Efter att ha precis tittat på Crackovia som sänds varje måndagskväll, kan man inte annat än att ha ett leende på läpparna. Mourinho (eller rättare sagt skådespelaren som härmar portugisen) startade kvällens program med att visa sig framför kameran innan det ens hade börjat. Lite ironi med det som den riktige Mourinho gjorde i derbymatchen under helgen. Det känns väl bäst att börja där också.
 
 
 
Madridderbyt
 
En hel vecka hade folk i hela Spanien laddat för derbyt i Madrid där det var tänkt att Atleti äntligen skulle bryta sitt mardrömsrekord på över 13 år som laget inte har besegrat marängerna. Simeone laddade upp med att ha en öppen träning på matchdagen där hela 20 000 Atleticos dök upp för att visa sitt stöd till sina spelare.
 
Mourinho i sin tur ville inte vara sämre och hade sin egen lilla show innan matchstart. På presskonferensen dagen innan match hade han officiellt ”utmanat” supportrarna att komma till Bernabeu klockan 21.20 för att visa antingen sitt stöd eller missnöje med portugisen. I sin lilla värld hade han säkert räknat med att många skulle finnas på plats. Men inne på arenan fanns det väldigt få personer på plats när han kom ut precis i den tid som han hade förespråkat. Ungefär 3 000 personer fanns på plats där de flesta visade sitt stöd till honom. Larvigt, fånigt och faktiskt helt underbart. Inte ens i Barcelona hade man glömt bort denna speciella tidpunkt och även på Camp Nou skulle folk minnas honom med att sjunga den numera berömda ”Vete al teatro…”. Men Barça tar vi senare, nu koncentrerar vi oss på själva matchen.
 
 
Atletico började piggt och efter tre minuter in på matchen lyckades man nästan göra mål efter en underbar rörelse från tigern Falcao som gjorde att endast Casillas kunde stoppa hans försök till matchens första mål. Men det var det enda vi skulle se av colombianen under hela matchen. Efter att Cristiano väldigt snyggt gjorde 1-0 på en frispark var matchen redan avgjord, trots att man knappt hade spelat 20 minuter. Atletico var inte ens farliga och det kändes att spelarna hade tagits av stundens allvar. Madrid i sin tur var inte så mycket bättre men man hade matchen under kontroll.
 
Det enda som egentligen hände var Diego Costas tjafs med både Pepe och Sergio Ramos för hans egen revansch från förra årets match mellan Rayo och Real där han togs hand om på ett hårt sätt av Madridförsvaret. Ganska händelsefattig match som avslutades med att Özil gjorde 2-0 efter Cristianos fina passning. Portugisen hade också ett par stolpträffar och kunde ha gjort fler mål, men det återstår att se ifall Marca kommer att räkna dessa som mål…
 
Real Madrid vann matchen väldigt rättvist men utan att briljera. Tigern Falcao liknade mest som en vilsen katt under matchen och hela Simeone-effekten lyste med sin frånvaro under lördagskvällen. Han var märkbart besviken på presskonferensen efteråt. Det återstår att se ifall lillebror Atletico kan ta sin revansch när ligan åter vänder efter nyår, just nu ser det tveksamt ut. Trots det behåller laget sin andraplats med 6 poäng upp till FC Barcelona och hela 5 poäng före just Real Madrid.
 
 
 
Barcelona tar åter fram sin magi
 
FC Barcelonas matcher mot Athletic Bilbao under Bielsa brukar oftast bjuda på härlig offensiv och intensiv fotboll. Laget brukar ofta besegra lejonen från Euskadi men inte utan att lida och få kämpa för segern. I lördags var det inget undantag. Ifrån början var det en match som jag helst ville titta lite snabbt på för att kunna koncentrera mig ordentligt på det stora Madridderbyt som skulle starta precis efter matchens slut. Men det var någonting som varnade mig för att denna match skulle bli speciell.
 
Efter att ha sett de första 20 minuterna av matchen var jag övertygad om att detta var den absolut bästa fotbollsmatchen jag hittills hade sett under den här säsongen. Båda lagen presterade en bländande fotboll där Barça försökte behålla trycket på Bilbao som i sin tur spelade sig ur situationerna med fantastiska passningar mellan lagdelen. Bielsas stil är något som jag personligen är väldigt förtjust i. Men problemet för honom var att Barça kom förvarnade och efter att Gerard Pique lyckades göra första målet efter 22 minuter så var det kört för Bilbaolaget.
Det var inte det att Athletic spelade dåligt, utan det var Barça som höjde sin nivå med flera steg. Att se Xavi med så många titlar, matcher och utmärkelser lyckas spela så entusiastisk på mitten och styra laget i det höga tempot är bland det bästa man kan uppleva på en fotbollsplan. Lägg därtill Pedro som snurrade upp sig själv och halva Bilbaolaget, Iniesta och Messi som både individuellt och tillsammans spelar som små barn ute på gatorna gör att ingen lag kan stå emot när alla dessa har sina bra dagar.
 
I lördags var alla dessa på topp och efter en fin sekvens av Pedro som klackar bollen mellan två försvarare för att Jordi Alba passar den vidare till Messi som skjuter i ribban var det nästan lika vackert som själva målet. Men anfallet tog inte slut där, utan efter att man tog tillbaka den i situationen efter, så fick Fabregas bollen precis utanför straffområdet. Han pausade spelet, tittade upp och la en underbar passning till Adriano som kom spurtande mot mål och sköt in bollen i nättaket. Camp Nou exploderade och jag skrek som om laget hade vunnit Champions eller något liknande. Det var ett helt fantastiskt mål.
 
När den andra halvleken började frågade sig kommentatorn om FC Barcelona kunde prestera en lika bra halvlek som vi hade sett i den första. Han tvekade och menade att efter att ha sett den absolut bästa halvleken under säsongen så skulle det bli svårt att kunna nå upp till det. 45 minuter senare var det svårt att säga ifall han hade rätt eller inte. Efter att ha sett Andres ”magikern” Iniesta finta och passa till höger när alla förväntade sig det motsatta och på så sätt frispela Cesc som inte gjorde något misstag, blir det svårt att avgöra vilken halvlek som var det bästa egentligen. Även Pedro snurrade upp sin back ännu en gång innan Messi fick bollen och på ett elegant sätt la in sitt andra mål för kvällen, dvs det andra målet för nästan hela världen förutom den ”objektiva” tidningen Marca. En underbar match i lördags som påminner en om varför man ens från början älskar att se FC Barcelona spela fotboll. Laget tar fotbollen till en helt annan nivå.
 
 
 
Valencia byter tränare och Marca gör bort sig, igen…
 
Los Che som sägs ha den mest kräsna publiken av alla i La Liga kunde inte hålla sig efter att laget ännu en gång förlorade i ligan. Efter matchen i helgen där man förlorade med hela 2-5 mot Real Sociedad så uppstod det kalabalik och bråk mot polisen utanför Mestalla. De flesta supportrarna protesterade mot presidenten Llorente som efter matchen hade ett krismöte med resten av styrelsen. Knappt timmen efter meddelade han att Pellegrino sparkades från sin position som huvudtränare för Valencia.
 
 
Nyheten är inte direkt en chock med tanke på att laget inte alls har startat bra i ligan trots att man går bra i Champions. Fegt tycker en del och rätt tycker andra. Personligen tror jag att Valencia inte alls tog vara på Emery när man hade honom och hans jobb uppskattades inte riktigt som den borde ha blivit. Laget slutade på en tredjeplats varje säsong med stor skillnad till fjärdeplatsen trots att de bästa spelarna såldes varje säsong. Trots det bjöd man på motstånd och lyckades alltid stå upp mot de stora i både ligan och även ute i Europa.
 
Hursomhelst så har man meddelat idag att Valverde tar över som tränare och det är en tränare med bra facit som bland annat tränade Espanyol en gång i tiden. Riktigt bra val enligt mig och han kanske kan få laget att i alla fall spela en bättre fotboll än det man har visat upp hittills. Ska bli intressant att följa Valencia i jakten på Champions Leagueplatsen och även under turneringen där man redan är kvalificerade för åttondelen.
 
 
Om veckans ros har gått till FC Barcelona och deras fantastiska spel (som ni kanske har märkt) så kommer veckans kalkon att gå till Marca utan tvivel. Den Madridbaserade tidningen har för länge sedan förlorat sin status om att vara objektiv, men ändå försöker man alltid visa att man är så objektiv som möjlig, med betoning på visa och inte vara.
 
Hela historien började med en fantastisk passning av Xavi som hittade Messi som kom helt fri mot Bilbaomålet. Denne tog ner bollen, tog med sig den i steget och chippade fint över den utrusande målvakten. En back i Athleticlaget försökte att nå bollen och misslyckades med att rensa bort den och bollen gick i nättaket i det egna målet. Domaren gav målet till Messi och efter att ha sett reprisen verkade det som att bollen var på väg mot stolpen (ni avgör själva ifall bollen skulle gå in eller inte). Officiellt sades det att det var Messi som hade gjort målet och efter hans andra mål lite senare har han nu endast ett mål kvar till att tangera Mullers rekord på antalet gjorda mål på ett år.
 
Men i Spanien så ges inte priset utav vinnaren av skytteligan av fotbollsförbundet, utan det är Marca (?!) som delar ut priset. Därför bestämde herrarna på tidningen att de inte kommer att ge målet till argentinaren utan man kommer räkna det som ett självmål istället, trots domarens beslut. Fånigt kan tyckas, absolut! Larvigt kan tyckas, helt klart! Rättvist? Nej, det är det inte.
 
I Valenciamatchen tidigare samma dag hade Sociedadspelaren Ifran, gjort ett liknande mål där tidningen denna gång valde att ge målet till den spelaren. Förra året gavs ett mål till Cristiano efter att bollen tog på Pepes rygg och senare i mål. Under Måndag hela veckan har vi diskuterat mediernas objektivitet i tidigare avsnitt, under helgen kom det ännu ett bevis.
 
 
 
 
Men det som jag mest av allt kommer att komma ihåg från denna helg är varken Messis målrekord eller Mourinhos show. Utan det som är helt underbart för mig att se är det fina samspel som Leo Messi och Andres Iniesta har tillsammans, trots att båda dessa tävlar om det uttjatade Guldbollen. Det går inte en dag utan att man hör vad olika personer tycker och tänker om denna utmärkelse, inte en dag utan att någon tycker att det är orättvist fall en annan vinner än den som egentligen borde vinna. Men dessa två verkar befinna sig på en annan plats när de spelar fotboll tillsammans. De hittar varandra hela tiden med vanliga passningar, fina klackningar eller ibland med ett enkelt väggspel. Men den ene söker alltid den andre och det känns att det egentligen inte spelar roll vem det är som avslutar även om det blir Messi för det mesta. De båda vill spela med varandra och detta samspel tillsammans med resten av laget är ytterligare en av hemligheterna om varför FC Barcelona fortsätter på det fina linje som laget har strävat efter så länge. Fotboll som bäst är när den individuella skickligheten gör hela laget bättre och när ett helt lag hjälper till för att förbättra den individuella skickligheten.
 
 
 
 
 
 
Visca! Detta var det tionde avsnittet av denna artikelserie, ha det bra och till nästa måndag!