Det har totalt blivit 63 delar ifall jag inte har missat någon i mitten. Det första avsnittet kom ut i september 2012 och sedan dess har jag försökt mitt yttersta för att serien ska komma ut varje vecka med det senaste som har hänt sett genom ett annorlunda perspektiv. Det har blivit intervjuer med journalister från Brasilien, intervjuer med folk från Barcelona samt en intervju med Barcelonas vicepresident. Men framförallt har jag försökt beskriva det som händer på planen och speciellt känslan som fotbollen ger oss som sträcker sig långt utanför fotbollsarenorna. Det mesta har handlat om FC Barcelona men det har även tagits upp ämnen som handlar om fotbollen generellt.
 
Efter gårdagens vänskapsmatch mellan Sverige och Iran känns det rätt och kunna avsluta min artikelserie med att även ta upp den matchen.
 
 
 
En historisk match
 
Att växa upp som iranier i Sverige har precis som allt annat i livet både sina för och nackdelar. Det tog ett tag som liten att förstå att ishockey var en sport som man faktiskt kunde följa och även börja gilla och titta på. Man lärde sig aldrig och åka skridskor, det är ju omöjligt, men i ett land där det finns en tradition och titta på ishockey gjorde att man till slut följde år efter år TV3:s bevakning av Hockey-VM. Det var tider det, och även om det var roligt och följa hockey på vintrarna så har jag alltid sedan liten varit, är och förhoppningsvis kommer alltid vara beroende av den magiska sporten kallat fotboll.
 
Allsvenskan lockade aldrig och eftersom undertecknad älskar teknisk fotboll har jag alltid varit hängiven supporter av Brasiliens landslag och tack vare en viss Romario blev man presenterad till den magiska klubben av dem alla, FC Barcelona.
 
Samtidigt kunde man inte och låta bli och försöka följa Irans matcher. Och det var inte alltid det lättaste. I Iran är fotbollen väldigt, väldigt stor och det finns många skickliga spelare som har en otrolig talang. Men där det finns talang, saknas det organisation, där det finns teknisk skicklighet, saknas det taktiskt kunskap. Men hjärtat är inte alltid logiskt och sedan liten kommer jag ihåg hur man alltid skämtade med sina svenska kompisar om att ifall Iran en dag skulle spela mot Sverige så skulle man vinna.
 
 
Igår kom den dagen till slut och plötsligt märkte man hur mycket allt har förändrats. Medan man som liten bråkade med sina kompisar om vem som är bäst mellan Iran och Sverige så kändes gårdagens match mycket större än så, det var en historisk match. För första gången på länge brydde jag mig inte särskilt mycket om resultatet utan det viktigaste var det som hände på läktarna. Att se så många iranier på den moderna Friends Arena, som med all rätt borde döpas om till Zlatan Arena, var helt otroligt och se.
 
Och medan undertecknad många gånger bevittnar Barças matcher direkt från Camp Nou så var det min tur igår och känna mig som de flesta gör. Igår var jag nog den enda iraniern i Stockholm son inte befann sig på Friends Arena. Eftersom ingen spansk kanal visade matchen så fick jag följa den andra halvleken genom någon stream på nätet.
 
Men det spelade ingen roll, fotbollen är magisk och den sänder ut sitt budskap ändå. Medan en del pratade innan matchen om att man borde ställa in det hela p.g.a. politiska skäl, så svarade publiken på plats med leende och applåder och stämningen kändes sagolik. Medan några menade att kvinnorna inte får gå på fotbollsmatcher i Iran och därför borde man bojkotta vänskapsmatchen, så var det många iranier som befann sig på plats igår och samtidigt bar en tröja med texten om att låta kvinnor se matcherna i det antika persiska landet.
 
Och helt ärligt har jag aldrig fattat en sak, varför diskuteras det alltid ifall Sverige bör eller inte bör spela matcher mot länder som inte respekterar kvinnornas rättigheter men man hör knappt någon kritisera när man exempelsvis spelar mot USA, ett land som genom sin utländska politik inte alls respekterar mänskliga rättigheter? Varför kritiserar man endast när det gäller vissa länder och inte nämner något när det handlar om andra?
 
Det är så himla självklart att kvinnor bör kunna gå på fotbollsmatcher så att man knappt behöver nämna det, men herregud, i Iran händer det så mycket annat som står fel till. Hade saker och ting fungerat bra i Iran hade det inte ens funnits 25 000 iranier som tog sig till arenan igår. Men låt fotbollen besegra det politiska, låt folket kunna gå på matcherna och uttrycka sig, precis som man gjorde igår. Blanda inte fotbollen med politik, absolut, men låt inte heller politiken bojkotta fotbollen.
 
 
Igår var det en historisk match för alla iranier som bor i Sverige, för alla spelarna i den iranska truppen som helt säkert blev positivt överraskade av mottagandet och igår var det faktiskt även en historisk match för Sverige, för att se att man kan bo i ett och samma land med folk från andra kulturer och att tillsammans är man starkare, gladare och färgrikare.
 
 
 
FC Barcelona
 
Efter ett stort andetag med tanke på allt som hände igår så kan vi fokusera lite mer på det som händer i Barcelona. De soliga dagarna har återvänt och laget känns redo för de avslutande månaderna. En het presidentval väntar runt hörnet och det som verkade gå mot ett fiasko i början av januari, kan nu istället avslutas som en historisk säsong.
 
 
Efter förlusten på Anoeta mot Real Sociedad har laget ryckt upp sig ordentligt och dribblat sig förbi de inre stridigheterna som enligt den spanska median rådde i laget. Truppen känns stark och efter den viktiga vinsten mot Madrid har man nu allting i sina egna händer. Det enda som oroar lite är Messis skadade fot och att han inte spelade för Argentina i någon av matcherna. I helgen väntar en mycket svår bortamatch mot Celta och det viktiga nu är att laget fortsätter med att vinna för att inte bjuda in Ancelottis grabbar i ligastriden.
 
En svår månad väntar för Barça där man bland annat har ett dubbelmöte mot PSG i Champions och svåra bortamatcher mot både Sevilla och Espanyol. Samtidigt tar man emot Valencia emellan dessa matcher, så helt klart kommer denna månad och avgöra en hel del. Men jag tror laget har både kvaliteten och mentaliteten och kunna klara av det på bästa sätt. Man har ett hungrigt lag som inte har vunnit någon titel på ett tag samtidigt som en del unga spelare som Rafinha och Bartra körs in mer och mer i laget. Där bak lyser Pique samt båda målvakterna Bravo och Ter Stegen.
 
Lägga därtill att varken Neymar eller Luis Suarez har hittills vunnit någon viktig titel med Barça och det gör att båda dessa herrar kommer garanterat avsluta säsongen på bästa sätt. Det bådar gott inför fortsättningen och ifall man lyckas och hålla fötterna på jorden och fortsätta på samma sätt ska mycket till för att man inte kommer att fira en hel del på Camp Nou denna säsong. Fortsättning följer…
 
 
 
Så till slut har stunden kommit för att ta farväl av denna serie som jag har försökt mitt yttersta för komma ut så bra som möjligt under de senaste åren. Anledningen till att jag avslutar denna serie är helt enkelt för att jag gör mycket annat vid sidan om och som gör det svårt för mig och kunna uppdatera det så mycket som jag hade önskat. Jag hoppas att jag har kunnat förmedla det jag har velat sedan det första avsnittet om att fotbollen är mycket större än endast en sport och att oavsett vilket lag eller spelstil man gillar, så är det absolut viktigaste att man njuter av den. Finns det inte glädje, entusiasm och magi så är inte fotbollen värd och följa, jag hoppas att ni som har följt denna serie har kunnat uppleva det som jag har försökt och beskriva.
 
 

Tack till er alla och vad bättre än att avsluta denna artikelserie med ett citat från en viss Zlatan Ibrahimovic efter matchen igår kväll: ”För mig är fotboll för allihop, alla är välkomna. Fotboll är en religion, oavsett vad du kommer i från, oavsett vem du är.
 

 
Visca Barça & Visca fotboll!