Carles Puyol är namnet på allas läppar för tillfället. Spelaren, kaptenen och symbolen för Barça gick ut igår och officiellt meddelade att han kommer lämna laget efter säsongens slut. Anledningen har varit de oändliga skadorna som har drabbat honom under de senaste åren och som har gjort det omöjligt för honom och komma i det form som han själv har velat. Han hade sagt förut att han ville spela tills han fyller 40 år men samtidigt skulle han aldrig stå i vägen för Barça och ville bara vara med i laget så länge hans tjänster var önskade från klubben och så länge han själv kände att han kan hålla på den högsta nivån. Lättare sagt än gjort tänker de flesta, men inte Puyol. En spelare som alltid har hållit det han sagt och som fortsätter bevisa det med hans handlingar.
 
En spelare som sedan liten alltid velat spela i Barça och som vägrade bli utlånad till andra klubbar till och med när han inte ens platsade i B-laget. En person som har visat vad det verkligen innebär att bära klubbens märke på tröjan. Han som kritiserades i början för att inte ha talangen och spela i laget men som fortsatte att jobba i det tysta. En spelare som upplevde fem långa år utan att klubben lyckades vinna någon titel och som senare varit kapten för Barcelonas, och kanske världens, bästa lag genom historien.
 
 
En spelare som var så stor fan av Ronaldinhos magi men som samtidigt inte lät brassarna Alves och Thiago dansa efter ett mål på Rayos hemmaplan för att inte provocera hemmafansen. En person som är otroligt stolt över sitt katalanska ursprung och som bevisade det genom att kyssa kaptensbindeln med katalanska flaggan på Bernabeu. Samtidigt var det samma person som kramade om Casillas i en klassisk bild efter slutsignalen i VM-finalen i Sydafrika när Spanien vann VM-guld. Samma person som tillsammans med Xavi kontaktade Madridkaptenen för att lugna ner känslorna efter att en viss portugis hade skapat en hetsig atmosfär runt Spaniens två största klubbar.
 
Alla har sina egna minnen av kaptenen och det jag främst tänker på är hans inledande år i klubben och hur han tillsammans med Sergi och kompani stod för en helt värdelös backlinje. Match efter match fick man lida och man tänkte för sig själv, hur kan en sådan spelare ens presentera FC Barcelona? Vad fel man kan ha i livet ibland och hur många gånger har man inte lärt sig av sina misstag. Puyol gjorde något som ingen trodde var möjligt, han tog tag i sig själv och laget och plötsligt hade Barça ett av Europas absolut bästa försvar och som var en stor anledning till att laget vann sin andra Champions titel genom historien under Frank Rijkaard. Radaparet Puyol – Marquez var helt otroliga och kaptenen hade lyckats ta sitt sjunkande skepp och göra den större än Titanic.
 
Åren gick och nya spelare kom in, nya stjärnor och även nya presidenter. Och medan en hel värld diskuterade ifall Barças tiki-taka hade ändrats med tiden, så var Carles Puyol fortfarande samma person. Han hade redan ett par år innan velat hänga skorna på hyllan efter att ha varit skadad under lång tid under året, men ett genidrag av Guardiola som var tränare då gjorde att man såg att kaptenen fortfarande höll. Puyol fick starta en el Clásico på Bernabeu efter att inte ha spelat en match på nästan tre månader. Resultatet blev att Barça gick segrande ur den matchen och mycket tack vare kaptenen.
 
 
Men detta år ville det sig inte, även om Martino flörtade med kaptenen och menade att den nya mittbacken som fansen skrek efter var Puyol och som hela tränarstaben väntade på, så var verkligheten något annat. Puyol kom tillbaka, som han alltid gör, men i ärlighetens namn så gick det inte längre. Han är inte i samma 100 % form och även om han är en spelare som man trodde aldrig skulle bli gammal, så har tiden hunnit i kapp honom. Skadorna som han har haft under de senaste åren har inte låtit honom ha en kontinuitet som han själv har velat. Men en kapten är alltid den person som har det sista ordet. Just därför valde han att samla pressen igår för att meddela sitt beslut. Samtidigt var han väldigt tydlig med att säsongen inte tar slut nu utan det är tre månader kvar och han kommer, som alltid, att ge allt ända till slutet.
 
 
 
 
Carles Puyol var och är verkligen mycket mer än endast en mittback. Han är symbolen för en klubb som har haft många magiker men som inte har haft någon stjärna som har lyst starkare än sin egen kapten. ”O Captain! My Captain!” Så börjar poemet som Walt Whitman skrev för en viss Abraham Lincoln och hans enorma kamp mot slaveriet som rådde då i USA. Poeten skrev denna poesi för den största kaptenen av dem alla som enligt honom gjorde allting för att ena landet. Men en dag som denna kan vi kanske låna poetens vackra ord för att beskriva känslan man har för en person som har tjänat sitt lag med själen, hjärtat och entusiasmen som alla känner för sitt lag. Puyol är den största kaptenen av dem alla och som visade sin ödmjukhet när han lät Abidal lyfta Champions League pokalen den magiska kvällen på Wembley trots att han själv fick börja matchen på bänken.
 
 
 
O Captain! My Captain! Gracies Capi för din entusiasm och ditt sätt och föra vidare fotbollens riktiga värderingar. 
 
Visca! #GraciasPuyi