Underlaget till denna krönika är inspirerat från Pep Guardiolas biografi av Guillem Balague – ”Another Way of Winning”. Bland mycket annat behandlas relationen mellan Pep och spelarna, och denna krönika tittar närmare på som handlar om Messi och kommer rendera i en frågeställning om den nuvarande relationen mellan honom och den nye tränaren, Tito Vilanova. Här följer del 1.

Stade de France, Paris, 17:e maj 2006. Barcelona vinner finalen i Champions League mot Arsenal och tar (åter) klivet in i Europas finrum. En hel region firar samtidigt som spelarna, med Puyol och Ronaldinho i spetsen, lyfter bucklan. Där någonstans finns dock en 19-åring som inte riktigt hittade glädjen. Lionel Messi hade tidigare under våren, närmare bestämt i kvartsfinalmötet mot Chelsea, dragit upp en lårskada som tvingade honom att se finalen från sidan av planen i stället för på densamma. En stor förlust för en tonåring som alltid ville spela. Alltid. Tårarna när han klev av planen den där dagen i mars för sju år sedan sammanfattade det hela bra. Det var som att han förlorat en släkting, eller till och med värre – en del av sig själv.

La Pulga hade under tränaren Frank Rijkaard utvecklats till en spelare utöver det vanliga, hungrig på framgångar och med en aptit för fotboll som få andra. Redan som 17-åring visade holländaren sin beundran för argentinaren och gav honom både frihet och uppskattning, en uppfostran som Messi återgäldade med att prestera fotboll av bästa sort. Där och då visste Rijkaard att supertalangen hade förutsättningarna att bli precis så stor som han själv ville, det enda han behövde göra var att spela honom, och fortsätta ge honom frihet att spela sitt eget spel. Dessvärre var det inte alla som klarade av att hantera den gåvan, men det är en annan historia.

Camp Nou, Barcelona, 10:e mars 2007. Ligamöte mellan Barça och Real Madrid. Bortalaget tar ledningen vid tre tillfällen, lika många gånger kvitterar hemmalaget – och alla tre gångerna genom mål av Messi. Det sista kommer på tilläggstid och sätter hela arenan i kaosartat jubel. Där och då sker ett tronskifte och Ronaldinho får abdikera och lämna plats åt kronprinsen, i alla fall vad gällde prestationerna på plan. Den leende brassen är inte längre lagets, och klubbens, framtid (eller nutid). I stället är det en argentinare med ett böljande hårsvall, fastsatt på en enorm vinnarskalle som ska leda laget till fortsatta framgångar. Dessvärre hade inte Rijkaard redskapen som krävdes för att ta varken klubben eller Messi till nya nivåer.

Katalonien, sommaren 2008. Efter två säsonger utan titlar valde Barcelonas ledning att kontraktera Pep Guardiola som ny tränare för A-laget. Förhoppningen var att han, som kunde klubben och dess värderingar utantill och som ett rinnande vatten, skulle återta befälet i omklädningsrummet och skapa en ny grund för framgångar på planen. Guardiolas första drag blev att låta Deco och Ronaldinho lämna klubben. När försäsongen drog igång var tongångarna i truppen positiva, med undantag för en 21-åring som såg ut att vara lite frånvarande, och inte särskilt lycklig. Messi agerade ut de känslorna under ett träningspass och skällde mer eller mindre ut Rafael Marques efter en brysk tackling.

För Messi, till skillnad från de flesta andra i laget, var Pep ingen legend, bara en tränare som alla andra. Men nu var verkligheten där, katalanen hade ersatt Rijkaard som alltid tagit hand om och försvarat honom. Dessutom hade den nye tränaren gjort sig av med Ronnie, hans vän, granne och mentor. Även om Messi förstod anledningarna till förändringarna kände han sig något osäker till sin relation med Pep. Det skulle dock inte vara särskilt länge.

Guardiola insåg å sin sida att laget om inte redan så väldigt snart skulle bli beroende av Messi i vissa avseende och funderade på vilket sätt han skulle odla fram en positiv relation där argentinaren fortsatt kände att han hade frihet, men samtidigt insåg att Pep var ledaren – och inte minst att för honom var gruppen viktigare än individen. Tränaren insåg också att en bidragande orsak till att Messi var allmänt grinig hade att göra med det faktum att Barcelona blockat talangens medverkan i OS eftersom det kolliderade med kvalet till Champions League. Här såg Pep chansen till att förankra en god relation med Messi och tog honom åt sidan och sa ”Leo, jag är en olympisk mästare, och jag vill att du också blir det – men du blir skyldig mig en gentjänst”. Där och då lades grunden till ett kompanjonskap som skulle nå oändliga framgångar på plan, men också skulle kräva ett och annat offer under vägen.

Madrid, Santiago Bernabéu, 2:a maj 2009. Så långt under säsongen hade Messi fortsatt positionen som högerytter i tremannaanfallet som förutom honom själv bestod av Henry och Eto´o. Även om Barcelona avgått med segern i hemmamötet (det satt långt inne), förstod Guardiola att det nu, på bortaplan, skulle bli en ännu svårare och vansklig utmaning. Men Pep hade en plan. En plan som kom dels kom att utmynna i en historisk seger, men också en plan som kom att forma en spelare som världen tidigare aldrig skådat. En spelare utan position, men med fotbollsvärlden för sina fötter. En falsk nia, ett monster.

Innan avspark kallade Pep till sig Xavi, Iniesta och Messi. Ni tre, förklarade han, mot Lass och Gago kommer att ge oss segern. Motståndarna på det defensiva mittfältet skulle få ytterligare en man att markera, detta i form av Leo som skulle positionera sig som en falsk nia mellan försvarslinjen och de nämnda mittfältarna. Mittbackarna skulle inte få någon motståndare att hugga tag i, för samtidigt placerade tränaren Eto´o och Henry i varsin roll som ytterforwards. Även om Real gjorde det första målet kontrollerade Barcelona matchen till fullo. Precis som Pep förutsett klarade inte los Blancos av att hantera de tre kortvuxna teknikerna, och ju mer vilsna de blev, desto mer växte Messi i sin nya roll och gjorde, precis som resten av laget, en fenomenal insats. Matchen slutade med en historisk 6-2 vinst för los Blaugranas, regisserat av två mästare. Pep hade förstått Leos behov av att få vara individualist (jaget), och la Pulga tog till sig innebörden av en perfekt positionering och vad en sådan kunde, och hade, för inverkan på spelidén och som en följd – laget. Det skulle dock dröja ytterligare tre veckor innan tränaren använde sig av samma taktik igen, men ägget var lagt och kläckt, nu väntade puppan på att utvecklas till en vacker fjäril, den vackraste av dem alla.

Rom, Olympiastadion, 27:e maj 2009. Efter semifinalvinsten mot Chelsea och det målet på tilläggstid av Iniesta, hade Barcelona åter tagit sig till en Champions League-final. Och åter igen stod ett engelskt lag för motståndet. Denna gång i form av Manchester United med Sir Alex Ferguson som härförare och Christiano Ronaldo och Wayne Rooney som krigare på plan. Ett något nervöst Barça uppträdde inledningsvis väldigt nervöst, och Pep hade valt att placera Eto´o i mitten och Messi till höger. Försvarslinjen, med en ovan Yaya Touré som mittback och en åldrande Sylvinho till vänster, hade det svårt mot ett offensivt United. Efter de inledande minuterna valde Pep att agera och för andra gången flytta in Messi i positionen som falsk nia. Resultatet lät inte vänta på sig. Kort därefter lyckas Barçs tridente spela sig ur motståndarnas grepp och Iniesta hittar ut, på kanten, till Eto´o. Kameruniern sprintar ifrån sin back, bryter inåt mot straffområdet och placerar bollen förbi en chanslös Van der Sar. Åter hade den nya positioneringen gett utslag, även om det till slut var själva dynamiken i laget som gav segern. 2-0 satte Messi själv, efter att ha tagit sig in i ytan bakom mittbackarna och gett Xavi ett inläggsläge.
Även om Ferguson menar att Messi inte skadade dem över huvudtaget, stod det klart att Barcelona hittat ett vapen som motståndarna inte hade något svar på. Och fler frågor skulle komma att ställas.

När säsongen var till ända hade både Guardiola och Messi samma tankar. Pep ville utveckla laget och spelidén ytterligare, och Leo ville spela frekvent i sin nyfunna centrala roll. Dessa två tankar skulle förenas under kommande säsong, men den skulle också kräva sina offer. Men mer om det senare.
 
Del 2, ”Monstret och hans offer”, kommer senare i veckan.
Förhoppningsvis med dig som läsare igen!