Helgen avslutas med ett riktigt klassikermöte i Valencia när stadens storlag tar emot Athletic Club från Bilbao.
 
Athletic Club som under den här säsongen gått från klarhet till klarhet och som under Valverde framförallt fått ordning och stabilitet i sitt spel. Man skulle nästan kunna säga att han kombinerar de två senaste tränarnas goda egenskaper. Med ett stabilt tråkspel a lá Joaquin Caparrós i försvaret har det gett möjlighet till ett effektivt utnytjande av den frejdighet och offensivlusta som Marcelo Bielsa tog med sig till klubben. Idag pressar man högt men vet också när det är dags att falla tillbaks. Med lite mer hängslen och livrem och hjälp till varandra ser spelare som tidigare varit svajiga defensivt mycket mer stabila ut. Det gör också att de offensiva spelarna är mycket piggare och mer fokuserade i avgörande offensiva faser av spelet. Den här Athleticupplagan har också en koncentrationsförmåga i ”dom lätta” matcherna där man plockar de poäng som ska tas, lite likt ett tråkigt svenskt landslag under Lagerbäck, det är egentligen bara i dom två obligatoriska årliga Espanyolförlusterna som man helt stått på näsan. På det viset ger man också sig själv chansen att vara avslappnad och konkurrenskraftig i dom stora matcherna. Jämfört med tidigare år när dom stora matcherna var en säsongsräddare kommer man nu ut och vet att man är konkurrenskraftig och att även om uppgiften är stor så är det poängen för att nå en riktigt bra placering som är det viktiga.
 
Valencia är ett lag som har gått lite åt andra hållet de senaste åren. Med hårt pressad ekonomi har man under många år tvingats sälja sina bästa spelare. Under lång tid trodde man att Valencia hade en närmast magisk förmåga att trolla fram storstjärnor men till slut går det såklart inte längre. Senast i raden är Sergio Canales, spelaren med den fantastiska potentialen men som också varit hårt skadedrabbad och som aldrig riktigt blommade ut i Valencia. Jag kan förstå att han inte blev kvar men det är självklart att om klubben haft bättre ekonomi så hade man inte skeppat iväg honom till en av de stora konkurrenterna(Real Sociedad) om Europa League-platser mitt under säsongen. Just nu är man inte ens bäst i stan utan ligger på nionde plats, en placering bakom lillebror Levante med tidigare nämnda Caparrós vid rodret.
 
Med allt det här sagt är det dock inte någon enkel bortamatch som Athletic ställs inför idag. Valencia är trots allt en tuff nöt att knäcka. Ett lag som befinner sig på övre halvan av tabellen och som fortfarande har chans på Europa League plats. Dessutom finns många kvalitetsspelare och en stark backlinje som förmodligen passar Athletic illa.
 
Athletic mönstrar för dagen följande trupp:
 
Iraizoz, Toquero, Laporte, Erik Morán, San José, Iturraspe, De Marcos, Iago Herrerín, Susaeta, Iraola, Mikel Rico, Gurpegi, Muniain, Aduriz, Ander Herrera, Ekiza, Balenziaga, Guillermo.
 
Vilket för mig innebär en startelva med Iraizoz i mål, Iraola, Gurpegi, Laporte och Balenziaga i backlinjen. Defensiv mitt med Iturraspe och Mikel Rico. Offensivt Susaeta, Ander och Iker och på topp en Aduriz som hittade målformen senast mot Granada.

Det möjliga avsteget från den givna startelvan är Oscar de Marcos på högerbacken istället för Iraola men ikväll ser jag honom snarare som en offensiv joker.
 
Matcherna mot Valencia brukar bli fysiska, attraktiva och med fokus på intensitet. Dock finns det så mycket kvalitet i lagen att de oftast blir välspelade också. Sannolikheten för fotbollsgodis i högt tempo och mycket känslor är stor ikväll.
 
Om någon tvingar ur mig ett tips så är en upprepning av höstens 1-1 resultat med en liten övervikt i favoritskap för bortalaget det jag har att komma med.
 
Men framförallt ser jag fram emot fullt ös, hög stämning och hoppet ligger såklart i en röd-vit trepoängare.
 
Aupa Athletic