Att Barça skulle vinna enkelt borta mot Rayo var det inget som i alla fall jag räknade med. Att man gjorde det utan att direkt ta i var lite överraskande. Men laget visar återigen att när man anfaller, så är man otroligt farliga. Den generella känslan för mig är att laget känns mer farliga och oförutsägbara än förra säsongen samtidigt som man inte alls är så säkra där bak.
Anledningarna kan vara många och förmodligen har det mycket att göra med alla skador och avstängningar i backlinjen, men helt ärligt har det känts från början av den här säsongen att någonting inte stämmer i backlinjen. Men ett stort plus måste ges till både Busquets och Adriano efter deras insats i helgen.
 
 
 
Titos Barça
 
Självklart behövs det mer tid och även mer utrymme för att kunna beskriva hur FC Barcelona är under Tito Vilanova. Men efter dryga två månader kan man ändå försöka dra några slutsatser. Det mest positiva enlig min mening är att laget känns fräsch och hungern verkar vara tillbaka. Självklart saknar man då och då Guardiolas närvaro på bänken, men laget ute på plan känns som samma lag som tidigare fast injekterat med nytt blod.

Den kanske största skillnaden hittills måste nog vara Fabregas och att hans spelsätt till slut verkar kombinera med lagets. Under Peps tid startade han riktigt bra men allteftersom sjönk han ganska mycket i kvalité. Några matcher i inledningen av den här säsongen hade han väldigt svårt att komma in i spelet och han fick en hel del kritik för det från flera håll här i Barcelona. Men Titos förtroende för honom visade sig vara helt riktig och han lyser nu i Barçatröjan. Något som han helt säkert har drömt om sedan liten. Om jag inte misstar mig så är Cesc redan nu den spelare som har spelat fram till mest mål i ligan för FC Barcelona. Mycket är Titos förtjänst och det är ännu ett bevis på hur viktig förtroendet är från en tränare.
 
Det som dock är negativt med laget, jämfört med tidigare säsonger, är försvarsspelet som stundtals känns under all kritik. Det bästa exemplet är från förra veckans match mot Depor när kommentatorn för Barça TV sa på katalanska: Men vad är det här för något? efter att Jordi Alba mycket elegant lobbade in i det egna målet och därmed det fjärde insläppta målet för Barça den kvällen. Det kändes larvigt och helt ärligt var det inte den första gången under den här säsongen som man har fått denna känsla.
 
Alla minns vi (även om vi försöker glömma bort det) hur Madrid lekte med oss under den första halvtimmen i returen av Supercupen på Bernabeu. Det var inte ens deras bästa match, men varje gång de anföll så kändes det som en målchans. Även om laget skärpte till sig och t.o.m. spelade ut marängerna i den andra halvleken, med en man mindre på plan dessutom, så spelar det ingen roll och tar inte bort de inledande minuterna som kändes katastrofala.
Faktum är att skadorna på senare tid i backlinjen har gjort att under många matcher känns försvaret nästan säkrare eftersom ingen har stora förväntningar på dem. Hursomhelst måste laget skärpa till sig otroligt mycket där bak när de stora matcherna väl kommer.
 
Annars är det just det som är lite dilemmat med Titos lag så här långt. I vissa aspekter känns det faktiskt lite bättre än tidigare säsonger men när det gäller försvaret gör det att man tvivlar ibland. En annan paradox så här långt är lagets imponerande förmåga att kunna vända och vinna matcherna oavsett hur svårt det verkar, samtidigt som man har svårt att spela ut och vinna med storsiffror mot enklare motstånd på pappret. Jag tänker främst på Champions där det har kostat väldigt mycket att vinna både mot Celtic och mot Spartak på Camp Nou. Framtiden får utvisa vilka av dessa versioner av Barça som kommer att ta huvudrollen under säsongen.
 
 
 
Rivalerna Atletico de Madrid (och Malaga)
 
Det här laget är nog bland de lag som jag är mest imponerad av under de senaste åren år. Tillsammans med Malaga har de gjort att deras supportrar kan drömma och deras egen kampanj med sloganen: ”Soñamos despierto” (Vi drömmer vakna) är något som representerar väldigt bra båda dessa två klubbar.
 
Atletico är ett lag som alltid har haft bra spelare i truppen så länge jag kan minnas. Men deras problem har varit att de ofta inte har haft en bra tränare, eller rättare sagt, en rätt tränare. Men som jag skrev i någon artikel tidigare under säsongen så började de imponera på mig redan under sommaruppehållet när de inledde sin försäsong med att ha tre träningspass per dag! Ordspråket Practice makes perfect har nog aldrig känts mer rätt. Atletico har för närvarande samma poäng som vårt kära blaugrana och medan de flesta culés tittar lite extra på marängernas matcher, så kan vi inte begå synden att räkna bort dem. Laget känns väldigt, väldigt seriöst och Diego Simeone har satt ribban högt för sitt lag. Det tillsammans med en Falcao i storform kan räcka långt för Madrids trevligaste lag.
 
När det gäller Malaga så går tankarna direkt till ”Ingenjören” Manuel Pellegrini. Mannen som nästan utvisades från Madrid för att han inte räckte till och för att han inte höll måttet har bevisat återigen att han kan mycket om fotboll. Självklart har schejken gjort sitt när det gäller spelarköp i Malaga, men helt ärligt har Pellegrini mycket med framgångarna att göra. Ingen spelare är någon speciell storstjärna i klubben, utan det finns många bra spelare som tillsammans med de unga talangerna från de egna leden, har gjort att laget har lyckats med bedriften att vinna sina tre första Champions Leaguematcher, den senaste mot självaste Milan. Väldigt stort av den eleganta chilenaren som en gång i tiden tog Villareal till semifinal i den finaste turneringen av dem alla.
 
 
 
Ärkerivalerna
 
Real Madrid ville inte vara sämre och även de vann med hela 0-5 borta mot Mallorca. Imponerande mot ett lag som normalt brukar ge dem mycket mer problem. Men laget känns ändå inte alls lika farliga som under fjolåret och man förlorade även borta mot Dortmund i förra veckans Champions. Cristiano och Higuain fortsätter att göra mål men laget hittar inte riktigt sitt sätt att spela.
Mourinhos kontringsfotboll kritiseras allt mer i huvudstaden och mot bättre motstånd har laget svårt att riktigt övertyga. Man har svårt att dominera mot större lag och nu när man ligger efter i ligan så ska det bli intressant att se hur de reagerar på det efter att ha legat etta nästan under hela förra säsongen. Nu är det de som måste jaga segrarna och intrigerna mellan olika spelare och sin tränare lär inte vänta på sig ifall resultaten inte följer planerna. Helt säkert är mycket som sägs överdrivet, men laget ger inte ut ett harmoniskt intryck för tillfället.
 
 
 
Ballon d´Or och Lionel Messi
 
Som många säkert redan vet har listan för de 23 bästa spelarna enligt France Football kommit ut idag. Först och främst måste det sägas att detta är en pris som jag aldrig har förstått mig riktigt på. Att varje lagkapten och tränare för samtliga landslag världen över röstar på de bästa spelarna och de bästa tränarna tycker jag låter helt rimligt. Vem bättre än själva spelarna och tränarna att göra det? Att det sedan mixas med olika journalisters röster och att det ändå är France Football som ger ut priserna tillsammans med FIFA tycker jag det gör att det blir allt krångligare att verkligen kunna veta exakt hur mycket inblandning de olika organisationerna har i det hela.
 
Men hursomhelst måste man ändå dela ut priser eftersom det inte räcker med att folk får tycka som de vill. Detta är ett pris som Messi har vunnit de tre senaste säsongerna och oavsett vem som vinner detta år lär Leo för många, inklusive undertecknad, fortsätta att vara världens bästa fotbollsspelare. Alltså, egentligen är det larvigt att man måste hålla med om vem som är världens bästa spelare eftersom alla ser det på olika sätt. Det är bara det att Messi står i en helt annan liga för sig själv. Killen har endast två mål kvar till Pelés gamla rekord över antalet gjorda mål under ett år. Bara det säger ganska mycket av en liten kille som gör så mycket mer än endast mål.
 
Messi har hittills inte vunnit något VM guld och han lär knappast göra det tre gånger som Pelé gjorde en gång i tiden. Han lär inte heller kunna göra Napoli mästare i den italienska ligan som en annan argentinsk legend lyckades med under sin tid, men han har något som ingen annan har. Han leker fotboll och gör vad han vill mot vilket motstånd han vill och han gör det ofta när laget behöver det som mest. Jag upplevde aldrig dessa mästares uppvisningar, jag minns fortfarande Ronaldinhos underverk och en ny trollkarl med namnet Neymar väntar vid horisonten, men Leo Messi är nog helt klart den bästa spelare jag någonsin har sett spela, med eller utan Ballon d`Or.
 
 
 
 
Ha det bra alla och till nästa måndag!