Det sägs att publiken aldrig har fel. Så var det i det antika Rom och så är det även idag inom fotbollen där en del presidenter låter publiken avgöra när det är dags att hitta ersättare på fotbollsbänken. Undertecknad har sedan länge försvarat Barcelonas tränare Tata Martino (och gör det fortfarande) och även om argentinaren har talangen och glimten i ögat när det är dags och svara på frågorna på presskonferenserna, så är det något som är fel, det är något som inte verkar stämma i klubben och där publiken hittills under det nya året inte riktigt accepterat.
 
Under de 5-6 sista matcherna har publiksiffran inte ens nått 70 000. Det kanske inte är så farligt när det gäller de flesta lag, men när det gäller Barça så är det få saker som kommer undan utan att tas upp. Den låga publiksiffran är kanske det största beviset på att någonstans är det nåt som inte riktigt stämmer. Tata har tidigare påpekat de sena tiderna, det kalla vädret men i lördags kunde man inte skylla på något. Visserligen regnade det lite men mot ett lag som Valencia på en lördageftermiddag är det få gånger det kommer färre personer än det gjorde.
 
 
 
60:e omgången
 
Där tog det stopp, efter att ha ledat ligan i över ett och ett halvt år eller närmare bestämt, 59 omgångar som ligaledare, så tog den sviten slut efter att Valencia överraskade katalanerna på Camp Nou.
 
Det var en konstig dag i lördags. Luis Aragones hade lämnat denna värld och hela Spanien var i chocktillstånd. Tränaren som hade ”lärt Spanien att vinna” som Casillas beskrev det har lämnat ett enormt tomrum efter sig. Tränaren som vågade ta bort lagkaptenen Raul från landslaget och lät Xavi Hernandez ta huvudrollen i stället. Tränaren som lyckades göra en spelande lag till vinnare när man tog EM-guld 2008. Han som tidigare hade vunnit ligatitel med Atletico och som kanske gjorde en sista ansträngning från ovan för sitt kära lag i helgen när laget tog över ledningen i ligan.
 
 
Men i ärlighetens namn verkade spelarna i Barça inte särskilt bekymrade över det när domaren väl blåste för matchen efter den tysta minuten i minne till den legendariska tränaren. Laget spelade en fantastisk fotboll med högt tempo, fint passningsspel och återigen verkade man hitta fler alternativ i anfallet. Stackars Valencia kunde knappt andas och det tog lång tid innan bortalaget ens kunde ta sig ut ur sin egen planhalva.
Hemmalaget tog också ledningen genom Alexis och när man missade chans efter chans så visste den vise Tata att det skulle straffa sig. Kanske därför blev han så arg efter att han såg chanserna passera utan att laget kunde döda matchen.
 
En plötslig kvittering av los Che innan paus och den andra halvleken såg helt annorlunda ut. Valencia tog ledningen två gånger om tack vare Valdes och Pique som såg otroligt vilsen ut i lördags. Hemmalaget lyckades kvittera första gången men 2-3 målet tog kraften ur laget och trots en underbar anfallssekvens i slutminuterna så kunde inte Messi lägga in bollen bakom en väldigt bra Diego Alves i Valenciamålet.
 
Barça hade förlorat på hemmaplan och sist man gjorde det var mot självaste Real Madrid det år då Pep Guardiola fortfarande bar kostym på Camp Nou. Det var givet redan efter slutsignalen att man skulle tappa serieledningen. De knappt 70 000 på läktarna gjorde inte heller särskilt väsen av sig för att stödja laget. Det känns liksom som att laget behöver en injektion av något slag. Man vet inte ifall man bör vara orolig för hur den andra halvleken såg ut och hur många poäng man har tappat under 2014, eller ifall man ska tro den första halvleken och den underbara fotboll som laget visade upp.
 
Det känns som att laget har förmågan att hypnotisera en med sin underbara fotboll där man träder in i en magisk värld där det känns att laget är helt oslagbart bara för att helt plötsligt slängas tillbaka till den riktiga, gråa och tuffa verkligheten. Den första halvleken jämfört med den andra är skillnaden mellan jord och himmel och medan ingen riktigt har svaret på varför laget uppträder på det viset, är en sak klar, FC Barcelona leder inte längre den spanska ligan. Det tog 59 omgångar.
 
 
 
Är Atletico favoriter?
 
Undertecknad har sedan länge lovordat detta lag som Diego Simeone har skapat. Långt innan resultaten har visat att Atleti är att räkna med, imponerades jag av sättet man jobbade i det tysta. Medan andra lag åkte på turnéer världen över, bytte flyg varannan dag och mötte halvprofessionella lag, så var det träning tre gånger per dag som gällde för det stolta laget från huvudstaden.
 
Då såg det tufft ut för Atletico och få trodde att laget skulle en dag utmana de två giganterna i både Spanien och resten av världen. Men ”med talang, vilja och mycket spring i benen kan man nå underverk” hade en viss Guardiola sagt en gång i tiden. Atletico de Madrid har just lyckats med det under de sista två åren.
 
Den här säsongen har man tidigare haft möjligheten att ta ledningen men man hade hittills missat det varje gång. Nerver, tillfällighet eller helt enkelt att inte våga? Oavsett svaren på den frågan så såg man inget av det i söndags när laget vann över Real Sociedad med hela 4-0 och med den gamle Barçaanfallaren David Villa som öppnade målskyttet.
 
Atleti ser väldigt starkt ut och jag vet inte riktigt ifall man är favoriter till titeln men med 16 omgångar kvar, med värvningen av Diego som kan bli en nyckelspelare och med Diego Costa som åter har hittat målen, kan detta bli en historisk säsong för Simeones grabbar. På onsdag kväll väntar det första testet, Real Madrid på Bernabeu i semifinalen av den spanska cupen.
 
 
 
Bilbao gav en fotbollslektion medan delar av publiken skämde ut sig
 
Först av allt måste det sägas att undertecknad är väldigt förtjust i att se Athletic Bilbao spela fotboll, speciellt på hemmaplan. Traditionen, atmosfären och publiken brukar oftast göra så att stämningen blir helt magiskt när lejonen från Bilbao bjuder på show. Men i söndagens viktiga match var det lite trist och se att vissa delar av publiken valde att busvissla när det hölls en tyst minut för den avlidne Luis Aragones.
 
Det är en sak och vissla ut Andres Iniesta för hans avgörande mål för Spanien, förlåt, läs för hans överdrivna aktion i en match för ett antal år sedan som är den officiella anledningen men inte alls den riktige. Det är en sak och bua när Spaniens nationalsång spelas och publiken vill bestämt vissa sitt missnöje med den spanska staten. Men det är en helt annan sak att vissla när det hölls en tyst minut för en avliden tränare som har varit så historiskt viktig för Spanien, vare sig man vill tillhöra det eller inte.
 
 
Men vi återvänder till fotbollen där Bilbao visade sig från sin bästa sida och där laget visade varför det är så speciellt att spela på den nya San Mames. Förutom de första minuterna där Madrid öppnade starkast var det Bilbao för hela slanten. Laget attackerade, försvarade och slogs om alla delade bollar på planen. Mittfältaren Iturraspe var nog förutom matchens klart bästa spelare, även en otroligt positivt överraskning för mig. Vilken spelare, vilken karaktär. Han ledde laget som en comandante leder sitt befäl och hade Blatter sett matchen igår hade han säkerligen ändrat uppfattning om vem som är den riktiga befälhavaren.
 
Ander Herrera ville inte heller vara sämre och alla bollar som Iturraspe plockade, förde han över till anfallarna. Laget kombinerade med fint passningsspel, förde matchen med högt tempo och skapade en hel del där en väldigt bra Diego Lopez räddade marängerna flertal gånger.
 
Under den första halvleken hade Madrid tur att man inte låg under med ett par mål. I den andra lyfte bortalaget upp sig lite och efter Cristianos pass lyckades den unge Jese ge lednigen till sitt lag. Kvitteringen drog inte ut på tiden utan den nyinsatte Ibai dundrade in en retur knappt sekunderna efter att han gjorde entré på planen. Matchen slutade 1-1 efter att Cristiano hade visats ut, kanske lite överdrivet som Ancelotti var inne på, men oavsett ifall det var rätt eller inte så var Bilbao helt klart det bättre laget och förtjänade nog segern.
 
 
Jag har skrivit det förr och gör det igen, den spanska ligan är helt fantastisk med många lag som spelar en väldigt bra fotboll. Nu när FC Barcelona fortfarande söker efter sin rätta identitet har även toppstriden blivit allt jämnare. Det i sig öppnar upp för en mer spännande liga och många lag har nu sett att det går och ta poäng mot de stora.
 
 
Visca och Viva la liga!
 
 
 
 

 
 
Denna veckas artikel dediceras först av allt till Luis Aragones som har betytt så mycket för den spanska fotbollen. Men samtidigt ägnas det till alla spelare, ledare, tränare och supportrar till Real Racing Club de Santander som visade att när man är enade så är allt möjligt. Man avstod från att spela sin returmatch mot Real Sociedad i förra veckans cupmatch och därmed förlorade kvartsfinalen bara för att visa presidenten att han borde avgå. Medan det hade varit en otrolig chans för många av spelarna att spela en sådan stor match så offrade man det istället för något större, för deras eget samt klubbens framtid. Dagen efter avgick presidenten och nu plötsligt har det börjat se lite ljusare ut för klubben. Underbart!
Vi hörs nästa vecka. Ha det bra.