När säsongen inleddes var det mycket snack om att det behövdes nytt blod i Barça och framför allt på mittfältet. Den åldrande Xavi närmade sig slutet av sin karriär och det var oundvikligt att han skulle börja fasas ut. Tränaren med uppgiften att sätta katalanen på bänken till förmån för yngre spelare var någon som tidigare hade delat omklädningsrum med Xavi Hernández.  

Luis Enrique hade många utmaningar framför sig när han skrev på som tränare för FC Barcelona. En av dem var hur han skulle få en veteran som Xavi att acceptera en biroll i sitt nya lagbygge. Vissa medier rapporterade att de båda hade en diskussion i början av säsongen där Luis Enrique ville visa vem som bestämde: ”Börja inte att jävlas med mig om jag inte låter dig spela från start”. Xavi förstod budskapet och fokuserade på lagets bästa istället för sitt eget. Inget med att ställa till problem eller klaga på bristen på speltid.  

Det blev snarare raka motsatsen. När flera spelare började tvivla på tränaren i julas var Xavi en av de som ställde sig på Luis Enriques hörna och internt stödde honom fullt ut. Pelopo tog sig även an ledarrollen och medlade fred mellan Leo Messi och Lucho efter att argentinaren blev bänkad mot Real Sociedad på Anoeta. Xavi agerade som den lagkaptenen han är, tog tag i situationen, lugnade ner känslorna och släckte en brand som tycktes vara bortom kontroll. Katalanens ledaregenskaper och förmåga att lösa interna konflikter har visat sig vara en ovärderlig tillgång för Luis Enrique.  

Dessutom har spelmotorn även presterat när han har fått spela och i ett skede under vårsäsongen var han onekligen den mittfältaren i bäst form. Det hade nog ingen väntat sig, särskilt efter hur förra säsongen slutade och Spaniens sorti ur VM. Xavi verkade slut som spelare och det var nog många som hade begravt honom, men han var långt ifrån död. Han reste sig likt Fenix ur askan och har nu chansen att lämna sin moderklubb med en trippel under armen. Det vore en värdig avslutning för en av de största ikonerna i Barças historia och det är inte många legendarer som kan unna sig att lämna med en ligapokal.  

I och med segern över Atlético i söndags kunde Xavi fira sin åttonde ligatitel. Med tanke på att det var Barcelonas 23:e ligaguld innebär det att Xavi har varit med firat nästan en fjärdedel av de. En imponerande bedrift och något som vittnar om hans storhet och hur länge han har varit med. Totalt har det blivit 23 klubblagstitlar, utöver VM-guldet och de två titlarna i EM med Spanien, och det vore sagolikt om det blir 25 innan han lämnar Katalonien.  

Xavi skrevs in i La Masia när han var 11 år gammal och har tillhört A-laget sedan 1998. Han har spelat mer än 760 matcher i samtliga turneringar och det kommer dröja länge förrän vi får uppleva en lika emblematisk fanbärare som Xavi Hernández. Jag förstår de som vill att han ska stanna kvar ytterligare ett år och fullfölja sitt kontrakt, särskilt med tanke på transferförbudet, men samtidigt hade jag velat att mitt sista minne av Xavi blir att se honom höja ligabucklan på lördag och förhoppningsvis även vinna Copa del Rey och Champions League. En andra trippel för att runda av en av de mest beundransvärda karriärerna i modern tid.  

 Det har varit mycket spekulation om att detta är mittfältaren sista säsong i Can Barça och det är planerat att han ska hålla en presskonferens nu på torsdag där han mycket väl kan annonsera sitt avsked. Vilket han borde göra, om han nu ska lämna, så att fansen kan ge honom en stående ovation på lördag på Camp Nou och tacka honom för alla dessa år. Det vore det enda rätta. Han förtjänar att få ett värdigare avsked än vad hans mentor Pep Guardiola fick som spelare. Och kanske är detta inget farväl utan snarare ett på återseende. Kanske återvänder Xavi till sitt hem för att ta sig an rollen som tränare. Man kan alltid hoppas.