte strumporna efter en lång dag om ens lag vinner, utan sparar turen till nästa veckas match. Många av oss sitter på samma plats på soffan och lägger samma saker rumtomkring på samma sätt som den senaste lyckade matchen. 

Många av oss ber till gud för sitt lag före en match trots att motståndarfansen gör samma sak.

Många av oss accepterar negativa saker våra spelare gör genom att skylla på motståndarna eller se det som en spelare med krigarsjäl och hjärta. Men när motståndarna gör samma sak blir vi galna och svär så grovt åt deras osportslighet att helig stenstaty skulle få syndens tårar.

Jag älskar att verbalt förolämpa en spelare i mitt lag när han missar målet, trots att jag tycker om honom väldigt mycket. 

Vi tänker alltid i första hand på vårat lag, som är som våran andra familj. En spelare man älskat, betalat pengar för att se och backat upp i vått och torrt ska också visa samma respekt tillbaka.

Det handlar inte om pengar eller en bättre arbetsplats, det handlar om visa respekt för de som tagit dig dit du är. Spelarna är ingenting utan oss fans. Du kan ha hur mycket talang du vill, men har du inte stöd från läktarna så är risken stor att du kör rakt ner i diket innan din karriär ens tagit fart.

Den debatten har gått het flera år nu, att en spelare söker en bättre lönecheck. Jag har förståelse för de fans som blir besvikna och arga när en spelare som redan tjänar astromisiskt pinsamt mycket summor men söker ännu mer astronomiska summor.

Många debattörer drar paraleller med om en vanlig arbetare skulle bli erbjuden en bättre på ett annat företag.

Jag kan förstå en person som vill höja sin lön från 15 000 kr / mån till 25 000 kr / mån. Men det är oacceptabelt och girigt att vända ryggen mot alla som älskar dig för första bästa lönehöjning från 1 miljon kr / veckan till 1.3 milj kr / veckan.

Då förolämpar du de som stått bakom dig och klubben genom alla väder och gjort så att du överhuvudtaget hade möjlighet att tjäna 1 milj / kr i veckan i första hand.

Det finns också debatten om att man söker nya utmaningar och grönare gräs. Det är helt ok om man levererat till klubben i flera år och betalat tillbaka en stor del av den emotionella berg-o-dalbana fansen fått gå igenom. Jag kommer aldrig acceptera de som drar efter första bästa säsongen.

Jag håller med vissa på forumet att det var riktigt fult gjort av Fernando Torres att fira en straff på Anfields läktare som Steven Gerrard filmade till sig inte så långt efter övergången till Liverpool. Fernando Torres var inte en vanlig spelare som bara gick vidare, han var klubbens son, supportrarnas hjälte och lagets kapten.  

Man gör inte så. Bättre att fira så det inte syns isåfall. Fanns ingen anledning eller ursäkt att ge Atléticosupportrarna en offentlig skallning på det sättet.

Nu pratar som en subjektiv enögd och ologisk Atléticosupporter som älskar klubben först, spelarna sen. Allt en spelare gör mot klubben som påverkar mitt lag negativt är som örfil i mitt hjärta och jag kommer att reagera ännu mer ologsikt utan röda trådar.

Jag är en särart som ologiskt älskar och hatar i tid och otid. Det kan ingen ta ifrån mig. Då kan fotbollen och supporterkulturen lika gärna lägga sig ner och dö.