Sergio Busquets är en fotbollskonstnär, och vi (som vågat och förstått) har under snart ett halvt decennium haft äran att få se honom utöva sitt geniala artisteri på fotbollsplanen. När den gänglige katalanen först plockades upp till A-laget av Pep Guardiola var det många som undrade om den nya tränaren tappat förståndet. Visserligen kände de båda kamperat ihop i Barça-B föregående säsong, men vad skulle en tanig yngling som nyss spelat fotboll i fjärdedivisionen tillföra ett lag som aspirerade på att återta sin borttappade plats i sportens finrum?

Debuten i la Liga kom i september 2008, och det var inte frågan om något inhopp – Pep satsade på Sergio från start. Även om matchen slutade oavgjort var det för laget ett steg i rätt riktning gentemot ligastarten, och tillika förlusten, mot Numancia. Sergio kom att bli en alltmer frekvent använd ingrediens i det lag som sedermera skulle vinna trippeln innan säsongen var över.
Trots succén fanns det vissa nyanser som fortfarande behövde lite polering. Förutom att vara bollplank åt sina medspelare och agera mittback i uppspelsfaserna ägnade Busquets en del tid att beskåda gräsmattorna på arenorna runt om i Spanien. En fallen(!)het åt en annan konstart var onekligen något som låg honom varmt om hjärtat. Förstärkningar och filmningar blev ett lika tydligt karaktärsdrag som passningsskickligheten när talangen kaxigt drog penseln över den gröna canvasen.

Du kan ta pojken från gatan, men du kan inte ta gatan från pojken. Som liten spelade Sergio ute på de fläckvis spruckna smågatorna i Sabadell. Lidelsen för fotbollen var stor, precis som han själv var stor till växten. När de mindre killarna i kvarterslaget behövde skyddas fanns han där och gäckade motståndarna med tjuvnyp och ”mala leche” som fick det andra laget ur balans. Fotboll fungerar psykologiskt på samma sätt oavsett om det handlar om kvartersfotboll eller Champions League. Sergio har inte fysiken och råstyrkan att jobba med, men likväl vinner han oftast kampen på grund av att han är smartare. Precis som maestro Guardiola visade lärjungen att han hade förmågan att ta med sig erfarenheterna från ungdomsåren in i vuxenvärlden och toppfotbollen. Och det var precis det som Barcelona behövde för att fullända klubbens egna mål. Det behövs som sagt olika ingredienser för att få till ett vinnande recept.

Precis som en annan spansk konstnär, Pablo Picasso, har Busquets utvecklats genom olika perioder och lagt till nya karaktärsdrag i sitt utövande av fotbollskonst. Ett sådant drag är det utmärkta positionsspelet som ett tag gjorde honom till ett självklart mittbacksval när de ordinarie var skadade. Ett annat och mer finkänslig egenskap som alltmer syns i Sergios repertoar är dribblingarna. Vem minns inte helikopterfinten mot Malaga i januari där Camacho och Isco blir till stenstoder. Eller när han får Özil att handlöst falla till marken efter kroppsfint av det mer episka slaget. En alltmer färgstark palett alltså, och dessutom har den briljante mittfältaren lämnat filmandet därhän och fokuserar nu på att skapa fotbollskonst som även de värsta antagonister inte kan hjälpa att älska, eller nåja, tycka om.

Den stämpel som Sergio Busquets sätter på sina vackra alster är förutom namnet en odiskutabel signatur av vinnarskalle. Det var också en av anledningarna, faktiskt den främsta, till att Guardiola valde att flytta upp honom till A-laget. Den egenskapen var mycket välbehövlig då klubben gått titellösa under två säsonger. Tävlingsinstinkten smittade onekligen av sig, och det är odiskutabelt så att dessa båda herrar ligger bakom los blaugranas hejdlösa framgångar.
Samtidigt, och i stor kontrast, besitter Sergio (precis som Pep) en stor portion av ödmjukhet vilket framkommer mellan matcherna. Han pratar sällan nedsättande eller pretentiöst om motståndare eller egna bedrifter, och figurerar över huvud taget inte i sociala medier. Han lever ett enkelt liv och framhåller hellre kollegor än sig själv, trots att han nyligen korades till den Kataloniens bästa idrottsman 2012. Balansen mellan att vilja vinna och vara ödmjuk kan reta vilken belackare som helst, och för de som bara skådar verken och inte människan bakom dem kan verkligheten framstå som myt – precis som med andra konstnärer.
 
För att summera Sergio Busquets essentiella värde för Barcelona och hans storhet som konstnär och geni vill jag citera en spansk journalist vid namn Marti Perarnau. Han skrev följande;

Han är navet kring vilket den blåröda maskinen snurrar. Som ett ankare bryter han boll och ger ytor åt sina medspelare. Som ett segel ger han luft till anfallsspelet. Han är den första att släcka en brand, och den sista som lämnar den. Han är inte vig eller snabb, varken stark eller kraftfull. Men han är oumbärlig. Han syns inte, men han är alltid där. Han är den osynlige vännen.”

I skrivande stund förhandlar klubben med Sergio om en kontraktsförlängning. Förhoppningsvis, och troligtvis, kommer vi att få se honom uträtta nya storverk på fotbollsplanen iförd den finaste tröjan av dem alla. Trots att han i princip redan vunnit allt som går att vinna, kommer det fortsätta att bjudas på skön konst från 24-åringen ett bra tag till. Så för de som inte vågat och förstått finns fortfarande tid, dessvärre kommer de inte att haft äran att njuta från början. Sad but true.

Tack Sergio för de djärva penseldragen och de avtryck du satt på fotbollen. Du är en konstnär och ett geni och jag kommer alltid vara tacksam för att du verkar under min tid som fotbollssupporter, och culé. Och ett stort tack även till Quique Costas som var den tränare som tog Sergio till la Masia.