Víctor Valdés har spelat sin sista match för FC Barcelona. Jag smakar på orden. Läser meningen om och om igen, tyst i mitt huvud. Vill inte säga orden högt. Vill inte att det ska vara sant. Det har gått två månader sedan Víctor Valdés skadade korsbandet. Då hoppades jag att Víctor skulle ompröva sitt beslut att lämna Barcelona. Oavsett vad medierna har skrivit sedan dess har jag varje dag hoppats att Barcelonas nummer ett skulle välja att stanna. Förra veckan reste Valdés till Tyskland för att fortsätta sin rehabilitering och samtidigt publicerades hans avskedsbrev på Barcelonas hemsida. Det går inte längre att blunda för det faktum att Víctor Valdés är borta.
 
Det har snart gått ett år sedan Valdés offentliggjorde det beslut han sa att han tog i januari 2013 – att han inte tänkte förnya sitt kontrakt med klubben han spenderat 19 år av sitt liv hos. Trots att det har gått så lång tid sedan han berättade detta och trots att jag haft ett helt år att smälta och bearbeta det faktum att Víctor Valdés inte kommer bära det vackraste av klubbemblem över sitt hjärta igen kan jag inte förstå det. Jag lever i förnekelse och den brutala verkligheten lär komma ikapp mig först när ligan drar igång i augusti och någon annan står mellan stolparna i Barcelonas mål.
 
Víctor Valdés har haft en lång och brokig väg till framgång. Jag tänker inte dra storyn om den unga killen som inte ville bli målvakt, men som de senaste tolv åren burit det tyngsta ansvaret för ett av världens största och bästa klubblag, för det känner väl de flesta till vid det här laget. Nej, det här kommer bli en ytterst subjektiv kärleksförklaring till en målvakt som blivit hånad, utskrattad, utvisslad och spottad på, men som med ett psyke av stål aldrig vikit en tum utan alltid hållit huvudet högt, bitit ihop och jobbat hårt för att visa att han tillhör de absolut bästa målvakterna i världen.
 
För många år sedan var Víctor Valdés väldigt ojämn i sitt spel och blandade fantastiska räddningar med horribla och ödesdigra misstag. Jag minns särskilt när David Villa spelade i Valencia och Víctor och Villa verkade ha ingått någon form av pakt där Víctor skulle assistera Villas mål. Katalanen passade gång på gång bollen till asturiern, som gång på gång tackade genom att göra mål. Valdés har fått utstå svidande kritik av allt från de egna fansen till så kallade fotbollsexperter och andra lags fans har hånat och skrattat åt Barcelonas nummer ett år in och år ut.
 
Alla målvakter gör misstag, men av någon oförklarlig anledning blev Víctor Valdés något av en slagpåse för hela världen. Jag skulle verkligen inte ha klandrat katalanen om han valde att lämna Barcelona tidigare. Det faktum att han inte gjorde det, det faktum att han stannade och kämpade visar att han trodde på sig själv, att han visste hur bra han kunde bli och det visar vilken brutal mental styrka han besitter. Det visar också vilken brutalt stor kärlek han hyser för FC Barcelona och för det älskar jag honom. Fotbollsspelare som Víctor Valdés växer sannerligen inte på träd och det är spelare som han, med ett hjärta och en vinnarskalle utan dess like, som det behövs fler av i en fotbollsvärld där spelare alltmer blir till legoknektar styrda av rika oljeshejkar och kostymklädda män.
 
Víctor är tveklöst den bästa målvakt FC Barcelona har haft sedan klubben grundandes 1899. Jag är medveten om att jag inte har sett alla målvakter som representerat klubben under dessa 115 år. Faktum är att jag inte har sett någon annan målvakt spela för klubben. Valdés har varit nummer ett i Barcelona under de snart tio år jag följt, älskat och avgudat klubben. Och varje match, dag och minut har jag älskat och avgudat Víctor Valdés. Jag behöver inte se någon av klubbens tidigare målvakter. I min värld finns det ingen som kan mäta sig med Valdés. Víctor är och kommer alltid att vara den bästa målvakten i Barcelonas historia.
 
Víctor Valdés kommer lämna ett hål stort som universum efter sig. Oändligt. Jag sticker ut hakan och påstår att Víctor lämnar ett större hål efter sig än vad Lionel Messi skulle göra. Om någon icke-culé läser det här tycker ni säkert att jag är dum i huvudet som säger så men om ni inte håller med har ni antagligen inte följt Barcelona särskilt mycket. Víctor Valdés är den ultimata målvakten för Barcelona. Han är fantastisk med fötterna och kan användas som en extra spelare i uppbyggnadsfasen. Han läser spelet bra och har grymma reflexer. Än så länge låter det kanske som att jag rabblar upp egenskaper från en random duktig målvakt. Det som skiljer Víctor från alla andra är hans fullkomligt magiska och enastående spel en-mot-en. I och med Barcelonas spelsätt händer det relativt ofta att Valdés ställs i en-mot-en-situationer och åtta av tio gånger räddar han. Och inte nog med det. Han blir bättre på det varje säsong. Nu för tiden känner jag mig nästan lugn när Víctor ställs ensam mot en motståndare, så bra är han.
 
Vi kommer nog aldrig få veta varför Víctor Valdés valde att lämna Barcelona, lämna sitt hem. Personligen är jag övertygad om att det har något med Sandro Rosell och hans junta att göra. Det är kanske inte någon mening att ens ödsla energi på att spekulera i det, men faktum är att Rosell, numera Bartomeu, styr Barcelona i en riktning som många ogillar, jag själv inkluderad, och jag kommer aldrig förlåta honom för hur han tvingade bort Eric Abidal. Víctor har säkert ett flertal anledningar till att välja att lämna Barcelona, men jag misstänker att Rosells sätt att styra klubben är en stor bit av pusslet.
 
Det sista vi fick se av Barcelonas bästa målvakt genom tiderna var när han med ansiktet begravet i händerna bars ut på bår från Camp Nous gräsmatta den 26 mars 2014. Det var ju inte så han skulle avsluta sin karriär i Barcelona. Det var ju inte så vi skulle minnas honom. Och det är det inte heller. Jag minns en Víctor Valdés som stod för några fantastiska räddningar i Paris den 17 maj 2006 och var den största bidragande faktorn till Barcelonas Champions League-titel det året. Jag minns räddningen på Drenthes friläge säsongen 08/09. Jag minns alla gånger Valdés hållit Ronaldo mållös. Jag minns när han stod upp för klubben när Mourinho provocerade sprang runt på Camp Nou efter att Inter slagit ut Barcelona ur Champions League 2010. Jag minns alla avgörande räddningar, alla straffräddningar, alla gånger Víctor har skällt ut Barcelonas darriga försvar.
 
Jag minns också alla misstag, för de är en del av honom. Men framför allt minns jag hur Valdés har kämpat sig igenom alla år av hån, när inte ens tio magiska räddningar kunde få folk att sluta prata om ett enda misstag. Hur han har borrat ner huvudet, inte tagit åt sig av alla haters som måste hävda sig genom att trycka ner någon annan, och stigit upp i skyarna och befäst sin plats som en av världens bästa målvakter och som den absolut bästa målvakten någonsin i Barcelonas 115-åriga historia.
 
Till Víctor vill jag bara säga tack. Tack för alla fantastiska, magnifika och utomjordiska räddningar. Tack för alla poäng du räddat åt laget. Tack för Champions League-titeln 05/06. Tack för alla andra titlar du hjälp laget att vinna. Tack för att du aldrig ger upp. Tack för att du står upp för klubbens färger. Tack för att du är seny personifierad. Bara tack. Tack för allt.
 
Andrés Iniesta har sagt att han skulle gråta den dagen Víctor Valdés lämnar Barcelona. Du var inte ensam om det, Andrés. Du var inte ensam.
 


Gràcies per tot, Víctor Valdés.