Det är svårt och kunna smälta att ditt eget lag har lyckats med att förlora två gånger på mindre än en vecka mot de största rivalerna. Dessutom har man inte precis vant sig med särskilt många förluster när det gäller Barça under de sista åren. Men för oss som verkligen älskar fotbollen och som har förtrollats av det vackra spelet, är det något mer än endast förlusterna som oroar oss. Laget har varit långt ifrån sitt rätta jag och även om man har förbättrat spelet allteftersom, så är det fortfarande långt kvar till det Barça vi alla känner.
 
 
 
Gamla tider spökar
 
I en artikel i tidningen El Pais läste jag under helgen hur skribenten (Ramon Besa) menade att en del gamla scener hade återupprepat sig i helgens el Clásicomatch. Han drog paralleller med en gammal match på Bernabeu från 2001 där domarna annullerade ett helt godkänt Barçamå,l som då gjordes av Rivaldo i slutet av den matchen. Det målet hade inneburit en Barçaseger och efter domarens beslut slutade matchen 2-2. Efter slutsignalen gick Guardiola, då som spelare, fram till domaren och protesterade vilt…
 
Även om en hel del paralleller kan dras till den matchen så är det helt andra tider som gäller nu. Barça som då var känt för att alltid klaga över att Real Madrid hade med sig domarbesluten, har under de senaste åren förvandlats till ett lag som nästan enbart koncentrerar sig på sin vackra fotboll. Det har varit främst marängerna, med Mou i spetsen, som har klagat över domarna, UEFA och även Unicef efter en match mot Barça.
 
 
Men efter helgens match höjdes en hel del röster inom Barcelonapressen och det är väl ganska typiskt. När spelet inte stämmer, attityden inte är den rätta så är det väl oftast då även domsluten går emot en. För tittar man på dessa tre mörka matcher som laget har förlorat under de senaste 10 dagarna, kan man under varje match hitta något konkret som gick emot laget. I matchen mot Milan var det klart hands i det första målet, mot Madrid i cupsemifinalen blåstes inte en ganska klar straff på Pedro när ställningen var 0-1 till Madrid och nu i den sista matchen borde domaren ha blåst straff när Ramos fällde Adriano som i sin tur föll väldigt lätt.
 
Men, och ett stort men, detta har absolut ingenting och göra med det sömniga och tempofattiga spelet som Barça har presterat i dessa matcher. Precis lika mycket obefogad som marängernas kritik till allt och alla har varit på senare tid, är det precis likadant när det gäller Barça. FC Barcelona, precis som namnet påpekar, borde koncentrera sig på själva fotbollen och lämna allt annat åt sidan. Det är då laget lyckas med sitt spel och dominerar matcherna, det är då domsluten, vare sig till din fördel eller till din nackdel, inte påverkar resultaten, eftersom Barça oftast är så överlägsen att laget till slut ändå lyckas vinna matcherna.
 
Det är det som är problemet med laget just nu. Man är knappt bättre än motståndarna och laget känns ofarlig när man går till anfall. Gamla tiders smålagstänkande måste läggas vid sidan och laget bör ta sig ur denna komplicerade situation på egen hand, utan att söka efter ursäkter på annat håll.
 
 
 
Vart tog det vackra spelet vägen?
 
En av de enda spelarna som har presterat under dessa matcher är ingen mindre än Andres Iniesta. Han är den enda som har fortsatt med sin höga nivå som han har visat under hela säsongen. Han fortsätter dribbla, passa och ta för sig under matcherna. Han symboliserar något som för endast ett par veckor sedan ansågs som det absolut vackraste många världen över någonsin hade sett på en fotbollsplan. Andres Iniesta har under dessa matcher visat att filosofin existerar, att det är möjligt och han är skuggan av något som alla Barçaspelare har i sitt blod, ADN Barça som man säger här nere i Spanien. Men frågan alla ställer sig är, vart har det fina spelet som vi under så lång tid har vant oss vid tagit vägen?
 
 
Svaret på den frågan är inte lika enkelt att svara på. För mig personligen är det självförtroendet som har saknats på sistone. Spelarna ser passiva ut, idéerna förvandlas inte i praktiken och själva spelet ute på planen ser tamt och ofarligt ut.
Under den första halvan av säsongen fick David Villa nöta bänken och även om många frågade efter honom, så fungerade laget riktigt bra och i ärlighetens namn var det för lagets bästa att el Guaje inte tog plats. Laget gjorde många mål och skapade ännu fler chanser. Nu mot både Milan och Madrid i den första matchen fick inte Villa starta och många menade att det var det som var felet med Barças spel. Man menade att det inte fanns någon som tog djupledslöpningar för att öppna upp motståndarnas backlinje. I helgens match såg vi att det inte alls var det som var felet. Varken Villa, Cesc, Pedro eller Alexis har gjort någon skillnad när de har spelat i dessa matcher. Det är något kollektivt som inte stämmer, något psykologiskt som gör att där man hittade ytor förut, så slarvar man bort bollen nu. Där fantasin hjälpte till att lösa en svår situation innan, så snurrar man runt sig själv nu istället. Där Pique och Puyol var säkerheten själva tidigare, så är det de (Läs Pique) som oftast är ansvariga för baklängesmålen.
 
 
FC Barcelona måste helt enkelt hitta sig själva på nytt. Man måste söka inne i sitt eget spel och fantasi. Spelarna måste analysera och framförallt vakna upp från sin långa, sömniga och nästan lite förkylda attityd. Leo Messi missade en träning förra veckan för han hade feber. I helgens match, trots hans vackra mål, liknade han en person som precis hade kommit tillbaks från en sjukdom. Laget har talangen, spelet och idén, men lyckas inte utföra det på planen. Precis som Zenbuddhisterna brukar säga, allt som man har inuti men inte kan utföra det i praktiken är helt värdelös. Barças idé och filosofi är inte alls värdelös, men det mittenläge laget befinner sig nu i är inte så långt ifrån det.
 
 
 
Maränger, Mourinho och Madrid
 
Nu är det inte det bästa läget och försöka skriva något positivt om de värsta rivalerna, men det kanske ändå är lite nödvändigt. Från Barcelona har man varit väldigt kritiska mot Real Madrid under de senaste åren med tanke på sitt spel och även sin inställning gentemot domarna och diverse andra saker, som inte alltid har med fotbollen och göra. Men nu måste man i alla fall berömma dem för sina två matcher mot Barça. Att Madrids spel inte alltid charmar är väl knappast någon hemlighet, men deras inställning och mentala styrka att vända sin negativa trend mot Barça under den senaste veckan, är otroligt imponerande. Inre stridigheter, Mourinhos avgång och kritik från alla håll kunde ändå inte rubba dem när den viktigaste veckan under säsongen har kommit.
 
 
De började med att spela väldigt bra fotboll redan mot Man U på hemmaplan och hade oturen att inte kunna vinna den matchen. Sedan kom de till Camp Nou och lyckades vinna matchen med hela 1-3 med ledning 0-3 ända till slutet. Cristiano har under dessa matcher visat att så länge han inte pratar utanför planen och gör istället det han vet bäst, så går det väldigt bra för både honom personligen och laget Real Madrid. När han kom in i helgens match i den sista halvtimmen så ändrade han på matchbilden helt.
Barça hade fram tills det ganska bra kontroll över händelserna och var nog det bästa laget på planen. Men med Cristianos entré så växte hemmalaget och matchen ändrades helt och hållet. Även om jag tycker att ett oavgjort resultat speglade mer matchbilden så visar fotbollen återigen att inställning och attityd är minst lika viktigt som andra egenskaper. Cristiano Ronaldo har växt från att vara den som är alltid sur över att vara efter Messi, till att vara en avgörande spelare för sitt lag både när han gör mål och när han inte gör det.
 
 
En annan portugis som också förtjänar beröm är tränaren Jose Mourinho. Låt gå att hans mindre artiga ordval i den senaste matchen mot Alves tar ner ganska rejält på hans personlighet. Men hans psykologiska styrkor att kunna ena laget i dessa viktiga matcher är väldigt, väldigt imponerande. Jag har själv aldrig gillat Mous spelidé ända sedan hans gamla goda tider i Porto, där laget spelade en bländande fotboll med mycket tempo och vackert passningsspel. Det spelet har han under det senaste decenniet bytt ut mot ett kontringsstarkt spel, som istället går ut på att stjäla bollen och så snabbt som möjligt starta och framförallt avsluta anfallen.
 
Det spelet har gett honom en del ligatitlar samt två Champions i olika europeiska ligor. Vare sig man gillar The Special One eller inte, så kan man inte annat än imponeras av hans mentala styrka som gör att han trots inre stridigheter, lyckas ena sina lag i viktiga matcher.
 
 
 
12:e mars
 
Det är endast vid få tillfällen ett speciellt datum är så viktigt för ett fotbollslag. Oftast brukar dessa dagar vara en final där det redan innan har bestämts både plats och datum. Men i år väntar det en final redan under marsmånad, närmare bestämt, den 12 mars på Camp Nou.
 
Efter att laget förlorade den första matchen med 2-0 på San Siro så var det få som trodde att FC Barcelona kunde vända på det underläget. Men de som ändå trodde på laget menade att Barça hade på sig hela tre veckor för att försöka hitta inspirationen i sitt spel, något som saknades helt den kvällen. Nu när dryga veckan är kvar till den avgörande matchen så har Barça gjort allting i sin makt för att tvivlarna ska segra och kritikerna inte ska tystna. Allt detta har hänt samtidigt som AC Milan i sin tur har växt i den italienska ligan och befinner sig just nu på en tredjeplats. Vem hade kunnat tro det när lottningen av åttondelsfinalerna gjordes innan det nya året?
 
 
För att Barça överhuvudtaget ska ha en chans och kunna vända den matchen, så måste man hitta tillbaka till sina rötter. Tillbaks till sitt fina passningsspel som har gett så många triumfer och titlar de senaste åren. Tillbaks till den fantasi rika fotbollen där det aldrig saknas alternativ, en lagkompis eller viljan att göra en genialitet som kan hjälpa en ta sig ur de svåraste situationerna. FC Barcelona kan inte sjunka längre och har inte heller tid att sitta och deppa över de missade möjligheterna. Laget måste titta framåt, måste hitta lösningar och framförallt tro på sig själv i detta svåra läge.
 
Det positiva, om man kan hitta något, med de senaste matcherna har varit att laget har gått från att vara riktigt dåligt, till nästan godkänd i den sista matchen mot Real Madrid. Nu krävs det nästintill en mirakel på Camp Nou för att laget ska ta sig vidare till kvartsfinalen i Champions League. Nu måste man koncentrera sig på allt det positiva som en viss Ronaldinho brukade påpeka när laget inte gick bra. Nu måste allt det negativa läggas bakom och endast det positiva, som har varit rätt mycket under säsongen, kommas ihåg. FC Barcelona behöver varken koncentrera sig på domarna eller ens motståndarna, svaren ligger hos dem själva. Låt oss bara hoppas på att spelarna hittar de innan det sista tåget avgår för årets Champions. Ligan har man i ett säkert läge, Cupen är förlorat och Champions väntar runt hörnet.
 
 
Det är dags nu att Barça vaknar upp från denna mardröm som laget har befunnit sig i alldeles för länge. Det är dags för Leo och ta ansvar och visa att han är bäst på planen. Tiden har kommit för att Barça återigen visar tvivlarna vad detta lag har gjort under de senaste åren. Just när det kommer kritik mot Barças spelidé är det dags för laget att gå tillbaks till rötterna och ta fram sitt bästa spel. Det krävs en mirakel för att Barça ska lyckas mot Milan och den 12:e mars kommer en hel värld vilja se ifall Barça fortfarande har det i sig eller inte. Framtiden avgör ifall den oändliga historien om Barças magiska spel fortsätter ett tag till. Nyckeln till det är tron på sig själva och sin egen fantastiska spelfilosofi.
 
 



 
 
Visca!
 
Ha det bra alla och grattis maränger för era segrar. Vi hörs igen nästa måndag.