Vem är Spaniens mest lovande spelare?
 
Sommaren år 2000 rådde det inga som helst tvivel – namnet på allas läppar var Gerard López Segú.
 
Den blott 20-årige mittfältaren – som bara månader tidigare hade spelat Champions League-final med sitt Valencia C.F, och blivit belönad med en plats i den spanska EM-truppen – stod på tröskeln till fotbollens finrum. Med intresse från storheter som Milan och Manchester United, hade Gerard López hela världen för sina fötter.
 
Men nu går jag händelserna i förväg.
 
Det är i Katalonien som denna historia har sin början – och sitt slut.
 
Del 1: Uppgången
 
Gerard – som det rent och slätt stod på hans tröja – föddes i utkanten av Barcelona och fick redan som 11-åring plats i F.C Barcelonas ungdomsakademi, där han skulle komma att få sin fotbollsmässiga utbildning. Så tidigt som 1996 fick den då 16-årige mittfältaren debutera i klubbens B-lag, och drog snabbt till sig uppmärksamhet från klubbar runtom i Spanien.
 
Valet föll på Valencia C.F som, till skillnad från F.C Barcelona, erbjöd såväl förtroende som en omedelbar plats i senior-truppen. Framtiden var utstakad, och debuten lät inte vänta på sig. I bortaförlusten mot Mallorca fick Gerard, i augusti 1997, debutera i den spanska högstadivisionen.
 
Genombrottet skulle dock dröja, och trots sporadiska framträdanden under debutsäsongen i Valencia beslöt sig klubben för att låna ut den unge mittfältaren som, trots sin ringa ålder, var i behov av regelbunden speltid.
 
Destinationen blev Baskien, och Deportivo Alavés.
 
Pang, dunder och brak! – ungefär så lät det när Gerard drog på sig Alavés-tröjan, och slog igenom i La Liga. Visst, talangen var uppenbar, men denna skenande utveckling hade ingen kunnat förutse. Som nybliven 19-åring mäktade Gerard med sju mål på 29 framträdanden, och genombrottet var ett faktum. Ett faktum som inte gick Valencia obemärkt förbi – inför säsongen 99/00 var Gerard tillbaka i Valencia, i färd med att axla ansvaret som offensiv mittfältare i den anrika klubben.
 
En Champions-League final senare befann sig Gerard López, som bekant, på toppen – redo för nya, större äventyr.
 
Del 2: Fallet
 
Inför säsongen 00/01 kunde Gerard välja och vraka mellan klubbadresserna. Manchester United, Milan, Inter – alla var redo att betala stora summor för den unge mittfältarens signatur.
 
Att valet slutligen föll på F.C Barcelona var lika överraskande som det var fullkomligt logiskt.
Det rapporterades länge om en utlandsäventyr, och föga överraskande var en flytt till Italien nära förestående – runt millenieskiftet kunde varken Barca eller den spanska ligan i stort mäta sig med Serie A och dess storklubbar.
 
Men Barcelona var alltjämt hans hem, och att sluta cirkeln genom att återvända till sin moderklubb var för Gerard lika självklart som logiskt, vilket han gång på gång har betonat. Så sent som 2013 beskrev Gerard i katalansk tv sin återkomst på följande, målande sätt:
 
”Att vara tillbaka i Barcelona, och göra mål i min debut, var en dröm som gick i uppfyllelse”
 
Drömmen om Barcelona skulle dock förbli just det – en dröm
 
Åtminstone om man ser till de högt ställda förväntningarna.
Gerard López blev aldrig den spelare han spåddes att bli, och med facit i hand är det knappt någon som minns Gerard López – mittfältaren som skulle axla den katalanska manteln, och föra vidare den mittfältstradition som så många förknippar med F.C Barcelona.
 
Istället skulle skador komma att bli ordet som bäst beskriver Gerards tid i Katalonien.
Den ena knäskadan avlöstes av den andra, och plötsligt så var den en gång lovande mittfältaren 26 år gammal, och med sina bästa år bakom sig.
 
Inte heller skulle livet utanför fotbollen visa sig nådigt för den gode Gerard, vars äldre bror tampades med tillvaron i kölvattnet av en misslyckad spelarkarriär.
 
Sergi López var även han en ung, lovande spelare från de egna leden, och vid sporadiska tillfällen i slutet av 80-talet fick han chansen till vänster i Barcelonas backlinje.
Karriären kom emellertid att bli kortlivad – efter sejourer i såväl Zaragoza som Mallorca tvingades Sergi, som en följd av en ihärdig knäskada, att lägga skorna på hyllan.
 
Livet efter sporten är något som otaliga idrottare brottas med.
En del klarar av övergången helt och hållet smärtfritt – andra klarar det inte alls.
 
Sergi López Segú tillhör de senare, och hoppade framför ett tåg den 4:e november 2006.
 
Gerard, som vid det här laget huserade i Monaco, blev sig aldrig lik.
 
I kombination med de fortsatta skadeproblemen blev broderns död en motgång för mycket, och efter två misslyckade säsonger i AS Monaco flyttade Gerard hem till Katalonien för att varva ned karriären. Först i Recreativo de Huelva, och till sist i Girona FC.
 
Del 3: Hemkomsten
 
Kärleken till sporten skulle dock bestå, och Gerard fortsatte att verka inom fotbollen.
Till en början i rollen som expert i katalansk tv, där den forne mittfältaren fick utlopp för sina kunskaper. Att siktet var inställt på en tränarkarriär var emellertid ingen hemlighet – vid sidan av tv-jobbet genomförde Gerard alla de utbildningar som yrket kräver.
 
Nyligen utexaminerad och hungrig på nya utmaningar, stod han redo att sätta tänderna i tränaryrket – och därmed inleda ett nytt kapitel i den hitills bitterljuva sagan om Gerard López.
 
Och innan han visste ordet av, dök chansen upp.
 
Låt vara att Katalonien inte kan klassificeras som ett riktigt landslag, men att ta över för ingen mindre än Johan Cruyff i rollen som katalansk förbundskapten, lät i Gerards öron som ett utmärkt första steg i kariärren. Inte bara fick han pröva sina vingar som tränare, han kunde dessutom knyta ovärdeliga kontakter med katalanska spelare runtom i Europa.
 
Ett vägvinnande val, med facit i hand.
 
När F.C Barcelona inför säsongen 15/16 var i jakt på en ny reservlagstränare, var det nämligen vissa kriterier som klubben var mån om att den framtida tränaren skulle uppfylla. Tränaren skulle – rent identitetsmässigt – vara förankrad i klubben, och även ha stor inblick i klubbens organisation och värdegrund.
 
Gerard López förflutna i klubben på såväl ungdomssidan som i a-laget – i kombination med erfarenheten som katalansk förbundskapten – gjorde honom omedelbart till en het kandidat, och den 22:a juli 2015 var det just Gerard López som utnämndes till ny tränare för Barcelona B. En utnämning som i mångt och mycket påminner om valet av Pep Guardiola som reservlagstränare, 2007.

Utmaningen som Gerard står inför är stor – efter ett par, tre år av dominans i den spanska andra-divisionen blev man ifjol nedflyttade, och återfinns i skrivande stund i botten av den spanska tredje-divisionen, efter en svag inledning på säsongen.
 
En tuff utmaning alltså, och hur framtiden kommer te sig  låter jag vara osagt – huruvida Gerard kommer följa i Guardiolas fotspår, återstår att se.
 
Kanske spelar det ingen roll, när allt kommer omkring?
Kanske är den verkliga utmaningen redan avklarad?
 
Att tampas med livet efter fotbollen är svårt  - att tampas i skuggan av förlust gör det oändligt mycket svårare.
 
Gerard López trotsade oddsen, reste sig upp – och hittade hem.
 
 
Ruben Baron