Den 29 november 2010 nåddes kanske kulmen av den Store Guardiolas dream team när Real Madrid fick lämna Camp Nou med fem insläppta mål och noll gjorda. Peps, Cruyffs, Michels, Bielsas, Vilanovas eller vem man nu vill tillskriva el tiqui-taca utfördes till perfektion. En riktigt bra upplaga av Real Madrid var nog inte så värst dåliga, icke desto mindre hade de aldrig skuggan av en chans den kvällen. En sådan avgrundsdjup skillnad mellan två av världens bästa lag kanske vi aldrig får se igen. Jag vill minnas att jag där och då mjukt och behagligt vaggades in i en falsk trygghet, en skyddad låtsasvärld där inget och ingen någonsin skulle kunna få detta fantastiska lag att vackla, världsherraväldet var bara i början av sin eviga livstid där lag som Real Madrid, Man United och Bayern Munchen framstod som korpgäng. Inte bara trodde jag att det skulle vara för evigt, utan också att jag skulle njuta av det minst lika länge. Nu, nästan tre år senare, ser det annorlunda ut. Inte så att Barca är ett dåligt lag på något sätt, men vi har utan tvekan fått abdikera från tronen. Real Madrid har hunnit sticka emellan med en ligatitel samtidigt som Tyskland med Bayern Munchen i spetsen inte har visat någon pardon i övertagandet av rollen som Europas kungar.

 
Att lämna ifrån sig ligatiteln var oerhört tungt, i mina ögon är ligan alltid nummer ett . I tid£r när pengar och frisyrer är den internationella fotbollens viktigaste ingredienser har den inhemska ligan sett mer eller mindre likadan ut i alla år, det är något heligt och vackert över La Liga som inte längre finns i europaspelet, det är  åtminstone känslan. Nu är vi emellertid tillbaka där vi ska vara, som spanska mästare. 


Nåväl, det där var ett sidospår. Denna krönika ska innehålla ett erkännande. När den självklara besvikelsen och tomheten efter förnedringen i årets semifinal i Champions League lagt sig, någon dag hade gått och jag accepterat att Bayern Munchen var klart bättre och välförtjänta finalister, kände jag en märklig lättnad. Givetvis hade jag som många andra bara väntat på att den sten Pep satte i rullning 2008 skulle tappa mer och mer far och tillslut helt stanna, men efter totalt 0-7 fanns det inga tvivel kvar. Dream team hade steppat ner till, typ, fifth best team. Ilska? Ledsamhet? Nej, lättnad, som sagt. 
Nu ska jag ju inte sitta här och påstå att jag inte blir glad varje gång Barca vinner en fotbollsmatch, däremot har det blivit svårare och svårare att hålla liv i passionen för tröjan. 8-0 borta mot Almería och 5-0 hemma mot Real Madrid är ju liksom inte på riktigt. Den typen av resultat tillhör den där skyddade låtsasvärlden jag var inne och vände i ett tag. Klart det ligger en portion glädje i att som i stort sett klara ligamästare slå Almería med 8-0, lika klart går det inte att jämföra med glädjen i att i sista omgången roffa åt sig en sista europaplats en endaste ynklig poäng före Athletic Club, ni minns väl la temporada 02/03? 


Min poäng är att dessa fem år av megatotal dominans har varit fantastiska. Lika fantastiskt skönt är att det att lägga dem bakom sig och få lite av en nystart. Är firma Rosell/Vilanova rätt eller snett på det med Neymar? Får Xavi tillräckligt med vila och kan han hitta tillbaka till världens-bästa-mittfältare-formen? Innebär Messis faderskap att han får nya perspektiv och inte kommer begära 90 minuter i alla matcher? Vem eller vilka förstärker vår backlinje? Frågetecknen är fler än på länge, kommande säsong är därmed mer intressant än på väldigt länge. 


Om cirkus en och en halv månad är det dags, säsongen 13/14 sparkar igång. På ett sätt är kommande säsong redan den bästa någonsin: "Glassarna" är borta och vi ska spela i vårt läckraste bortaställ all time high. Hyllningen till Katalonien är klockren och på sin plats efter några år av storslagna designfiaskon. 

Blir det äntligen "på riktigt" igen? Visca Barca!