I torsdag var det exakt en vecka sedan Rosell avgick som president för FC Barcelona och det är anmärkningsvärd hur pass lite expresidenten har nämnts sedan dess. Över en natt övergick Rosell till att bli gårdagens nyheter och hans arv, framtid och problem med lagen intresserade inte längre någon. Att jag aldrig har varit en Rosell-anhängare är knappast någon nyhet men intrycket man har är att även rosellistas har varit snabba  att glömma Rosell.  

Det hela gick så fort och de påstådda anledningarna till Rosells avgång var så många att det var svårt att hänga med i svängarna. Det visade sig att det förekom dödshot, att de katalanska politikerna hade vänt honom ryggen när han hade bett de om hjälp med anmälan mot honom, att hela Neymargate blev för mycket att stå ut med. Det vore ironiskt om det är Neymar som till slut är orsaken till att Rosell lämnar. Brassen var tänkt att bli den nu forne presidentens stora prestigevärvning, likt Ronaldinho hade varit tio år tidigare. Rosell var i behov av en spektakulär värvning för att på så sätt bli associerad med ett triumferande lagbygge, särskilt efter att Pep Guardiola lämnade. Istället kan det ha blivit droppen som fick bägaren att rinna över. 

Känslan är att alla har varit snabba på att vända blad i den här historien. Konungen är död, länge leve konungen! Josep Maria Bartomeu, tidigare Rosells högra hand, har inte dröjt länge med att ta över tyglarna och finna sig tillrätta i sin nya roll. Hans första drag som ny president var att avslöja siffrorna i Neymaraffären. Det hela var dock inte en frivillig handling av transparens utan snarare ett påtvingat agerande med ryggen mot väggen. Det går inte komma ifrån att det hela har skötts dåligt och förklarats alltför sent. 

Det är uppenbart att Bartomeu känner sig bekväm vid maktpositionen, särskilt då han, att döma av det som skrivs om honom framförallt i Mundo Deportivo, verkar njuta av samma vänliga mediebevakning som hans föregångare tidigare hade. Inte bara har Barto sagt att han inte tänker utlysa nya val till sommaren och sitta kvar resten av mandatperioden, han har även uttryckt sin vilja att ställa upp i nästa presidentval i 2016. Men han verkar vara smart nog att inse att han måste sträcka ut handen till några gamla fiender. I en intervju med Catalunya Radio talade han väl om både Guardiola och Cruyff. Om Bartomeu ska ha någon chans att bli långvarig vet han nog att det är bättre att bli sams med de bägge Barça-ikonerna för att på så sätt få med sig alla cruyffistas och guardiolistas. Återstår att se hur länge bartomeuismen varar. 

Laportas roll 

Jag har länge varit övertygad om att Joan Laporta var den enda som var kapabel nog att utmana denna juntan. Idag är jag inte lika säker, När hans tid som president tog slut i 2010 kunde supportrarna betygsätta hans tid vid makten i olika omröstningar i Sport och Mundo Deportivo. En klar majoritet var nöjda med hur han hade skött sig men en nästan lika stor majoritet vill inte se honom fortsätta om det var hypotetiskt möjligt. Slutsatsen var att el barcelonismo var tacksam men ansåg att laportismen hade nått sitt slut. Rosells jordskredsseger i förra valet är ännu en indikation på att Laportas anseende står inte hög i kurs bland medlemmarna. 

Det är kuriöst att tre av de fyra senaste valda presidenterna i Barça har, på ett eller annat sätt, haft problem med lagen. Núñez blev i 2011 dömd till sex års fängelse för bedrägeri och dokumentförfalskning (den spanska högsta domstolen sänkte senare domen till två år och två månader). Rättegången mot Laporta och hans direktörer för en förlust på mer än 47 miljoner under hans sju år som president väntas inledas den 15 september senare i år och nu Rosell har blivit kallad att vittna som svarande av domaren Ruz för köpet av Neymar. Gaspart är den enda som inte har hamnat i klistret.
Det är något med det som inte känns rätt.