Barças säsong har helt klart överskuggats av händelser som inte alltid har med själva fotbollen och göra. Allt ifrån Abidals situation, till Tito, som åter fick se att det inte alltid är så lätt att kämpa emot cancern. Men som många saker i livet så kan även denna sjukdom besegras och vilket bättre exempel på det än dessa två. Abidal gjorde en stark comeback och såg riktigt bra ut stundtals i slutet på säsongen.
 
Tito i sin tur kom äntligen tillbaka från New York och även om han inte kunde hjälpa Barças totalkollaps i Champions, så fixade han i alla fall den inhemska ligan efter att laget hade utfört den första halvan på ett historiskt sätt. Han ifrågasattes mycket efter semifinalförlusten mot Bayern, men jag tror att nu efter ligavinsten så kommer de flesta vilja ge honom en ny chans nästa år.
 
 
 
Lördag 11:e Maj
 
Det var den dagen då Espanyol skulle möta Real Madrid på deras fina stadion, Cornella El Prat. Om Madrid inte skulle vinna så skulle ligan äntligen bli klar för FC Barcelona. Sedan flera veckor var de flesta övertygade om att blaugrana till slut skulle vinna ligan, men ingenting slår den känslan än när det äntligen blir helt klart.
 
 
Klockan var strax efter 22 och undertecknad letade fortfarande efter en taxi för att ta sig till arenan. Men ingen taxi syntes till. För varje minut som gick blev jag mer nervös och tänkte samtidigt på de ord som Espanyols pressansvarig tidigare samma dag hade sagt, om att det nästintill var omöjligt och ta sig till arenan med bil. Efter att jag till slut lyckades ta en taxi så kom jag på att jag endast hade 10 euro i fickan. För de som inte vet så är det inte många taxi som accepterar kort i Barcelona, samtidigt som de skyller på att landet befinner sig i ekonomiskt kris, undra varför.
 
Hursomhelst så förklarade jag för chauffören att ifall pengarna inte skulle räcka till, så kunde han släppa mig så nära stadion som möjligt. Taxichauffören släppte av mig precis bredvid arenan trots att det blev mycket dyrare än jag hade trott och det visade sig att han visst accepterade kort. Saker som endast händer i staden Barcelona.
 
Med datorn hängande över axeln och en slags energidryck i handen kom jag springande fram till ingången för pressen. Eftersom det redan hade gått mer än kvarten så var det inte många vid ingången. Hälsade bestämt till pressansvarige som med ett leende bad mig och skynda mig in i arenan. Sekunderna innan hade jag passerat förbi Real Madrids spelarbuss och för en stund så stannade allting. Där var jag, bredvid det näst bästa lagets buss och det var helt tyst runtomkring. Det var lugnet före stormen, eller tystnaden innan kaoset som väntade inne i den kokande arenan. En magisk ögonblick.
 
 
Äntligen var jag inne i den otroligt vackra arenan, sittande och nästan bad till Gud att detta var kvällen då det skulle avgöras. Espanyolfansen, till skillnad från Barças, slutade inte och sjunga och hoppa under hela matchen. Espanyols moderna arena, som har kostat cirka 90 miljoner euro, bevisade varför den har fått så bra kritik. En fantastisk plats att spela fotboll på, eller för oss, att kunna titta på. Runtomkring mig kunde jag inte känna igen något känd ansikte från de som normalt brukar gå på Camp Nou och följa Barças matcher. Istället hade flera journalister Espanyoltröja på sig och objektivitet är något som annars saknas helt när det gäller spanskt journalistik, den kvällen var det inget undantag.
 
Matchen då? Det var en öppen historia där hemmalaget tryckte på i den första halvleken och också lyckades göra det första målet genom Stuani. Cornella exploderade och det märktes inte alls att Espanyol ville förlora mot Madrid för att inte göra Barça mästare. Istället tänkte hemmalaget på sina chanser att kunna nå Europa.
 
Man gick in i varje duell med 100 % inställning och publiken buade ut Madrid totalt. Under den andra halvleken skulle decibelen höjas ännu mer när det var dags för Cristiano Ronaldo att göra entré på plan. Det buades så mycket att för en stund trodde jag att jag befann mig på Camp Nou.
 
Men samtidigt sjöng man, eller skrek rättare sagt, ”Puta Barça Puta Barça” varje gång man fick chansen. Budskapet var tydligt, Espanyol vill varken vara Barças lillebror eller Madrids kelgris. Men verkligheten är ironiskt ibland, medan fansen visade sina känslor emot Barcelonas största lag, så var det just Barça som var ligamästare för stunden tack vare Espanyol.
 
Matchen fortsatte och Higuain, som fått ta emot väldigt orättvisa busvisslingar på Bernabeu i slutet, kvitterade för Madrid och plötsligt kändes allt som vanligt igen. Madrid skulle säkert lyckas göra ett till mål och blaugranas ligafirande skulle skjutas upp ännu en gång.
 
Men denna kväll var speciell, på många sätt. Espanyol höll inte bara emot utan man gick för en seger. I slutminuterna hade hemmalaget ett par farliga hörnor samtidigt som undertecknad inte kunde hålla sig längre. En japansk journalist bredvid mig frågade ifall Barça skulle bli mästare om matchen skulle sluta oavgjort. Med ett leende på läpparna svarade jag ja samtidigt som jag erkände för honom att jag höll på Barça. Han log tillbaka på ett sätt som jag nästan blev övertygad om att även han, föredrog laget från Camp Nou.
 
Domaren blåste av matchen och den känslan att FC Barcelona hade åter blivit mästare för fjärde gången under de sista fem åren, var helt obeskrivlig. En känsla av enorm lycka gick igenom mig samtidigt som jag kände mig otroligt tacksam för att befinna mig på plats i en sådan viktig match. FC Barcelona är mästare för den spanska ligan 2012-2013, tack Espanyol!
 
 
 
Sir Alex Ferguson
 
Efter 26 år som huvudtränare för en av världens absolut största klubbar, Manchester United, så har Sir Alex valt att sluta efter säsongens slut. Som liten Newcastle supporter har jag inga bra minnen av skotten som alltid såg till att United slutade etta före Magpies i mitten på nittiotalet.  En känsla av hat/respekt hade man alltid för denna tränare som har som största bedrift att alltid lyckas övervinna olika hinder på vägen.
 
Sir Alex lyckades vinna ligan framför den mytiska Newcastle med Keegan som tränare, över ett Arsenal med Ljungberg, Henry och Cesc som stjärnor efter att Wengers mannar hade dominerat ett par år i England och han kunde även till slut ta död på Mourinhoeffekten i England, genom att vinna ligan framför Mous lag efter att ha förlorat den under det första året. Samtidigt har han vunnit två Champions Leaguetitlar och även förlorat två finaler mot en viss FC Barcelona. Allt detta lyckades han med ett lag som låg illa till när han tog över. Under hans första år lyckades han inte alls så bra men laget hade förtroende och tålamod med den gode skotten.
 
Sir Alex är ännu ett bevis på att med hårt jobb, talang och tro på det man gör, så kan man nå hur långt som helst. Under sina år i klubben har han gjort att Manchester United har gått om Liverpool i antalet vunna ligatitlar totalt. Laget har nu 20 ligatitlar och man hade endast vunnit den engelska ligan 7 gånger innan Ferguson anlände. Han har haft sina duster med stjärnor som har kommit och gått under åren men han har alltid satt klubben högst. Kanske också därför spelare som exempelsvis Cristiano Ronaldo alltid pratar bra om klubben och sagt vid flera tillfällen att han skulle vilja återvända dit en gång.
 
Stor respekt för Sir Alex som för två år sedan erkände att han aldrig tidigare hade sett ett bättre fotbollslag än det Barça som lyckades besegra The Red Devils i finalen på Wembley för två år sedan. Det om inte annat är ett bevis på vilket fantastiskt jobb som dagens FC Barcelona har lyckats med under de senaste åren, när den störste av dem alla hyllade laget på det sättet. Fotbollen har förlorat en av sina största lysande stjärnor och framtiden får utvisa ifall någon kan ta hans plats på ett värdigt sätt.
 
 
 
30:e delen av Måndag hela veckan
 
Denna serie har nu kommit fram till sitt trettionde avsnitt och samtidigt har vi haft turen att äntligen utropa FC Barcelona Campeones de La Liga. Det är en ära att få kunna skriva om den klubb som spelar den vackraste fotbollen av dem alla (Bayern får ursäkta) och denna artikel dediceras till Tito och hans första titel som huvudansvarig för Barça med alla de problem som han har genomgått detta år. Till Abidal och hans vilja att besegra cancern inte en, utan två gånger om och samtidigt dediceras det också till Sir Alex för hans passion och engagemang till fotbollen.
 
 
 
 
Ha det bra alla och till nästa måndag. Tack till samtliga som läser och följer denna serie.
 
Visca Barça!