För ganska exakt 20 år sedan föddes Sandro Ramirez Castillo på semesterön Gran Canarias huvudort Las Palmas. Han började att spela fotboll för ett mindre lokalt lag, Barrio Atlantico, men bytte efter något år till stadens största lag UD Las Palmas. I en turnering såg Barcelonas scout Jordi Gris potentialen när den då 13-årige anfallaren stod för många mål och fina aktioner. 2009 blev året då Sandro packade sina väskor och flyttade in i la Masia efter att Juan Carlos Bueno, Barcelonas ungdomsansvarige, gett sitt godkännande. Unge Ramirez idol och referens vid denna tidpunkt var dock ingen Barcelonaspelare, anfallaren såg nämligen upp till el Guaje - David Villa.

De första åren

Den unge Ramirez fick börja med spel i Cadete B under Victor Sanchez. Det var emellertid först det kommande året, när han flyttats upp till Cadete A, som hans utveckling verkligen tog fart. Sandro visade att han under sitt första år förstått och anammat klubbens sätt att se på och spela fotboll och under Garcia Pimienta var han högst delaktig i lagets framgångar som inkluderade en finalvinst i NIKE Premier Cup. Tillsammans med årskamraterna Samper och Grimaldo visade han att årgång -95 var att räkna med. Frågan är om han då visste hur långt det skulle räcka.

Året efter, 2011, blev Sandro uppflyttad till Juvenil B. Mot slutet av säsongen fick han även göra några matcher med Juvenil A och debuterade för Spaniens U16-lag. Nu hade emellertid konkurrensen hårdnat något eftersom en kamerunier vid namn Jean-Marie Dongou börjat ta för sig och kampen om platsen som nummer nio på planen blev allt hårdare. I detta skede var det många med insikt i akademin som ansåg att Dongou var snäppet bättre och hade den största potentialen av de två. Av denna anledning fick Sandro spela en hel del på kanten i stället för centralt vilket inte var eller är ovanligt när det gäller anfallare i la Masia. Just denna utveckling skulle faktiskt komma att leda till en ypperlig möjlighet ett par år senare.

Landslagsdebut och skador

Kampen fortsatte säsongen därpå men därefter skulle de båda få ett, om än tillfälligt, avbrott ifrån varandra. Kameruniern flyttades nämligen delvis upp till B-laget 2012. Under Jordi Vinyals i Juvenil A kunde nu Sandro fortsätta sin utveckling i något mildare konkurrens, även om laget fått ett tillskott i form av Munir el Haddadi. Sandro var fortsatt aktuell för de yngre landslagen och fortsatte kallas upp till landslaget. I en förturnering till U17-EM gjorde han till exempel 7 mål på 3 matcher. En meniskskada satte dock stopp för utvecklingen under delar av säsongen, men inget ont som inte har något gott med sig. Under rehabiliteringen fick han nämligen spendera en hel del tid med sin idol David Villa då denne också var skadad. Meniskskadan skulle senare upprepas, men då i andra knäet.

Under sommaren 2013 blev han även uppkallad till Spaniens U19-lag och gjorde mål i den första gruppspelsmatchen. Efteråt konstaterade kanariern att han var nöjd med sin insats och målet, men menade att ”det viktiga är att vi spelade bra tillsammans och tog tre poäng”. Denna ödmjuka sida är något som, vinnarskallen till trots, är en av 20-åringens främsta egenskaper. Laget före jaget. Fler goda nyheter var att vänta, efter EM-slutspelet kom beskedet att Sandro nu skulle spela i B-laget och åter igen förenas med Dongou. Precis som tidigare blev Sandro ofta förpassad till en position som ytteranfallare även om han också fick några möjligheter och matcher centralt.

Nytt kontrakt och A-lagsdebut

Senare på säsongen, strax innan jul, skrev den då 18-årige anfallaren på ett nytt kontrakt fram till 2017. Potentialen ansågs så pass stor att klubben införde en utköpsklausul på €12 miljoner. Första året i B-laget blev en hyfsad framgångsrik säsong med sju mål på 15 starter i ett lag som slutade som trea i Segunda Division. En intressant detalj var att laget aldrig förlorade när Sandro gjorde mål eller assist. Sandros vilja att ge allt och förmåga att ta sig in i straffområdet både centralt och från kanten gav eko och snacket om hans utveckling och potential nådde ända fram till den Barcelonas nye tränare Luis Enrique.

Den sista delen av säsongen var nämligen så pass imponerande att han fick spendera försäsongen med A-laget. Den 9:e augusti gjorde han sitt första mål i en träningsmatch mot HJK Helsingfors, och veckan därpå avslutade han målskyttet i Joan Gamper-matchen mot mexikanska Léon. Minuterna innan hade även hunnit med att assistera en annan talang från B-laget, Munir, till 5-0. Under Luis Suárez avstängning kom han att fortsätta tillhöra A-truppen och i september gjorde han även debut i Spaniens U21-lag. Strax innan gjorde han sin hittills viktigaste insats när han avgjorde mötet mot Villarreal med matchens enda mål blott tio minuter efter att han bytts in mot Pedro. Målet tillägnade Sandro sin familj och de som stöttat hans utveckling.

Motgångar och nytt förtroende

Senare på säsongen blev det åter spel i B-laget, men precis som många andra gjorde Sandro ingen fortsatt succé. Däremot var intresset från utlandet och framför allt Premier League stort och under januarifönstret ryktades det om att flera olika klubbar ville låna spelaren i fråga. Intresset var emellertid inte tudelat. Sandro stannade men det blev bara åtta mål och laget åkte som bekant ur Segunda division efter en katastrofal vinter och vår.

Trots misslyckandet i B-laget blev Sandro officiellt promotad till A-lagstruppen. Åter igen i sällskap med Munir. Luis Enrique utryckte dock sitt missnöje över hur såväl Sandro som de andra potentiella framtidsnamnen presterat i B-laget. När försäsongen drog igång florerade det så rykten om att det bara fanns en plats för Sandro och Munir att kämpa om. Så här långt under försäsongen råder det inget tvivel om att det är Sandro som har ett försprång och lyckats betydligt bättre såväl mål- som spelmässigt. I vänskapsmatchen mot Chelsea gjorde han, förutom mål under straffläggningen, ett riktig snyggt mål fram till 2-1. Och nog påminde den aktionen en hel del om hans idol - David Villa.

Framtiden

För att återknyta till ingressen så beror Sandros framtid väldigt mycket på vad som händer med Pedro. Lämnar denne finns det onekligen en plats och ett tomrum att fylla för 20-åringen. Han må inte ha samma glans och aura som Neymar eller samma ettrighet och rutin som Pedro, men han har en beslutsamhet kombinerat med en känsla för var målet är beläget och det är nog så viktigt. Särskilt om man tar i beaktande att det i första hand är en roll som avlastare som gäller. Att komma in som avbytare med fokus på att showa och glänsa finns det sällan utrymme till. Det är snarare hårt arbete och förmåga att ta till vara på de få chanser som dyker upp som är avgörande. Den delen har Sandro visat att han är kompetent nog att uppfylla.

Frågan är om Luis Enrique anser detsamma. I veckan kom nämligen uppgifter på att tränaren kan tänka sig att använda Rafinha som ytterforward. Fördelen för Sandro är att han, till skillnad från Rafinha, kan spela centralt. Personligen anser jag att det vore synd om klubben skulle mista en spelartyp som Sandro som är det närmsta en ny Villa eller Henry la Masia kan erbjuda för tillfället. Framför allt gillar jag det faktum att Sandro konkurrerat ut spelare som ansetts vara större talanger. Först var det Dongou, sedan var det Munir (som fick fler starter förra säsongen). Nog skulle han med sin beslutsamhet kunna klara av att även konkurrera ut Pedro och Rafinha. Om inte annat lär framtiden få visa huruvida detta stämmer eller ej.
Hans öde vilar, om inte i sina egna fötter, så definitivt i händerna på Luis Enrique.