Underlaget till denna krönika är inspirerat från Pep Guardiolas biografi av Guillem Balague – ”Another Way of Winning”. Bland mycket annat behandlas relationen mellan Pep och spelarna, och denna krönika tittar närmare på som handlar om Messi och kommer rendera i en frågeställning om den nuvarande relationen mellan honom och den nye tränaren, Tito Vilanova. Här följer den tredje och sista delen.

Det leende monstret

I den första delen beskrevs hur Messi utvecklades från talang till en nyckelspelare i Guardiolas dreamteam. Allt efter en medveten strategi från tränaren som såg potentialen i argentinaren, både som målskytt men framför allt som budbärare av den delvis nya spelfilosofin. I den andra delen avhandlades de offer som föll på vägen när nyckelspelaren utvecklades ytterligare och blev ett monster för de som endera stod i hans, eller filosofins, väg. När Pep lämnade klubben talade han till spelaren och menade att om han stannade kvar skulle de komma att såra varandra. Mest syftades på Messi – monstret som nästan blivit lika stor som klubben och som behandlades på ett säreget, men inom truppen förankrat, sätt.

Frågan jag ställer mig är, när är måttet rågat?
Finns risken att Leo blir större än klubben, och framför allt finns det i så fall någon återvändo? Tendenserna syntes under vårens Champions League-spel, men sträcker sig även utanför gräsmattan. Till exempel nämner Guillem Balague i boken att ledningen förra året frågade Messi om det var okej att klubben värvade Neymar. Köp honom sa monstret.
 
Den mest delikata frågan är egentligen om Vilanova har förmågan att hitta en balans i matchandet av Messi. Här finns en spelare som alltid vill tävla, oavsett om han egentligen är sliten eller halvskadad och ibland även när han är värre an än så. Och när han inte får spela blir han tjurig och introvert. Det gagnar inte laget. Det såg vi mot Bayern München om inte annat. En halvskadad Messi gjorde att Vilanova egentligen ställde upp med 10 man mot ett av världens bästa lag som dessutom befann sig i toppform. Vi vet alla vad resultatet blev. Jag menar på intet sätt att Barcelona inte kunnat förlora ändå, utan frågan jag ställer mig är om Vilanova helt enkelt inte vågade bänka monstret, och därmed satte jaget före laget. Den frågan kan dock besvaras med en annan.
 
I det andra kvartsfinalmötet i Champions League mot PSG startade Messi på bänken efter att han under första mötet tvingats utgå med en lårskada. Normalt sett ska inte Barcelona ha några problem att vinna mot PSG på Camp Nou, men spelet var krampaktigt värre fram till dess att Messi byttes in. Spelmässigt bidrog han, men det var snarare den effekt han hade på sina lagkamrater som var det mest uppseendeväckande. Det var som att laget fick extra luft i lungorna, mer kraft i muskelfibrerna och en boost av självförtroende som i princip gick att ta på. Men varför blev det inte samma effekt mot Bayern i första mötet? Jo, för att Leo inte kunde göra sig själv rättvisa. Han ville spela, men kunde inte tävla eftersom han var halvskadad. Monstret visade sig vara mänskligt, och med det försvann luften från laget, musklerna krampade och självförtroendet ville inte infinna sig.
 
Tito Vilanovas uppgift kommer, oavsett om han vill eller ej, vara att tämja det monster som Guardiola skapade. Han måste hitta en balans i att hålla Messi fräsch (betänk att han spelat konstant under fem säsonger), men samtidigt hålla honom på gott humör genom att matcha honom så mycket som möjligt. En omöjlig uppgift kan tyckas. Det kan likställas med det straff som Sisyfos fick av Zeus i den grekiska mytologin. Att rulla en sten uppför ena sidan av ett berg, bara för att se den rulla över toppen och ner på andra sidan och få börja om på nytt. Pep hade inte förmågan att göra det själv, utan lämnade innan han var tvungen att stirra sitt eget monster i ansiktet.
Titos uppgift är att få stenen att stanna på toppen. Lösningen ligger förmodligen hos monstret själv.
 
Laget måste gå före jaget – Messi måste hitta ett sätt att förhålla sig till det faktum att han blivit ett monster inte bara för motståndarna, utan även för det egna laget, och i förlängningen klubben.
Förstå mig rätt. Jag anser att det är vettigt att klubbledningen, om det är sant, frågar Messi om råd (eller lov) när det gäller en värvning av Neymar. För inte vill man se ytterligare en stor summa pengar gå förlorat på ett nytt offer som inte passar in, men samtidigt visar det på att det inte finns någon plan B, ingen återvändo. Intentionerna är tydliga – Tito har för avsikt att fortsätta bygga laget kring en plan A som kretsar runt monstret. Men plan B då?
 
Ju mer av ett monster Messi blivit, desto mindre har hans kollegor i anfallaslinjen presterat. Leo är som ett svart hål i rymden, han växer på andras bekostnad. Och det är i förlängningen inte bra. För vad blir kvar till slut? Iniesta och Xavi fungerar som katalysatorer för honom, dvs de sätter igång hans process utan att förgöra sig själv i densamma. Dessvärre finns det andra som inte har den förmågan utan vissnar i skuggan av monstret. För att ta ett exempel, Alexis Sanchez har inte övertygat förrän i slutet av den här säsongen. Lossnade allt när han fick chansen att inte behöva prestera i skuggan av Messi? För även om laget presterar bättre med Messi på planen, behöver detta inte indirekt betyda att en enskild spelare gör det. Återigen, kan Tito hitta balansen mellan att låta Messi vara ett monster och Barcelona att kunna prestera i stora matcher utan honom?
 
Är det rentav naivt och kräset att kräva en spelare som gjort så mycket för klubben att förändra sig? Även om det skulle gagna laget på lång sikt?
Förhoppningsvis har klubben lärt sig en viktig läxa utifrån vad som hände i våras när laget kraschade ut ur Champions League. Köpet av Neymar är ett tecken på detta, det vill säga en spelare som, precis som Messi, är kapabel att bära ett lag på sina axlar. För nästa gång laget står i en säsongsavgörande match, och Messi inte finns där – ja då vill i alla fall jag känna, förhoppningsvis precis som spelarna själva, att Barcelona fortfarande och på egen hand kan vara ett monster.

Slutligen; lösningen ligger rent av mycket hos Messi själv. I höstas blev han pappa för första gången, och kanske fick han då ett lite annat perspektiv. Plötsligt var inte sporten det viktigaste i hans liv. Kanske kan detta, jämte en lika faderlig hand från Tito, skapa ett fundament för en symbios mellan monstret och klubben där Messi fortfarande är lika viktig, men där andra – såväl spelare som spelidéer – kan frodas och utvecklas. Så att de i sin tur kan bli lika viktiga den dagen monstret inte finns att tillgå, men prestationer av samma kaliber krävs.

Mina förhoppningar på kommande säsong är stora. Självklart vill jag se laget vinna titlar, och självklart genom att underhållande spel. Men framför allt vill jag se Messi med det där pojkaktiga leendet. För när monstret ler vet jag att Barcelona mår bra.
Grejen är bara att jag vill se det leendet oavsett om det är på eller utanför plan.
För då vet jag också att monstret har blivit tämjt.
Och det mitt herrskap – är VÄLDIGT bra för Barcelona.