Efter lite andhämtning, inte för att det var en match med världens drag utan snarare för den tomma känslan av förvåning över att det var längesen Athletic känts så chanslösa, så är det nu dags för en matchrapport.
 
Den stora frågan inför matchen var hur vi skulle formera styrkorna nu när både Llorente och Toquero var borta av olika anledningar och hur det skulle gå.
 
Svaret på den första frågan var att Susaeta tog ett kliv framåt som nån sorts halvspets, Iker flyttade över på högerkanten och Iñigo Perez gick in till vänster. Annars var allt annat som vanligt.
 
Matchen i sig var inget som sög musten ur en direkt. Snarare gick den framåt i ganska makligt tempo. Ett tempo som Valencia styrde från början till slut. Lite på grund av tillfälligheter men mest för att Valencia lyckades styra matchen precis dit dom ville.
 
Valencia startade matchen bäst, kanske inte med nåt blixtrande spel men ändå stabilt. Första 10 är definitivt Valencias men förutom ett skott av Feghouli i tredje minuten så skapas inga chanser.
 
Athletic äter sig sedan in i matchen men förutom en frispark på mittplan som Iñigo Perez känsligt slår in och Javí Martinés nickar så skapas inget riktigt farligt. Lagen byter hörnor med varandra men inget skapas egentligen förrän Oscar De Marcos får ett bra läge när han driver in med boll i vänstra delen och skjuter ett tamt skott. I övrigt är det ganska mycket slarv i passningsspelet från hemmalaget och ett välordnat försvarsspel från gästerna. I övrigt händer inte mycket av intresse förrän i 42a minuten då San José i ganska ohotat läge slår en för lös bakåtpassning. Soldado som har chansat med att fortsätta löpa fångar upp bollen, rundar Iraizoz och sätter bollen enkelt i tom bur. 0-1 till gästerna, lite av en kalldusch men samtidigt inte helt oväntat.
 
Min anteckning i paus lyder: ”mål på enda chansen, Unais ”game plan” funkar hittills perfekt”.
 
Ibai byts in i paus istället för Iñigo Perez och pådrivna av Iker Muniain tar man hand om spelet de första 10 minuterna av andra halvlek. Men just då man riktigt börjat hoppas i den här tröga matchen får Valencia en kontring, Jordi Alba vinner en duell mot Javí  M och Soldado avslutar kliniskt till 0-2 och matchen känns faktiskt rätt avgjord.
 
I 67e får Iraola sitt andra gula, kanske något tveksamt, och blir därmed utvisad för första gången i ligaspelet under sin karriär. Ekiza byts in istället för Ander kort efter utvisningen.
 
Athletic försöker av och till efter det här men kommer egentligen inte någon vart, Valencia stänger till skickligt och kontrar bra samt har förmågan att hålla boll och sänka tempo när man vill.
 
I 85e får den för dagen olycksalige Mikel San José bollen på handen i straffområdet och Soldado steger fram och tar straffen för att därmed fullborda sitt hat-trick.
 
Trots ett par missar av San José så måste jag ändå hålla med Bielsa när han på presskonferensen efter matchen säger att resultatet kanske var lite i överkant men att det inte var några enskilda händelser som avgjorde matchen.
 
Valencia var snäppet bättre helt enkelt.
 
Svaret på min andra delfråga som jag ställde i början var att vi klarade oss lite sådär framåt. Susaeta orkade inte riktigt jaga som Toquero och inte hota som Llorente men det var nog å andra sidan inte riktigt tanken. Det här var mer en uppställning där dom offensiva krafterna skulle turas om att jag. Tyvärr var det bara Iker som tog alla dom löpningar som krävdes ikväll. Jag fascineras över att han kan vara den som leder laget i match efter match när andra faller undan. Det är en sak att ha teknisk briljans och offensiv kunskap, men att som nittonåring vara största offensiva hotet, ta ett stort ansvar defensivt och vara den som går före i laget, det är på ett sätt ett underbetyg åt övriga men också ett fantastiskt överbetyg till unge herr Muniain.
 
Men nu är det snart dags för match i Madrid och nya tag, det är ju inte så att säsongen är förlorad bara för det här bakslaget.
 
Aupa Athletic!