Att komma in i en fotbollsplan som är inramat med fantastiska färger och där det klart och tydligt står: ”Ganar, ganar… y Volver a ganar” gör att spelarna helt klart vet vad det handlar om. Legenden Luis Aragones var väldigt tydlig med sitt budskap en gång i tiden om vikten att fotbollen inte har något minne utan den handlar endast om att vinna, vinna och åter vinna. Tänk om han var vid liv igår och skulle få uppleva allting på Vicente Calderon…
 
 
 
Känslan dagen efter
 
Först av allt måste det sägas att det känns tungt och skriva en artikel dagen efter en sådan besvikelse. Man är inte besviken för att Barça förlorade, det tillhör sporten. Utan det är sättet som man gjorde det på. Atletico visade igår att motivation slår klass och att inom fotbollen är det alltid nuet som är det viktigaste. Och det kanske är just därför denna sport är så magisk och oförutsägbar.
 
Igår var Simeones grabbar först på alla bollar och man gav aldrig upp i någon duell. Man tog bort Messi helt och lyckades även kontrollera Neymar på bästa sätt. Även om brassen hade ett par detaljer så var han begränsad i sitt spel tack vare den enorma press och koordination som fanns mellan hemmaspelarna.
Barça däremot var helt vilsna stundtals. Man försökte med sina passningar men med lågt tempo, utan övertygelse och knappt någon gång kom man igenom med sitt fina väggspel som man annars visar upp. Martino hade sagt innan att de sista 20 minuterna i den första matchen skulle vara sättet som laget borde spela igår. I verkligheten blev det snarare tvärtom. Spelarna spelade precis som man gjorde under de första 70 minuterna från den första matchen fast med ännu lägre tempo i spelet.
 
Det kändes ibland att Barça var som Ferraris bilar i Formel 1 just nu. Man lever på sitt namn, duktiga spelare och tror att resten av världen har helt enkelt gett upp att försöka utvecklas. Atletico kändes som en splitter ny bil som bara kör på utan att bromsa medan Barça försökte hindra på ett desperat sätt och bli omkörd. Det håller ett tag men förr eller senare kommer motståndarna få en lucka och då går det undan.
 
 
Iniesta briljerade inte och även om undertecknad var starkt emot att byta ut honom så gjorde han ingenting för att bevisa motsatsen. Och Messi som alla ville byta ut igår stannade kvar på planen av just den anledning som vi var inne på tidigare, för att han är just Messi. Men fotbollen har inget minne hade en viss Aragones sagt…
 
Men det var inte bara i det taktiska som laget förlorade slaget. Simeone sa senare på presskonferensen att precis som i livet så är det inte alltid de bästa som vinner, utan de som kämpar mest. Kan nog inte helt hålla med den gode Cholo. Igår vann det bästa laget, de som kämpade mest och de som faktiskt visade mest klass.
 
Som den spanska kommentatorn sa vid matchens slut: ”Fotbollen är Neymars underbara tunnel men den är också den kämpeinsats och glöd som Atletico visar”. Kunde inte ha sagt det bättre självt annat att tillägga att inom den gudomliga sporten ingår även fansen, den fantastiska inramningen, en tränares fullständiga övertygelse att man kan besegra de största lagen och spelare som följer sin tränare till världens ände.
Just därför är fotbollen magisk. Diego Costa var skadad, men där fanns Adrian, Arda Turan var borta men där fanns Diego som kom in och höll i bollen på ett suveränt sätt.
 
 
Adrian hade inte varit uttagen på en match under flera veckor och startade igår matchen och gjorde ett otroligt jobb. Diego har haft det svårt sedan han anlände till Atletico i januarifönstret men har jobbat sig upp och varit väldigt avgörande i denna kvartsfinal. Tiago och Gabi var magnifika igår och kontrollerade helt Xavi och Iniesta.
 
Känslan är helt enkelt att Atleti var bättre i allt. Deras supportrar är magiska, deras spelsystem solklar för spelarna och inställningen är alltid 100 %. Det är sällan det inte går vägen då.
 
 
 
Vad hände med FC Barcelona?
 
Som vanligt när det gäller den soliga staden så har kritikerna inte hållit i sig och denna gång är det inte endast Tata som har kritiserats. Spelarna, ledningen och storstjärnan Messi har alla fått sin del av kakan. Men varför har det hänt så mycket runt laget denna säsong?
 
Svaren är många och säkert innehåller alla svar en portion av sanning. Enligt mig så ska man kunna skilja det sportsliga med det som händer utanför planen. Det som har hänt med Neymars värvning, Messis skatteproblem och Rosells avgång har alla helt klart inte haft positiv inverkan på truppen. Men i slutändan kan man knappast skylla de sportsliga resultaten på det.
 
Men det som däremot har hänt och som säkert har haft mer påverkan på laget är exempelvis Tatas ankomst mitt i försäsongen. Puyols medverkan som har varit minimal och hans beslut om att detta är hans sista säsong i klubben. Valdes skada och speciellt både Messis och senare även Neymars skador som inte riktigt gjort att laget har kunnat samspela lika mycket som man hade önskat.
 
Men trots det hade man realistiska chanser på alla titlar denna säsong så sent som igår. Det är faktiskt positivt och med tanke på allt som har hänt så kanske det inte har varit så dåligt trots allt. Men nu är det plötsligt en titel mindre och om knappt en vecka väntar en het final mot Real Madrid på Mestalla. Vinst där och säsongen kan bli väldigt lyckat. Vid förlust kan vi mycket väl sluta på en tredjeplats i ligan till slut och då lär fiaskon vara helt uppenbar.
 
 
Men eftersom laget FC Barcelona inte endast utmärker sig för sina titlar utan även för sitt stolta sätt och spela, så kan man förstå kritikerna denna säsong. Spelet har varit mycket upp och ner och laget har blandat och gett. Innan gårdagens match hade man hittills lyckats att vinna samtliga stormatcher under säsongen mot Real och Manchester City och man hade spelat oavgjort mot just Atleti fyra gånger. En helt ok facit men laget har varit väldigt dåligt de dagar man har förlorat. Mot Ajax, Valladolid och Real Sociedad gav man inte alls en bra bild av sig själv och därför är det svårt och förutse vilket Barça man kommer se i nästa match.
 
Samtidigt ska man inte glömma att i slutändan är truppen nästan identisk med det som man har haft de senaste åren och många spelare har fyllt sina skåp hemma med många titlar, kanske för många. Dessutom är tiden rättvis mot alla och en del nyckelspelare i laget kanske inte längre kan prestera på topp vecka efter vecka. Xavi, Dani Alves och även Iniesta har varit ojämna denna säsong. Samtidigt har de nya som kommit in inte riktigt kunnat hålla samma nivå. Sergio Roberto är fortfarande en talang som inte har blomstrat ut, Montoya gör det bra i vissa matcher men håller inte riktigt fullt ut. Song gör det inte dåligt när han ersätter Busquets, men samtidigt höjer han inte sitt eget spel heller. Cesc, ja det är bättre och inte kommentera honom efter sin match igår.
 
 
Barça måste kanske inse att man har kommit till ett läge där man varken kan byta ut hela laget men samtidigt är i stort behov av nytt blod. Man behöver fräscha, hungriga spelare som vill erövra världen igen. Man behöver spelare som vill utmana de bästa, man behöver ha spelare som kan gå in i en match och ersätta en nyckelspelare utan att man märker att denne är borta. Man behöver ha spelare som inte skyller på att gräset är 3 millimeter för högt när man spelar på bortaplan utan koncentrerar sig på det man ska göra.
 
Laget har fortfarande en fantastisk spelidé som är det absolut vackraste när det fungerar. Men man måste också inse att de andra lagen inte är till för att låta Barça rulla runt och spela ut dem. Man måste på något sätt erövra sitt eget spel tillbaka, man måste ta sig an världen som man gjorde en gång i tiden. Igår borde det ha varit Barça som skjutit i stolpen tre gånger, det borde ha varit Barça som sprang och sprang ända till slutet för att få till en kvittering. Det borde ha varit Atleticofansen som skulle ha applåderat Barçaspelarnas insats (otrolig fin gest för övrigt av borta fansen att applådera Atleticospelarna) men allt var precis tvärtom…
 
 
 
En tung dag igår för culés och faktiskt en seger för fotbollen där Barça inte hade huvudrollen. Nästa vecka väntar finalen i Copa del Rey mot ärkerivalen Real Madrid. Kan spelarna ta tag i sig själva och visa ärkerivalerna att man fortfarande är att räkna med? Det återstår att se men tills dess är det viktigt och komma ihåg Luis Aragones ord: ”Ganar, ganar… Y VOLVER A GANAR”.
 
 
 
Grattis till alla Atleticofans för en fantastisk laginsats igår där detta otroliga lag åter visar att med hjärta, vilja och tro på sin egen idé kan man åstadkomma vad som helst. Lycka till i resten av turneringen!
 
 
 
Visca