Många var vi som väntade detta möte mellan dessa lag. Själva turneringen är annars ganska oviktig när det gäller själva titeln, men det är mycket prestige i matcherna eftersom man endast möter lag som har blivit mästare i sina respektive kontinenter. För undertecknad såg det länge lovande ut att tillbringa ett par veckor på andra sidan atlanten och bevaka turneringen för Expressen. Biljetterna var bokade, hotellen i de olika städerna likaså tills det i sista stund inte blev klar med budgeten. Festen fick bli inställd den här gången och istället för att vara på plats i det soliga Rio, får man istället skriva denna artikel från min balkong i det för dagen blåsiga Barcelona. Kanske inte helt fel trots allt…
 
 
 
Stämningen i Brasilien…
 
Det har varit en minst sagt orolig stämning i det snabbt växande storlandet på den sydamerikanska kontinenten. Protesterna som först började efter att regeringen valde höja biljetten för lokaltrafiken med 20 centavos (motsvarande knappt 1 krona). Folkets svar dröjde inte länge och det som startade i 20 miljonstaden Sao Paulo, utvidgades snabbt till resten av landet. Massiva protester genomfördes mot regeringen och som det ofta bruka vara, så var det inte biljettpriset som var den riktiga orsaken. Den allt mer utbildade befolkningen ifrågasatte de fortsatt stora klyftorna mellan samhällsklasserna, korruptionen i politiken och framförallt det enorma summa pengar som har satsats för att FIFA skulle bli nöjd.
Den brasilianska journalisten Juca Kfouri beskrev det bäst när han skrev om ”arenorna som är vackra att se på men som gör en ledsen” med tanke på det som har satsats för att bygga dessa, när man istället kunde och borde ha byggt mer sjukhus, skolor och andra faciliteter för befolkningen. För första gången på länge kom fotbollen i andra hand i det land som de flesta förknippar med fotbollens riktiga hemland.
 
Sportjournalisterna skrev mer om det som hände på gatorna och anledningen till det, än att försöka beskriva det egna lagets taktik inför matcherna. Det hela bekräftades när mina egna brasilianska vänner, en del inom media i Brasilien, la upp artiklar om protesterna på Brasiliens gator på Facebook. Samtidigt som alla iranier, undertecknad inkluderat, la endast upp material om fotbollen och att Iran hade kvalificerat sig för VM slutspelat i just Brasilien. Världen fungerar på sitt underliga sätt ibland…
 
 
 
…och på fotbollsplanen?
 
Men allteftersom har även fotbollen lyckats vinna mer terräng hos både media och även hos lokalbefolkningen. Mycket av det är tack vare ”Seleção” fina spel under turneringens gång. Det landslag som för endast två månader tillbaka buades ut av hemmapubliken, ska nu spela final mot världsmästarna Spanien. I gruppspelet spelade man ut Japan som inte alls visade alla sina vapen. Senare besegrade man även Mexiko efter Neymars uppvisning både vid målet och framförallt efter hans förspel innan det andra målet. Mot Italien fortsatte brassen att överraska åskådarna utanför Brasiliens gränser. Hittills hade invånarna i Brasilien njutit av brassens magiska konster, men med landslaget hade han än inte lyckats visa sig mot de starkaste lagen.
 
Mot Uruguay gick det svårare för hemmalaget men man lyckades till slut avgöra på slutet och ta sig till den efterlängtade finalen. Om man ska försöka sammanställa brassarnas turnering så här långt så är det framförallt stilen som man har hittat som glädjer hemmafansen. Det är inte ”jogo bonito” men samtidigt är det inte heller en defensiv inriktat lag som man kanske hade med Dunga som ansvarig. Med Paulinho och Luis Gustavo i mitten har Scolari hittat balansen på mittfältet. Båda dessa spelare är varken för defensiva eller destruktiva, samtidigt är de bra på att markera och starta spelet från mitten. Paulinho har imponerat stort på både mig och säkert en hel del andra också. Luis Gustavo är en perfekt komplement till honom i mitten. Undrar om inte han kommer bli viktig för Pep i Bayern.
 
Det offensiva tar Neymar, Oscar och Hulk/Fred hand om tillsammans med yttrarna Alves och Marcelo. De två först nämnda är snabba, kreativa och kommer ofta till farliga lägen. Hulk i sin tur verkar ha svårt att hitta en samarbetspartner i anfallet men han lyckas istället med sin tyngd och hårda skott skapa farligheter mot vilket försvar som helst. Fred rör sig inte särskilt mycket men är väldigt bra i att hålla i bollen och väggspela med både Ney och Oscar.
 
I defensiven är Thiago Silva och David Luiz det perfekta paret även om undertecknad föredrar den mer tålamodige Dante. Dani Alves och Marcelo har visat under turneringen att brassarna äntligen har hittat sina perfekta yttrar och undrar om man inte har världens bästa par i de positionerna. Avbytarna är det främst Lucas Moura och Bernard som är intressant för oss som älskar den vackra fotbollen. Båda dessa är kvicka i sitt spel och verkar ha en fantasi som kan utvecklas ännu mer med åren. Hernanes i sin tur är mer för att säkra spelet i mitten och säkert en spelare som Scolari kan använda sig av i finalen mot de tre musketörerna på Spaniens (läs Barças) mittfält.
 
Fotbollen har åter visat att den är mycket viktigare än endast en sport och samtidigt är det kul och se att det kan alltid ena folket trots anda problem ute i samhället. Ikväll kommer den brasilianska landslaget att gå in med allt man har för att visa sin publik att man är folkets lag, problemet är att på andra sidan plan väntar Spanien.
 
 
 
FC Spanien
 
Så tänkte jag rubriken skulle vara för en artikel som jag fick lust att skriva precis efter att domaren blåste av matchen mellan Spanien och Uruguay. Den första halvleken som spanjorerna spelade är bland det bästa fotboll jag har sett ett landslag utföra på en fotbollsplan. Passningarna, tempot och den lekfulla fantasin som spelare som Iniesta och Cesc bjöd på var helt underbart att se. Det var första gången Del Bosque hade valt att spela utan sin doble pivote i mitten med Alonso – Busquets. Istället ställde han upp med en femmanna mittfält med endast Barcelonaspelare tillsammans med Soldado på topp. Resultatet blev en fröjd för ögat där Spanien borde ha gjort många fler mål under den fösta halvleken.
 
Men tyvärr fortsatte inte laget på samma sätt under resten av turneringen. Precis som för Brasilien, fick man det väldigt svårt i semifinalen mot italienarna och lyckats endast vinna efter straffsparkar. Spanien spelar enligt mig, väldigt vackert fotboll när man verkligen behöver vinna och visar då hela sitt register, men ibland kan också spelet bli väldigt tempofattigt. Det känns ibland att man inte riktigt spelar med sin fulla potential och inte riskerar lika mycket.
 
Det är just här jag tycker man kan se de klara skillnaderna mot FC Barcelonas spelstil. I Barça är idén att man alltid ska anfalla och söka motståndarnas mål. Därför håller jag inte med kritikerna som tycker att det blir tråkigt ibland och se på. Däremot i Spanien kan jag ibland förstå mer dessa åsikter. Del Bosque är enligt mig en väldigt fin människa som respekterar olika åsikter och som har visat att han kan hantera storstjärnor och skapa balans i laget. Men rent taktiskt tycker jag att han ibland är för ”feg” med det lag som han bifogar över. Feg är kanske för starkt ord i det här sammanhanget, men min poäng är att han känns som en tränare som är konservativ i en offensiv spelsätt. Det känns att han använder talangen som hans spelare har för att bevara bollen oftast, istället för att anfalla med den. Det är inte lätt att göra mål på Spanien eftersom motståndarna nästan aldrig har bollen, men på samma gång är det inte ofta Spanien gör många mål mot sina rivaler.
 
 
Men man ska också komma ihåg att när Spanien väl spelar på topp som man oftast gör i viktiga matcher, som i EM-finalen mot Italien eller i VM–semifinalen mot Tyskland, spelar man riktigt, riktigt vackert. I Confederations Cup så här långt har vi för första gången sett Xavi, Iniesta och Busquets spela tillsammans på mitten och när det fungerar för dessa spelare så är det få lag som kan stå emot. Pedro är given i startelvan för Del Bosque och frågorna är mer kring de två andra anfallspositionerna. För mig är både Cesc och Soldado de bästa alternativen och är bättre komplement till resten av laget.
 
Försvaret fungerar bra förutom Arbeloa som jag tycker är akilleshälen i Spanien. Neymar i en duell mot Arbeloa kan endast sluta med att brassen antingen fintar honom på läktaren eller att han bryter foten efter någon tackling. Skämt åsido så måste den gode Del Bosque hitta på något för högersidan. Annars ser laget komplett ut och precis som nästan samtliga spelare har uttryckt sig så är detta en match som Spanien har väntat länge på. Ikväll mot Brasilien lär vi nog se det absolut bästa versionen av La Roja.
 
 
 
 
 
Tiki-takan står emot jogo bonito och i ärlighetens namn representerar varken dagens Brasilien det riktiga magiska spelet och inte heller spanjorerna spelar alltid det vackraste tiki-taka. Men ikväll är det dags för final. På ena sidan står ett lag som har vunnit allt under de senaste åren och på den andra sidan står utmanarna, hemmalaget och den unga versionen av en gigant i fotbollens historia. På ena sidan står ett land som har drabbats hårt av den ekonomiska krisen och på andra sidan plan är det snabbväxande brasilianska laget redo för utmaningen. Spanien har genom framgångarna lyckats ena fotbollsmässigt sina olika delar av landet och befolkningen i Brasilien har lyckats under turneringens gång tvinga regeringen att införa nya lagar mot korruptionen samt återigen sänka det höjda priset för lokaltrafiken.
 
Den här matchen är en försmak av vad som väntar under nästa sommar. Men tills dess väntar en ny utmaning för Spanien samtidigt som man i Brasilien är övertygade om att giganten har vaknat (O gigante acordou!). Ikväll vid midnatt är det dags för finalen på den mest legendariska fotbollsarenan av dem alla, Maracanã. Frågan är, får vi se en ny Maracanazo eller kan den nyrenoverade arenan vara platsen för början på ett nytt maktskifte i fotbollen? Neymar och Iniesta har svaren…