Att kunna ha äran och vara på plats och uppleva något historiskt som att se Abidal återigen springa ut på fotbollsplanen gör en stolt en sådan dag. Att kunna besegra cancern inte en gång, utan två gånger och åter göra comeback i den vackraste tröjan av dem alla, gjorde mer än en person glad i helgen. Men mer om detta i slutet av artikeln, nu koncentrerar vi oss på det som faktiskt, är mindre viktigt.
 
 
 
Barça utan Messi
 
I helgen hände något så ovanligt som att FC Barcelona var tvungna att spela utan sin största stjärna, Lionel Messi. Argentinaren är fortfarande på rehab och än så länge är det oklart ifall han är tillbaks eller inte för onsdagens viktiga match i Champions. En ovanlig syn att se laget spela utan den lille trollkarlen men helt ärligt gjorde ersättarna ett perfekt jobb, åtminstone för kvällen.
 
Både Alexis och Cesc stod för en mycket bra insats och samspelade i fyra av fem målen. Fabregas hann till och med göra sin första hattrick i karriären när han först fintade bort försvararen och sedan lade in bollen bakom Aouate i Mallorcamålet. Skön respons från de bägge som visar att Barça även har andra spelare som kan göra jobbet, när argentinaren inte är tillgänglig. Samtidigt ska man tänka på att Mallorca, med all respekt, inte är Paris SG. Messi är mer än nödvändig för lagets anfallsspel och även om Barça har många andra spelare som håller väldigt hög klass, så är det inte många som kan ta bollen och avgöra en match på egen hand när laget behöver det som mest.
 
Med tanke på Messis frånvaro i helgen så bröts även en annan statistik som har varit mer än beundransvärt. Messi hade hittills lyckats med bedriften att göra mål på samtliga lag i ligan i följd under de senaste 19 omgångarna. Han startade alltså sitt helt otroliga rekord mot just Mallorca och sedan den matchen lyckats göra mål i samtliga matcher tills nu i helgen där han inte kunde medverka p.g.a. skada. Jag kommer ihåg som liten när en viss Batistuta eller Batigol, som han också brukade kallades för, gjorde minst 1 mål i varje match under de 13 första omgångarna i den italienska ligan. Det var ett otroligt rekord på den tiden, Messi har tagit det hela vidare och gjort mål på samtliga lag i ligan i följd.
 
Angående hans medverkan på onsdag säger de senaste rapporterna att han kommer befinna sig på bänken ifall det skulle behövas. Men laget visade i helgen att man borde kunna klara sig utan honom, i alla fall tillfälligt. PSG på onsdag kommer visa var laget står utan Messi. Mer detaljer och de senaste nyheterna om den matchen i morgondagens införrapport.  
 
 
 
Real Sociedad
 
Den baskiska klubben Real Sociedad visade i helgen att laget är och räkna med i jakten på den fjärde och sista Champions Leagueplatsen. Laget med sin franska tränare Montanier bara vinner och vinner i ligan. Dessutom spelar man en bländande fotboll med mestadels unga spelare från den egna canteran. Idag låter det helt otroligt att för endast några månader sen ville nästan alla i San Sebastian ha bort den franska tränaren. Ofta fick man höra Montanier Dimision från läktarna på Anoeta och folk tyckte att han inte riktigt kunde utnyttja fullt ut det potential som laget hade.
 
Det svänger snabbt i fotbollen och nu plötsligt är laget en seriös kandidat till att ta hem den åtråvärda fjärdeplatsen. Otroligt imponerande av tränaren och spelarna att kunna vända en sådan negativ trend till en bländande fotboll som dessutom ger resultat. Jag är inte riktigt säker på ifall man till slut lyckas hamna i Champions med tanke på en jagande Valencia, men oavsett vilken placering man slutar på har man stått för en imponerande säsong. Jag minns framförallt målet man gjorde för ett par omgångar sedan där fyra fem spelare spelade på en touch innan bollen till slut gick i mål, fantastiskt vackert.   
 
 
 
Madrid, Casillas eller Mourinho?
 
När det gäller situationen i Real Madrid så måste jag först börja med det positiva. Laget har ryckt upp sig ordenligt på slutet och nu vinner man matcherna på ett sätt som man inte kunde göra i inledningen av säsongen. Enligt Mourinho själv förlorade man ligan för tidigt i början och lät Barcelona öka sin ledning i ligan.
Men jag tror personligen att vinsten mot FC Barcelona på Camp Nou gjorde laget väldigt starkt. Man lyckades dessutom besegra Manchester veckan efter och även om man har väldigt små chanser i ligan så kommer laget spela en Cupfinal och är väldigt nära en semifinal i Champions League. Dessutom har värvningen av Diego Lopez gett resultat och han har varit avgörande i de viktiga matcherna. Men det är just här vi kommer in på problemet som madridismon just nu står inför.
 
Iker Casillas har varit både Spaniens och Real Madrids kapten under nästan 10 år. Han är världsmästare och har även lyckats vinna EM-slutspelet två gånger med sitt Spanien. Med Madrid har han även lyckats vinna flertal titlar. Men hans relation eller feeling som Guardiola kallade det för, har aldrig varit hundra procentig med Jose Mourinho. Det sägs att det hela började med efter att Iker ringde och pratade med både Xavi och Puyol efter de oändliga bråken som uppstod efter el Clásico matcherna för ett par säsonger sedan. Vare sig det började där eller inte så är det helt klart att det är något som inte stämmer mellan dessa.
 
Det hela blev ännu tydligare när Mourinho bänkade Casillas för andramålvakten Adan i ligaspelet för ett tag sedan. Adan svarade inte och gjorde inte någon imponerad. Samtidigt lyckades han bli utvisad i en match och portugisen blev tvungen att sätta Iker. Men efter dennes skada så köptes Diego Lopez in och han har varit en av lagets bästa spelare under den tid han har fått vakta målet. Nu när Casillas är tillbaka från skada så verkar det som om det inte spelar någon roll för Mourinho. Han sa tidigare att det kommer bli väldigt, väldigt svårt för honom och ta tillbaka sin position i laget.
 
Vare sig Diego Lopez förtjänar och vara första målvakt i Real Madrid för tillfället har ingenting med saken att göra. Det som är helt klart är att Mourinho inte alls vill räkna med Casillas av andra skäl än sportsliga. Det är det som oroar i Madrid. Att välja mellan en ikon i laget eller en tränare som i alla fall på ytan försvarar Real Madrid (eller sig själv?) i alla lägen. Så länge resultaten kommer gå vägen kommer Mourinho få nästintill fria händer, men akta er för den dag ifall Madrid skulle åka ur Champions. Då kommer median här i Spanien att attackera med allt man har mot portugisen som för tillfället har lagts på is. Framgång eller harmoni? Ikon eller en tränare med stark karaktär? Det är frågan…
 
 
 
Veckans straffmiss
 
I förra veckan när jag satt på bussen och var på väg till vår fotbollsträning lyckades jag se en annons som hade Luis Enrique som huvudperson. Det var reklam för en bank och under hans bild stod ett citat som Lucho hade sagt: ”Det är bättre att ta en straff och missa den, än att inte våga ta den och sedan ångra sig under hela veckan”.
 
 
I helgen hade vårt lag en match där jag visste att det skulle vara väldigt viktig att jag skulle sätta de chanser jag skulle få för att vårt lag, som tyvärr befinner sig på delad sista plats i tabellen, skulle ha någon chans. Efter ca 20 minuter in på matchen blåste domaren för straff vid ställningen 0-0. Jag hade innan straffen haft ett par bra lägen men hade inte kunnat göra mål. Det var dags för mig och kliva fram, det var min tid nu och efter att ha Luis Enriques ord i tankarna var jag redo för utmaningen. Även om nästan samtliga barndomsdrömmar om att bli fotbollsproffs redan har försvunnit från tankarna, så var de ändå högst levande i den stunden.

Vår liga är varken den högsta som finns i Katalonien eller den lägsta, men i den stunden spelade det ingen roll, det kunde lika gärna ha varit en utslagning i någon stor turnering. Varken Barças match som skulle spelas om ett par timmar eller den avgörande Championsmatchen mot PSG var i tankarna. Det enda som var viktigt var att bollen skulle gå i mål och allt annat skulle lösa sig. Jag klev fram, fintade att jag skulle skjuta till vänster och sköt till höger istället. Målvakten hade redan slängt sig åt fel håll och så fort jag tittade upp för att se vart bollen tog vägen såg jag att den gick strax över den högra kryss stolpen!

Inom en sekund hade det fina soliga vädret i Barcelona omvandlats till mörker, vårt lags fina spel hittills försvann spårlöst och efter knappt fem minuter hade det andra laget lyckats göra både ett, två och även senare tre mål. Vi förlorade matchen och straffmissen var tyvärr högst avgörande för matchens resultat. Men som Lucho hade sagt, det är viktigare att våga…
 
 
 
”Abi Abi Abi…”
 
Ibland bjuder livet på saker som får en och inse vad som verkligen är viktigt i livet. Ett av dessa inträffade i lördagskvällen strax innan midnatt lokal tid. Precis som undertecknad skrev i stycket innan så fanns det säkerligen många andra människor som hade tankarna på andra ställen under lördagen. Men för en stund, för en väldigt kort stund så är jag säker på att många, många personer från olika ställen på jorden, från olika länder och olika kulturer hade siktarna på ett och samma ställe.
 
När det återstod 20 minuter av helgens match mellan FC Barcelona och Mallorca så var det dags för det som alla hade väntat på. Nummer 22 i Barcelonatröjan, den underbara vänsterbacken, den person som har gett hoppet ett ansikte, Eric Abidal var redo att göra comeback på allvar. Inför stående ovationer av publiken på plats och säkerligen av fler andra personer från tv-sofforna och på diverse barer, kom Eric Abidal in på fotbollsplanen. Publiken skrek: ”Abi Abi Abi…” och för första gången såg jag att folk på pressläktaren stod upp och applåderade. En magisk stund som bevisar att med vilja, kraft och hjälp från andra, kan man åstadkomma mycket.
 
 
 

 
 
Ha det bra alla och jag ber om ursäkt för att det inte kom ut någon del under de två senaste veckorna, men jag hoppas att det blir många, många fler avsnitt i framtiden. Vi hörs nästa måndag. Visca!!