Det var ett tag sedan undertecknad inte hade befunnit sig på Camp Nou. Ett tag sedan jag inte hade sett laget direkt på plats och äntligen var det dags och bevittna hur Tatas mannar skulle spela på hemmaplan. Laget har gjort sin bästa start någonsin i ligan och man har även lyckats vinna sina två matcher i Champions. Trots det har det höjts en del röster med tanke på att Tata har introducerat en del nya koncept i den hårt insatta spelstilen som Barça har.
 
Mot Valladolid i helgen skulle laget visa sig från alla de sidor som vi har sett så här långt. Det vill säga, lite tvekande spel i början, lite oreda på mittplanen men framförallt en otroligt offensiv när man väl bestämmer sig för att anfalla. Iniesta saknades på mitten och för en gångs skull hade Xavi bestämt sig för att missa mer än tre passningar i följd under en och samma match. Det gjorde att laget inte verkade kunna kontrollera händelserna lika mycket och istället fick man se bortalaget göra mål innan Barça vaknade på allvar.
 
Laget lyckade till slut vinna med 4-1 men det var framförallt en spelare som återigen snodde priset som ligans mest underhållande spelare, nämligen Neymar.
 
 
 
Neymars uppvisning – Kapitel 27
 
Att brassen har fått en drömstart i Barça måste väl räknas som ganska självklar i det här läget. Men att han klarar av allt detta med ett leende på läpparna gör att det hela ser mycket mer naturligt ut. Under helgens match tog det ett tag innan han kom igång på allvar. Men hans sätt och spela, hans vändningar och hans öppnade passningar till sina lagkamrater gör att laget inte saknar lika mycket en Messi som man har varit så beroende av under de sista åren.
 
Missförstå mig inte, Messi är helt klart världens bästa spelare för sina viktiga mål, sin otroliga talang och sin förmåga att alltid svara när laget behöver honom. Men Neymar med sin unga ålder visar prov på att han har mognat och hans förmåga att nästan alltid välja det rätta alternativet gör att han redan nu anses som kanske en av lagets viktigaste spelare.
 
Hans vändning i lördags innan han hittade Tello var helt fantastiskt att se. Hans dribblingar och hans fart när han nästan går igenom försvarare ger ingen annan val för backarna än att fälla honom. Två gånger om i loppet av en minut fällde samma spelare honom i straffområdet utan att domaren blåste för det. Det i sin tur gjorde att en hel Camp Nou exploderade av ilska och visade sitt missnöje med domaren. Under veckan hade det pratats mycket om att domarna inte ”skyddar” lika mycket Ney som är den spelare som det har gjorts mest frisparkar på.
 
Men en av de saker som jag gillar mest med Neymar är att efter att han fälls, sitter han ett tag och tänker, sedan kliver han upp igen och fortsätter med sitt fantastiska spel utan att klaga alltför mycket. Killen har en talang och energi utöver det vanliga. Under den andra halvleken var han helt strålande. Hans förspel innan Xavis mål är lika vacker som när han tar emot bollen, vänder och hittar Alexis som avslutar fint. Han belönades till slut med ett mål som just chilenaren skänkte honom som en tack för allt han hade gjort under matchen.
 
Men innan matchen slutade skulle brassen visa varför han är så farlig i varje situation. Han får bollen i hörnan av straffområdet där han är omringad av tre försvarare. I en situation som för de flesta är helt ofarlig så lyckas Neymar ändå skapa något och han gör en överstegsfint och försvararen fäller honom innan bollen går ut ur planen. Solklar straff som domaren åter väljer att blunda för. Det jag irriterar mig på är inte ifall domarna blåser eller inte blåser för straff när det verkligen är det. Utan precis som alla andra kan även domarna göra misstag, men det som inte gläder mig alls är när de tar det hela personligt. Det verkade som om domaren i lördags hade precis läst en av Madridpressens senaste artiklar om Neymar där han anklagas för att slänga sig alltför mycket och bara för det hade bestämt sig för att han inte skulle blåsa för straff. Helt oförståeligt.
 
Men som sagt innan, Neymar reser sig upp och fortsätter att underhålla. I lördags var jag nog inte ensam om att njuta av hans spel och jag tror hela laget är positivt överraskad över hur han så snabbt har lyckats integrera sig i lagets spel. Medan Tata fortfarande försöker finslipa lagets spel så hjälper Neymar till genom att trolla bort allas tvivel med sina magiska konster.
 
 
 
Sevilla och Valencia har vaknat
 
Både en av mina favorittränare, Unai Emery och även Djukic hade startat säsongen ganska dåligt med sina respektive lag. I Djukic fall gick det så långt att det pratades om att man skulle ersätta honom redan i inledningen av säsongen. Men efter ett par veckor där laget har vunnit sina matcher tack vare speciellt Jonas, så har det lugnat ner sig lite hos Valencia som alltid verkar vara missnöjda med lagets situation. Problemet med Valencia är att man nästan aldrig tittar på omständigheterna som laget befinner sig i. Man vill alltid att laget ska vara i toppen av tabellen oberoende av vilka spelare man har och mot vilka lag man tävlar emot.
 
Endast under Emerys tid i klubben lyckades man hävda sig mot de andra topplagen och nu i efterhand tror jag det finns en och annan som ångrar att klubben gjorde sig av med honom. I år anlände Djukic och efter hans tid i Valladolid och speciellt sättet laget spelade på, var det många som hade fått upp hoppet om los ches framtid. Men starten har varit allt annat än strålande och det är endast nu på sistone som man har lyckats vinna ett par matcher och få lite lugn och ro. Personligen gillar jag Djukic men det återstår att se hur långt han kan ta laget som har bra spelare, men som inte riktigt kan behålla samma nivå varje säsong, mest beroende på att nyckelspelare lämnar så fort det erbjuds lite pengar för dem.
 
I Sevillas fall har jag följt de under ett antal matcher denna säsong och enligt mig har de en del väldigt intressanta spelare och lyckas laget vinna ett par matcher, kan de helt säkert hålla sig i den övre delen av tabellen. Många spelare är nya i laget och det är inte alltid det enklaste att få alla att passa ihop, men är det något Unai Emery är bra på, så är det att ena laget och lyckas ta fram det bästa ur sina spelare. Marin, Vitolo och den franska anfallaren Gameiro är alla spelare med stor potential som kan leda laget. Sevilla har dessutom haft en tuff spelschema och man har bland annat mött Barça, Atletico samt Valencia och det kan också vara en av anledningarna till att man inte ligger på en högre position i ligan.
 
Men om ett par månader tror jag Sevilla kan komma att överraska en hel del eftersom det är ett lag med många bra spelare och en tränare som alltid lyckas få alla inblandade att tro på lagets potential. Sevilla och Valencia stiger sakta men säkert uppåt i tabellen.
 
 
 
Bästa försvar är anfall, eller hur Madrid?
 
Innan jag skriver denna del av den här artikeln måste det sägas att även Barcelonapressen är knappast bättre när det gäller att hitta fel på sina rivaler. Man är varken bättre eller ens mer objektiv, men det som stör undertecknad är att den spanska pressen generellt saknar helt och hållet objektivitet. Allting skrivs och diskuteras enbart beroende på det man själv utgår efter och som många, många gånger ses från Madrids perspektiv.
 
I början av sommaren började man från huvudstaden att ifrågasätta Neymars köp och mena att förutom det höga priset så var det helt oförståeligt hur man kunde betala så mycket för en spelare som än inte hade visat att han kunde hålla mot de starka europeiska försvararna. Den teorin höll sisådär en månad innan Neymar med resten av Brasiliens landslag körde över Spanien i finalen av Confederations Cup.
 
I sin stora besvikelse försökte man nu från Madrids håll istället visa att efter Neymars succé i den turneringen, så skulle det bli svårt för både Messi och Neymar att spela tillsammans i ett och samma lag. Den teorin höll inte heller så länge efter att Neymar gång på gång visade både på planen, samt vid sidan av, att han hade kommit för att spela tillsammans och inte konkurrera mot Messi.
 
Efter att argentinarens och brassens samspel förbättrades allteftersom så försökte man nu istället förklara att Neymar ensam inte kunde hålla och bära laget på sina axlar när Messi blev skadad ett par gånger. Även den här teorin motbevisades efter Neys fina insatser under flertal matcher där argentinaren saknades.
 
Eftersom man inte heller kunde klaga på brassens höga pris längre, med tanke på att en viss Bale hade värvats för ca 100 miljoner euro och knappt har spelat för Madrid ännu, så kom sista försöket från Madrid under helgen. Nu försöker man från Madridpressen starta en mediekampanj för att visa att Neymar är en piscinero, det vill säga en spelare som slänger sig alltför mycket.
 
I sitt försvar har man hela tre tränares uttalande (?!) som stärker denna teori och de är ingen mindre än Celtics tränare efter matchen i Champions mot just Barça, JIM, tränare för Valladolid efter en match där domaren inte blåste för två solklara straffar på just brassen och sist, men ABSOLUT inte minst, vår egen kelgris, Jose ”Så-fort-jag-har-lite-tid-över-klagar-jag-på- Barça Mourinho. Allt detta efter att de flesta fortfarande har Pepes bild i huvudet där han fäller Elchebacken bara för att få straffen dömd sekunden efter. Det håller helt enkelt inte längre Madrid.
 
 
Det är alltid lättare att hitta fel hos rivaler än att ta upp och diskutera sina egna tvivel. Madrids spel denna säsong saknar många ingredienser som ett topplag behöver och även om laget behöver mer tid för att bygga upp sitt spel, så är i alla fall undertecknad tveksam ifall man är på rätt väg.
 
På samma gång ler Neymar på andra sidan jordklotet där han laddar för att spela en vänskapsmatch med sitt landslag. Allt detta medan den största klubblagsmatchen av de alla väntar runt hörnet. El Clásico stundar och det bästa sättet och ladda inför den matchen är nog precis som man sa ifrån Madrid i sin tidigare misslyckade OS-kampanj, ”A relaxing cup of cafe con leche”. Det kan inte bli bättre.
 
 
Visca!
 
 
 
 
 
Ha det bra alla och till nästa Måndag. Ber om ursäkt ifall veckans artikel blev lite längre än vanligt och att den kom ut på en tisdag.