Sedan Sandro Rosell och sedermera Josep Maria Bartomeu satte sina smutsiga klor i klubben för drygt fyra och ett halvt år sedan har Barcelona befunnit sig i en konstant spiral nedåt. De senaste dagarna har saker och ting eskalerat i ljusets hastighet och trots att klubben för bara några dagar sedan omgärdades av ett becksvart mörker ser framtiden ut att kunna bli ljus då klubben får en chans till en nystart tack vare nyvalet som ska hållas i slutet av säsongen.
 
Allt är dock inte svart eller vitt och oavsett hur glad jag är över att Bartomeu har utlyst nyval är det fortfarande något som gnager inuti mig – situationen med Luis Enrique. Inför säsongen kändes Lucho som en av de bästa kandidaterna att leda Barcelona in i en ny framgångsera. Personligen såg jag fram emot hösten med tillförsikt och kände redan inför säsongen att det skulle vara okej om det blev ett mellanår utan någon som helst titel för Blaugrana med tanke på den svåra generationsväxling laget stod inför. Jag var dock övertygad om att Lucho skulle kunna genomföra generationsväxlingen på ett relativt smärtfritt sätt och införa den disciplin som laget saknat sedan Pep lämnade. Dessutom trodde jag att Lucho skulle komma in med nya, fräscha och framförallt tydliga idéer var gäller spelet, som på senare år inte hade sett särskilt bra ut. Lucho kändes som helt rätt man för jobbet och den som skulle kunna få ihop en grupp med individer till ett sammansvetsat kollektiv.
 
Och säsongen började bra. Barcelona radade upp segrar och stundtals såg spelet bra ut. Den höga pressen fanns där ibland, variationerna i anfallet var bra, för en gångs skull gjorde Barça mål på kontringar, Messi och Neymars samarbete var en fröjd att skåda, Rakitic bidrog med skott från distans, defensiven var stabil. Trots att spelet inte alltid var bländande fanns det goda intentioner och hoppet om ett sammansvetsat lag med en klar spelidé levde.
 
Men så hände något. Förlusten mot Real Madrid tycktes bli vändpunkten och Luchos smekmånad fick ett abrupt slut. Även om det stundtals inte såg särskilt bra ut före förlusten mot de vita kändes det som om det blev värre efter. Kanske var det Luchos taktik på Bernabéu som blev startskottet för det dalande förtroendet för den forne Barçamittfältaren. Det var trots allt det första av flera märkliga beslut som Luis Enrique tog.
 
Jag vill poängtera att jag inte tror att den bästa lösningen är att sparka Lucho om spelarna fortfarande har förtroende för honom. Om ryktena som säger att det finns en spricka mellan Lucho och spelarna stämmer och att spelarna inte längre har förtroende för honom finns det dock ingen annan utväg än att han får lämna sin tränarpost. Om så blir fallet har Lucho grävt sin egen grav med tanke på alla märkliga beslut han har tagit. Det finns ett antal saker som kan ligga till grund för att förtroendet för Lucho har dalat.
 
Försvaret
Till att börja med måste det sägas att försvaret inledde säsongen väldigt starkt och åtta insläppta mål på 17 spelade matcher i ligan talar sitt tydliga språk. Inför säsongen var Barcelona i desperat behov av en mittback som kunde gå rakt in i startelvan då Piqués form var ständigt nedåtgående, Mascherano inte är någon regelrätt mittback och Bartra helt uppenbart inte hade tränarens förtroende. In kommer då Lucho och kräver att Barcelona ska värva Jérémy Mathieu från Valencia. Eh? En 31-årig mittback som visserligen gjort det bra i Valencia, men som knappast känns som en försvarare som kan komma in och leda backlinjen i Barcelona. Efter Puyols avsked var det just en ledare som behövdes för att få fason på försvaret. Mascherano i all ära – han har fantastiska ledaregenskaper – men han ska inte spela mittback, punkt slut.
 
Det handlar inte om att Mathieu är en dålig försvarare, absolut inte. Faktum är att han stundtals varit riktigt bra och under säsongsinledningen var lagets klart bästa mittback. Det handlar om signalerna det sänder att värva en 31-åring som i ärlighetens namn inte riktigt håller som mittback i ett lag som Barcelona. Särskilt när det är den första försvararen Barcelona värvar på fem (!) år. Mathieu är snabb och lång och har hjälpt till att hålla rent framför eget mål vid fasta situationer och han har gjort det jättebra. Men som sagt, det handlar inte om hur bra eller dåligt han har presterat. Det är själva grejen att värva en försvarare som inte har många år kvar på den här nivån till ett lag som är i stort behov av en mittback som kan leda den vilsna hönan Piqué och bidra till en konkurrenskraftig backlinje. Det hade varit en annan sak om man samtidigt hade värvat en lite yngre mittback med en framtid i klubben. Fast vänta nu, det gjorde man ju, eller?
 
Javisst ja, Thomas Vermaelen värvades också i somras. Inte för att man har sett röken av honom mer än på bilder, för han var skadad när han värvades och han har varit skadad allt sedan dess. Det var ett väldigt konstigt beslut att värva honom, särskilt eftersom han dessutom var bänkad en del i Arsenal förra säsongen. Jag vet inte om det verkligen var Lucho som propsade på att värva Vermaelen, men Mathieu var definitivt en Luchovärvning och han får därför ta på sig ansvaret för vilka signaler den värvningen sände både till övriga spelare i laget och till fansen.
 
Mittfältet
För några år sedan var Barcelonas mittfält om inte det bästa, så ett av de bästa i världen. Trion Xavi, Busquets, Iniesta har satt skräck i de flesta motstånd genom åren, men åren har gått, spelarna har blivit äldre och formen har dalat. Då behöver nya spelare få chansen att ta en plats på mittfältet, men ändå är det just denna trio Lucho till stor del har förlitat sig på den här säsongen. Rakitic fick mycket speltid i början av säsongen och imponerade stort, men mot Real Madrid bänkade Lucho honom, vilket verkade bli vändpunkten för kroatens fina prestationer. Istället var det återigen Xavi, Busquets, Iniesta som fick starta och det är så märkligt att tränare (både Tito, Tata och Lucho) ska ha så svårt att förstå att åtminstone Xavi och Iniesta inte är samma spelare som för ett par år sedan när de var fullständigt överlägsna alla andra.
 
Sedan Lucho tog över har Barcelonas mittfält varit ett enda stort hål. Busquets lämnas ensam för att täcka enorma ytor när de övriga två mittfältarna söker sig allt längre ut mot kanterna. Motståndarna får helt öppen gata i mitten och även om Busquets positionsspel och spelförståelse fortfarande är genialisk är han inte mer än människa och kan omöjligt täcka all yta själv. Mittfältet, som brukade vara Barcelonas överlägset starkaste lagdel, är numera i princip obefintligt och motståndarna rinner igenom mitten som en kniv skär igenom rumsvarmt smör.
 
Att spela med mittfältarna så brett isär gynnar anfallarna som inte längre slickar kanterna, men ska det verkligen ske på bekostnad av mittfältet? Visst, den sydamerikanska trion MSN på topp är mer fria att röra sig som de vill, men det går inte att bygga ett lag runt tre anfallare. Oavsett om man heter Barcelona eller Stoke måste man bygga bakifrån. Utan ett mittfält blir det svårt för bollen att nå anfallarna och lagspelet blir otroligt lidande.
 
Mittfältarna begränsas av sina kantroller och blir inte alls särskilt delaktiga i spelet. Mot Elche i torsdags spelade till exempel Dani Alves mer centralt än Rakitic, är det då konstigt att kroaten inte presterar? Efter matchen mot Celta Vigo på Camp Nou, där varken Rakitic eller Rafinha som då opererade på mittfältet, var särskilt delaktiga konstaterade Lucho just detta faktum – att mittfältarna inte var delaktiga i uppbyggnadsspelet. Nej, det är lite svårt från kanten. Istället får mittbackarna sköta uppspelen till anfallarna och då är det ofta Messi som får komma ner och hämta bollen och sedan själv försöka transportera den upp till anfallet. Vad är det då för mening att ens ha ett mittfält? Samtidigt menade Lucho att han ville att Barcelona skulle ha mer kontroll på matchen, men hur ska det gå när mittfältarna är instruerade att hålla sig på kanterna?
 
I det här avseendet har Lucho inte alls lyckats bra och även om Barcelonas mittfält inte var något vidare förra säsongen heller såg det i alla fall bättre ut då än nu. Inte konstigt att förtroendet för Lucho är lågt.
 
Experimenterandet
Först och främst ska det sägas att jag tycker att det är bra att Lucho experimenterar och försöker hitta ett koncept och en spelidé som fungerar. Det är positivt att Lucho försöker utveckla spelet och inte strävar bakåt som så många andra före honom. Barcelona måste sluta blicka bakåt på Pep-eran och börja bygga något nytt. Och Lucho har försökt, det måste man ge honom. I sin jakt på en förstastartelva har han bytt ut spelarna i startelvan extremt mycket. 26 olika startelvor på lika många matcher säger väl det mesta. Problemet är att det har blivit för mycket. Det finns ingen kontinuitet och ingen ”förstaelva” som har fått spela ihop sig. Istället verkar det som om Lucho drar spelarnas namn ur en hatt när han ska välja ut sin startelva. Det finns liksom ingen logik i det han gör.
 
Jag hade mer än gärna gett Lucho hur mycket tid som helst om han hade haft en tanke bakom sina laguttagningar och sin taktik. Han kanske visserligen har det, man får åtminstone hoppas det, men det är ingenting som är tydligt för oss fans och antagligen inte för spelarna heller.
 
Jag gillar Luchos försök till innovation, till nytänkande och nyskapande. Jag förstod meningen med att starta med Mathieu som vänsterback i el Clásico. Problemet är att han laborerar på det här sättet för första gången i just el Clásico. Mot just Real Madrid. Ärkefienden. Varför? Man kan argumentera för överraskningsmomentet, absolut. Lite som när Pep startade med Dani Alves som anfallare på Bernabéu, vilket visade sig vara ett genidrag. Nu gick inte Luchos chansning med Mathieu på vänsterbackspositionen hem alls. Fransmannen uppgav själv att han var förvånad över att få starta som vänsterback. Det är just här problemet ligger. Spelarna ska inte vara förvånade. Spelarna ska veta sedan tidigare. De ska veta exakt var de ska spela och hur de ska spela. Särskilt om man inte har testat spelaren på den positionen förut. Här skiljer sig Lucho från Pep. Kommunikation är så obeskrivligt viktigt. Vad som skulle bli en överraskning för Real Madrid, blev lika mycket en överraskning för Mathieu och övriga Barçaspelare. Gör om, gör rätt.
 
Mot PSG på Camp Nou fortsatte experimenten. Nu vann visserligen Barcelona, men jag tror att resultatet hade sett helt annorlunda ut om det inte hade varit för att Marc Bartra kanaliserade sin inre Puyol och räddade Blaugrana tre gånger om i ett otroligt viktigt skede av matchen. Uppställningen som Lucho mönstrade då kändes på förhand helt galen och mycket riktigt hade Barcelona svårt att kontrollera matchen och trebackslinjen bestod egentligen bara av en spelare – Bartra. Även här vill jag poängtera att jag inte alls är negativt inställd till att testa nya saker, men i en avgörande match mot ett motstånd som Barcelona har haft svårt för även tidigare? Tack, men nej tack. Barcelona var visserligen redan vidare i Champions League, men det var en avgörande match ändå med tanke på att en förlust eller ett oavgjort resultat hade inneburit att Barça slutade tvåa i gruppen och därmed riskerade att ställas mot lag som Bayern München och Chelsea i åttondelen. Nu föll just det här experimentet väl ut, tack och lov, men det kom trots allt i helt fel läge. Ska man experimentera på det här sättet får man lov att börja i de på pappret lite enklare matcherna, alternativt ha en extremt bra dialog med sina spelare och lyckas förmedla exakt hur man vill att de ska spela, något Lucho av allt att döma inte har haft.
 
Brist på spelidé
Är det någon som kan svara på vad Luis Enrique har för spelidé? Vilket sorts spelsystem vill han implementera i Barcelona? Jag kan det då inte. På gräsmattan syns elva individer som springer omkring iklädda samma tröja, men något kollektiv går inte att skymta även om man tar fram kikaren. Avstånden mellan lagdelarna är alldeles för stora, mittfältet är ett hål och det enda som funkar tillsammans är egentligen Messi och Neymar. De har sitt eget system – att besitta en sådan talang att de inte behöver ha en spelidé för att leverera på topp.
 
Spelidén måste kommuniceras till samtliga spelare och den måste utövas i minsta detalj, alltid och oavsett. Det är spelidén som ska ligga till grund för hur laget spelar, inte spelarna. Oavsett vem som spelar ska systemet vara detsamma, det ska inte hänga på spelarna, utan systemet ska utgöra själva grunden till laget. Under Pep hade Barcelona en oerhört stark spelidé och det spelade ingen roll vilka som spelade, systemet var fortfarande detsamma – trianglar och bollinnehav, bollinnehav och trianglar. Barcelona var en maskin utan dess like tack vare det här systemet som man ständigt höll fast vid.
 
Sedan Pep lämnade Barcelona har laget sökt efter ett nytt system och man har varit någonstans i ingenmansland och aldrig hittat rätt i sin strävan att fortsätta det system Pep implementerade. Utan ingenjören – eller filosofen om ni så vill – fungerade det dock inte och de senaste säsongerna har Barcelona förlitat sig på individuella prestationer för att vinna matcher. Kollektivet finns inte där, laget är elva individer utan någon gemensam strävan förutom att göra mål.
 
Luis Enrique har gjort förändringar och ibland ser det ut som att laget är på väg att få till en fungerade spelidé, men i nästa match är man tillbaka där man började och det är återigen samma bristande matchplan. Spelidén i dagsläget tycks vara att ge bollen till någon av anfallarna och hoppas att det ska bli mål. Lite som under Rijkaards sista säsong när han helt uppenbart sa till övriga spelare att ge Ronaldinho bollen och hoppades att han kunde vinna matchen åt laget.
 
Frågan är om Lucho har ett system eller en spelidé som han vill införa i laget, eller inte. Och om han har det, varför verkar han inte kunna förmedla det till spelarna?
 
Relationen med Messi
Slutligen kommer vi fram till relationen med Messi. Egentligen ville jag inte behöva ta upp det här, men efter att ha sett Bartomeus presskonferens i onsdags går det inte att förneka att det ligger något i de envisa ryktena som viskar om en spricka mellan tränaren och stjärnan. Ingen spelare är större än klubben heter det. Det må så vara, men om Luis Enrique startar ett krig med världens bästa spelare, som gett allt – precis allt – till klubben och oss fans, måste han förstå att fansen (åtminstone de med något innanför pannbenet) tar Messis sida alla dagar i veckan. Betyder det att Messi är större än klubben? Nej. Betyder det att Messi är större än tränaren? Nja, jo kanske. Betyder det att Messi är viktigare än tränaren? Självfallet. Betyder det att Messi har rätt att kräva vad som helst. Absolut inte.
 
Det är ingen mening med att spekulera i exakt vad det är som ligger bakom sprickan mellan Lucho och Messi. Faktum är att den finns där och om den inte repareras kommer någon av dem att lämna. Är det någon culé som vill se Messi lämna över Lucho? Jag har väldigt svårt att tänka mig det. Vad som är viktigt att komma ihåg är att Lucho befann sig i exakt samma situation med Francesco Totti när han tränade Roma – en lika stor legend i Rom som Messi är i Barcelona. Det går inte att bortse från den detaljen och en konspirationsteori skulle kunna vara att Lucho söker bråk med stjärnan i laget – kanske för att han vill visa att ingen står över honom och att det är hans om bestämmer.
 
Lucho skjuter sig själv i foten genom att starta ett bråk med Messi, oavsett vad som ligger bakom det. Som vuxna människor måste man kunna sköta saker snyggt och vid en konflikt mellan spelare och tränare anser jag att det är tränaren som ska lösa problemen. Jag återkommer till detta ständigt, men faktum är att kommunikation är ovärderligt och dessvärre något som Luis Enrique inte tycks vara särskilt bra på, vilket han har visat gång på gång under sin tränarkarriär. Vill man att laget ska fungera ser man till att hålla sin största stjärna nöjd, så är det bara. Vi vet alla att när Messi mår bra så mår laget bra och det är därför av största vikt att tränaren har en bra relation med den viktigaste spelaren i laget.
 
Allt detta sammantaget kan ha lett till att spelarna har tappat förtroendet för Luis Enrique. Om förtroendet inte går att reparera gör Lucho bäst i att packa sina väskor. Annars hade jag personligen gärna sett att Lucho skulle fått fortsätta säsongen ut. Jag tror inte att man vinner något på att sparka honom mitt under säsongen, om nu inte missnöjet mot honom är för stort bland spelarna. Men om Lucho skulle lämna eller få sparken är det han själv som får ta på sig skulden då han de senaste månaderna faktiskt själv grävt sin egen grav.