När man läser de spanska tidningarna vet man inte ibland ifall man ska le eller rent ut gråta. Överdrivna, subjektiva och hela tiden måste man söka efter att dramatisera saker och ting. Sedan Tata Martinos ankomst till klubben har han fått smaka på det vecka in och vecka ut.
 
 
 
 
Tata Martinos tid i klubben
 
Förutom de första matcherna där de flesta tyckte att man hade hittat den perfekta ersättaren - som om man redan kände till argentinaren – så har det haglat kritik över tränaren, som gjorde argentinska mästare en klubb som säsongen innan höll på att åka ner till den andra divisionen. Komplimangerna från de första omgångarna har nu förvandlats till att tränaren vill byta spelidé, den ”moderna” versionen av tiki-taka innebär nu att laget endast spelar långbollar och en tränare som kritiserades i Sydamerika för att rulla boll i sidled för mycket, anses nu i Spanien vara en så kallad resultadista.
 
Men det är klart sånt händer när vi bor i en värld där det på presskonferenser frågas mer om hur Tata pratar med sina spelare, eller hur han känner sig att spelet anses vara tråkigt som om journalisterna presenterade fansen. Till och med innan när laget vann sina matcher kritiserades spelet, nu när man har förlorat två matcher i rad, som i och för sig är väldigt ovanligt, så bryr sig ingen om att laget faktiskt gjorde en av sina bästa matcher under den första halvleken. För nu är det resultaten som plötsligt är det viktigaste.
 
Om jag inte minns fel så tappade Barça 5 poäng i ligan under två omgångar i slutet på en säsong när Pep var tränare för laget och medan hela Katalonien hade fått panik, så skrev Cruyff i sin tidigare veckokrönika om hur betydelselös det egentligen var. Han menade att laget såg bra ut och att det är fullt normalt att man ibland tappar poäng. Resten är historia som det heter.
 
Det är lätt och glömma att Tata Martino är den tränare som har haft den absolut bästa starten i ligan när det gäller nykomlingar på tränarbänken hos blaugrana. Han har dessutom lyckats vinna Supercupen mot ett Atleti som ser så stark ut att man kan utmana vilket lag som helst ute i Europa. Spelet har inte alltid övertygat denna säsong men samtidigt ser man, om man vill, signaler på att det ibland ser riktigt bra ut. Man måste också komma ihåg att flera stjärnspelare inte alls är i sin optimala form samt att Tata tog över laget sent in på försäsongen.
 
Av det jag sett denna säsong tycker jag Martino verkar en väldigt bra tränare för att just hålla samma spelstil samt försöka förnya vissa aspekter. Han visar på personlighet och mental styrka, han ger en harmonisk bild utåt och jag tror inne i omklädningsrummen är det många spelare, gamla som nya, som respekterar samt tror på argentinarens instruktioner.
 
Alexis har aldrig varit så bra som han är för tillfället, Neymar lyftes in i laget sakta men säkert och förutom de sista matcherna har han exploderat fullt ut. Bartra, som inte fick förtroende varken hos den gode Pep eller Tito, har nu fått spela mycket mer och gjort det över allas förväntan. Folk kanske glömmer (läs madridistas) men Barça leder fortfarande ligan samt är etta i sin grupp i Champions. Man har dessutom redan spelat svåra matcher mot Valencia, Bilbao och Madrid och i två av dessa vunnit med stundtals väldigt bra spel.
Just nu är världens bästa fotbollsspelare skadad och lägg därtill den kanske bästa målvakten på sistone samt ytterbackarna, så kanske man borde ha lite mer förståelse för att lagets spel kan hacka lite.
 
Under Peps tid förlorade vi mot Rubin Kazan på hemmaplan, under Tito blev vi totalt utspelade av Madrid under den första halvleken i Supercupen på Bernabeu. Tålamod och tro är nyckelord för ett lag som enligt en del är på väg mot slutet av sin era (ännu ett år får vi höra samma sak om och om igen) och enligt andra, undertecknad inklusive, kanske på väg att skapa ett nytt och fräscht spelsystem baserad på den gamla.
 
 
 
 
Hur bra är utmanarna egentligen?
 
När det gäller lagen ute i Europa och i Champions League så tror jag det finns flera lag som är riktigt vassa och som kan utmana om titeln. Detta har redan diskuterats i tidigare artiklar. Men när det gäller den spanska ligan så finns det endast två lag som på allvar hotar Barças möjligheter att försvara sin ligatitel.
 
De ständiga rivalerna Real Madrid samt det nya spännande laget som leds av Diego Simeone. Om vi börjar med det senare så har undertecknad ofta öst beröm över laget och det helt välförtjänt. Jag tror även att de kan bli riktigt farliga ute i Europa i år och över två matcher kan de slå ut vilket lag som helst. Men samtidigt kan detta även innebära en del nackdelar när det gäller att vara med i den absoluta toppen i ligan. Barça och Madrid kommer troligtvis köra full gas i botten ända till slutet och Atleti måste kunna hänga med i tempot, annars är det lätt och hamna efter.
 
Spelmässigt har man riktigt bra spelare samt ett väldigt sammansvetsat lag, men på samma gång har de en del avgörande spelare som är fundamentala för laget. Skulle någon av dessa vara borta, eller inte i form, så lär det bli svårt för Atleti och kunna vinna matcherna. Den höga koncentrationen som laget har just nu är helt klart en av hemligheterna bakom succén så här långt, men förr eller senare kommer det komma kollektiva svackor där endast enskilda spelares individuella skickligheter kommer att avgöra. Är inte Diego Costa eller Arda Turan i toppform då, kan det komma att bli svårt i längden.
 
 
Då kommer vi fram till Real Madrid och som vanligt är det ett känsligt ämne och prata om med tanke på att det är våra rivaler samt att de för tillfället är i en mycket bra form. Men som alltid ska vi försöka ge vår syn på laget från huvudstaden, varken mer eller mindre. Marängerna har spelat riktigt bra i slutet och framförallt lyckats med att göra många mål. Nyförvärvet Bale har visat framfötterna och det syns att det är en riktig crack som laget har lockat till sig. Cristiano i sin tur var i sin bästa form under hela året innan han blev lätt skadad.
 
Men framförallt är det för mig Xabi Alonsos come back som har gjort att man har kunnat hålla en stabil nivå i ligaspelet samt ute i Europa. Den spelaren är otroligt viktig för laget och för balansen mellan lagdelarna.
 
Men man ska inte heller glömma att för inte så länge sedan ansågs både spelet samt resultaten under allas förväntan. Madrid ligger för närvarande på en tredjeplats i ligan och även om man endast har tre poäng upp till serieledarna, så har man inte heller presterat så här långt mot topplagen. Laget förlorade på hemmaplan mot Atletico, spelade oavgjort mot Villarreal och mot Juventus i Champions League gav man inte ett hundraprocentigt uttryck heller. I el Clásico förlorade man även om laget spelade riktigt bra stundtals i den andra halvleken.
 
Laget är väldigt bra på pappret och är just nu i en otroligt bra form, men när de bra lagen kommer har det också visat sig lite svårare för marängerna att dominera matcherna och vinna komfortabelt. Nu kommer två raka bortamatcher mot först Osasuna och sedan Valencia. Vi kanske borde vänta efter dessa matcher innan vi kan se vart Madrid egentligen står.
 
 
 
 
En hektisk vecka har lugnat ner sig med tanke på att det endast spelas Cupmatcher under helgen. Men under de senaste dagarna måste jag erkänna att jag har blivit lite överraskat över de artiklar jag har läst i den spanska pressen. Denna gång är det inte endast tidningarna från Madrid, utan även från själva Barcelona. I måndags hade tidningen Sport rubriken ”Detta är inte vårt Barça” och på bilden såg man Neymar liggande på planen efter att han hade fällts av Bilbaobacken. Blev spyfärdig över den bilden. För mig personligen är detta lag visst vårt Barça, både när det går bra samt under svårare stunder.
 
Just matchen mot Bilbao såg riktigt bra ut under den första halvleken och jag föredrar att laget förlorar på det sättet med huvudet högt än att förlora för att det saknades hjärta, entusiasm och initiativ. Man hade flera lägen och avgöra men lyckades inte innan Bilbao på allvar visade vad det innebär att kämpa för sitt lag.
 
 
 
Under Rijkaards första 6 månader i klubben stängde jag av tv:n för första gången i mitt liv när Barça spelade, för att spelet såg för dåligt ut. Sedan vände man på allting och vi såg förmodligen den bästa versionen av FC Barcelona fram tills att Pep anlände. Vi har spelarna, laget och faktiskt även tränaren för att återväna till vårt fina spel. Det som saknas är tålamod och en liten kille som heter Leo Messi.
 
Visca!