Globaliseringen har genom handel, gränsöverskridande investeringar och kapitalflöden samt utbyte av information och teknologi mellan länder förändrat förutsättningarna för den mänskliga artens fortlevnad och fortsatta utveckling. En världsbild som tidigare var lokalt förankrad hos de flesta har utvidgats och anpassats till förändrade kulturella mönster, miljöer, attityder och livsåskådningar. I vår alltmer sammanflätande värld drabbas givetvis också fotbollen, som alltid varit en pricksäker samhällsbarometer. Supportrarnas klubblojaliteter sträcker sig idag långt över gränserna, och spelarna är nationslösa handelsgods som lever överallt och ingenstans.

Förra året stod nuvarande Chelsea-anfallaren Diego Costa inför dilemmat att välja landslag. Både Brasilien och Spanien ville ha hans underskrift. En prekär situation tyckte många. Diego Costa gjorde sitt val, och att spela för det spanska landslaget istället för landet han föddes i, Brasilien, skapade starka reaktioner. Supportrarnas romantiska nationalkänslor hamnade i kläm med kapitalismens cynism.

Spelare har inga normer att leva efter. Deras karriärer är deras liv och välmående, och att ta chansen om man blivit uppkallad för landslagsspel är det smartaste man kan göra. Spelare är handelsgods och det är deras fulla ansvar att göra det mesta av sina kortlivade och fullspäckade karriärer så länge kroppen tillåter. Det finns ingen plats för emancipatoriska frihetsvärden eller vemodiga känslor.

Att Diego Costa valde Spanien behöver således inte övertolkas, men däremot statueras som exempel. De nationella fotbollsförbunden är privata affärsföretag, även om de tenderar att tilldelas generösa subsidier från sina respektive stater. Vad vi kallar ”landslag” är privata fotbollsklubbar ägda av privata korporationer vars främsta uppgift är att gå i vinst. De vill bara vinna troféer eftersom fler troféer betyder högre inkomster. De enda verkliga skillnader mellan landslag och ’normala’ lag som Manchester City, Juventus, Real Madrid etc. är att landslagen deltar i separata tävlingssystem och att spelarna inte innehar en fast lön per se, även om de får enorma bonusar om de lyckas åstadkomma tillfredsställande resultat.

Genom öppna gränser och liberaliseringen av marknaden flyttar människor idag dit pengarna finns. Detta är en dröm för den nya världsordningens arkitekter, och inte sällan en mardröm för vanliga människor. För fotbollsspelarna är det en möjlighet att tjäna mer pengar och leva i en konstruerad lyxvärld; en oåtkomlig mångmiljardindustri där folket tynar bort i resterna bakom fasaden. Fotbollen omsätter astronomiska summor, och det är inte mer än rätt att en stor del går till spelarna, men när makten och pengarna koncentreras till några få europeiska giganter och spelarna mer eller mindre hålls gisslan av manipulativa agenter och tredjepartsägare så kan man undra var legitimiteten finns att hämta. Privata intressen styr idag var en fotbollsspelare hamnar, och varken i landslag eller i klubblag tycks finnas någon djupare mening kvar.

I slutändan har alltså Diego Costa valt att spela för det kungliga spanska fotbollsförbundet (RFEF), och inte för det brasilianska fotbollsförbundet (CBF), båda vilka är privata aktörer. Oavsett hur mycket man försöker romantisera så står supporterns romanticism i opposition mot rationalismen, d.v.s. hur det fungerar i verkligheten.

En fotbollsspelare är en professionell yrkesutövare med ett relativt kort karriärspann och spelar för pengar. Om man når fysisk mognad vid 20 års ålder så har man som bäst 10 år på sig att prestera på sin fysiska topp för att sedan pensioneras vid 35-36 års ålder, och i många fall ännu tidigare. Detta betyder i mångt och mycket att fotbollsspelare av idag inte har råd med att se på fotboll som en ”outsider” gör, därför att en supporter börjar ofta hålla på ett lag som ung och fortsätter sedan på den inslagna vägen för resten av livet. Det finns dock vissa uppseendeväckande undantag, som t.ex. Totti och Javier Zanetti. Zanetti som gick i pension ifjol och Totti som fortfarande är aktiv och tillsynes i topptrim, är två av den gamla fotbollsvärldens sista trotjänare.

Fotbollen idag är en urholkad plats, men ändå tycks där finnas något som inte går att köpas för pengar. Hur hittar vi egentligen rätt som supportrar?

Fotbollen som från början är en arbetarsport har genom historien alltid förknippats främst med sina supportrar. Fotbollsklubbar som ideella föreningar har haft sociala och kulturella åtaganden med rötter i klubbarnas koppling till de gamla folkrörelserna som bildades vid marknadsekonomins intrång och vars ideal var oegennytta och solidaritet. För bara 20-30 år sedan var det vanligast att man höll på det lokala laget, eller åtminstone ett lag i sitt närområde geografiskt. Engelska ligan var den första att marknadsföras i Sverige och därför håller många svenskar idag på engelska lag, eftersom man sympatiserat och identifierat sig med anglosaxisk kultur sedan årtionden tillbaka. Idag är dock fotbollen ett världsfenomen och har byggt upp sitt eget imperium. Lojaliteter för fotbollsklubbar sträcker sig långt över de egna nationsgränserna. Liksom musiken är fotbollen en gränsöverskridande symfoni som inte kan tolkas i ord och förenar människor världen över genom en gemensam passion. Ett språk som inte behöver talas för att förstås; en kärlek utan definierbara gränser. En chans att få inblick och en större förståelse för hur olika samhällen fungerar. Ett tillfälle att kunna släppa sociala och mentala konstruktioner för att förenas med något mycket större, obundet av språk, ras, religion eller kön.

Fotbollen ger oss inblick i andra länders kulturer och följaktligen en utökad världsbild. Som supporter till ett storlag utanför ens eget land blir man med jämna mellanrum ifrågasatt och tagen för given. Bland fotbollsentusiaster blir man ofta placerad i facket medgångssupporter. Av kommersiella och förklarliga själ fastnar de flesta fotbollsfans för olika storlag, helt enkelt eftersom man vill se bra fotboll. Men är det verkligen så enkelt som att kategorisera dem som medgångssupportrar? I många fall, ja, men finns där en djupare mening som bidrar till valet av klubblojalitet? I en värld där folk är trendfixerade och blir mer och mer identitetslösa är det viktigt att hålla i hatten istället för att vända kappan efter vinden.

Vad innebär det egentligen att hålla på Barcelona, och vad innebär det att vara culé? Enligt min erfarenhet blir man ofta kallad för medgångssupporter som Barca-sympatisör av utomstående fans som känner avsmak för den starka gemenskapen, auran och identiteten kring Barcelona, eller helt enkelt för att Barcelona varit så pass framstående senaste åren. Att hålla på Barcelona tycks vara någonting man måste förtjäna genom att antingen ha spelat där, eller vara född i staden. Enligt mig är det meningslösa och världsfrånvända floskler. Som fotbollsfan dras man till en viss typ av klubb utefter personlighet och personliga preferenser, och faller man för Barcelona så var det menat att ske. Att hålla på Barca betyder både allt och ingenting.

Idag är Barcelona en etablerad stormakt och får ständigt nya supportrar vilket är både bra och dåligt beroende på vilket ansvar man tar som culé. Barcelona är en säregen klubb med en unik historia och unika ideal. Genom Spaniens historia har klubben alltid fungerat som en demokratisköld och som ett frihetsforum för den katalanska saken. FC Barcelona kan aldrig bli min klubb lika mycket som katalanernas, men som fotbollsälskare sympatiserar jag med Barcelona eftersom klubben står upp för vissa ideal som tilltalar mig. Spelar det då egentligen någon roll om jag är fullblodig culé eller inte? Måste jag köpa produkter för att kunna identifiera mig med klubben? Måste jag ens kalla mig för Barca-fan? Räcker det inte med fotbollsälskare, och att jag helst ser Barcelona vinna? Om man känner att man ständigt måste skylta med sin klubbtillhörighet så är man enligt mig fanatiker. Den kategorin vill jag personligen inte ingå i, då fanatism innebär ignorans, ohälsosam partiskhet och oförmåga att se helhetsbilder.

Jag är inte Barcelona-fan, jag är fotbollsälskare, och har en fallenhet för Barcelona. Jag anser personligen att Barcelona är en av fotbollens viktigaste institutioner idag. Pep Guardiola förde inte bara FC Barcelona framåt, utan en hel fotbollsvärld som tog efter på planen. Jag anser att vi har ett ansvar och sticker ut i en modern fotbollsvärld där lag blir alltmer likriktade. För att inte bli som dem måste vi ta avstånd från den hänsynslösa kommersialiseringen av klubben som sker i detta nu.

Genom satsningar i ungdomsleden, vår fotbollsfilosofi, vår kultur och starka identitet utgör vi en potentiell kraft emot den moderna fotbollen. Folk skriker gärna ut till höger och vänster att ”tiki-takan” är död, och att Barcelona är en sekt. De försöker göra allt för att dra oss in i det sjunkande skeppet. Ända sedan Peps s.k. oförmåga att integrera Zlatan som inte passade in i klubbens laganda så har det svenska folket hyst förakt gentemot Barcelona. Därför är det viktigt att vi Barcasupportrar klarar av att läsa mellan raderna och se bortom horisonten för att fortsätta sträva mot vårt mål: att skapa och spela vacker fotboll. För det är det enda som spelar roll i slutändan. Inte titlarna, utan vägen dit. Att spela bra fotboll. Tiki-takan är inte död, men fotbollen går i cykler och allting tar ny form. Det viktigaste är att Barca tog sitt ansvar och förde fotbollen framåt, och kommer att fortsätta göra det. Det viktiga är inte att skryta om sin historia, utan att skriva om den.

Att vara culé kan inte mätas i antal år man hållit på klubben, när man började hålla på den, eller hur många tröjor man köpt. Vem som helst som har rätt profil förtjänar att hålla på och förknippas med klubben. Men att vara culé innebär att äga ett ansvar genom att agera rättmätig ambassadör. Att vara culé är kort och gott att respektera och älska fotboll. Ett starkt fördömande av den moderna fotbollens mekanismer och att aldrig överge klubbens traditionella värderingar. Barcelona är en klubb av folket, för folket, och inte enbart en attraktiv affärsdrivare för opportunistiska kommersiella intressen. I grund och botten är det föreningens medlemmar, vilka inte har något vinstintresse, som i slutändan har beslutsrätt.

Att driva en elitfotbollsklubb är en fin balansgång mellan de idrottsliga förväntningarna och den ekonomiska satsningen. Att vara supporter är en balansgång i förhållandet mellan idealism och kommersialism. Vi lever i ett konsumtionssamhälle som kännetecknas av att vi som samhällsmedlemmar först och främst är konsumenter, men fotbollen har ett bruksvärde som inte kan mätas i monetära ambitioner. Har man väl kommit till insikt så kommer det spela mindre roll som supporter ifall dagen kommer då Barca inte är ett topplag, så länge man står upp för sina ideal. I dagens moderna fotbollsvärld är det lätt att gå förlorad i rotlösheten.

Fotbollen om 10 år kommer inte vara en bättre plats, och vi supportrar är de enda som kan säga stopp.