En vändning bortom all logik

Tänk att något så deprimerande kan vara början på något vackert, extraordinärt och minnesvärt. När Barcelona inledde det nya året med att förlora mot Real Sociedad på Anoeta, efter en tragisk insats där Luis Enrique dessutom hade valt att vila flera storstjärnor, stod Barcelona på kanten inte alls långt ifrån att falla ner i ett enda stort mörker. Det var inte bara spelet som oroade. Att Luis Enrique inte verkade dra jämnt med lagets självklare ledare talade för en lång, kall vinter och en plågsam vår. Det faktum att Barcelona dessutom inte kunde förstärka laget den kommande sommaren gjorde inte framtidsutsikterna bättre precis.

Tänk vad vi alla var ute och cyklade med våra logiska resonemang om att det var en tuff tid som väntade för Barcelona och vem kunde egentligen klandra oss? Det fanns inte särskilt mycket som talade emot. Klart är att logik är något som gör fotbollen tråkig och ointressant. Det är när den sätts ur spel som fotbollen lever på riktigt och blir något att minnas, vilket var precis vad som hände under vårsäsongen 2015. 

Efter den deprimerande kvällen i San Sebastián hände något. Det var som att Barcelona tog sig själva i kragen, vägrade att acceptera situationen, slöt sig samman och var villiga att lägga ner den energi som krävdes för att vända på säsongen. Något som är lätt att säga och komma överens om. Att genomföra det är något helt annat och den resa som vi fick åka med på under våren som resulterade i en andra historisk trippel är ett oförglömligt minne - inte minst med tanke på sättet Barcelona tog hem den på. 

Plötsligt började vi se Barcelona uppträda som ett lag igen. Nyckelspelare som hade underpresterat under hösten klev fram igen. Presspelet med den snabba återerövringen var tillbaka, defensiven fungerade allt bättre och anfallsspelet var rakare och mer effektivt än på mycket länge. Lionel Messi hade hittat två lekkamrater med vilka en ostoppbar trio med ömsesidig respekt sinsemellan växte fram och som avslutning fick vi se Xavi Hernández ta ett värdigt farväl till klubben i sitt hjärta genom att lyfta tre nya tunga pokaler.  

Magin var tillbaka

Om man för en stund bortser från de inkasserade titlarna var det stora glädjeämnet under 2015 den spelmässiga utvecklingen. Från att ha varit ett ganska förutsägbart lag med en enda spelidé där det mesta kretsade kring en enda spelare blev Barcelona plötsligt ett lag som sökte den avgörande passningen oftare och även kunde ställa om snabbt med ett rakare spel och där Messi för första gången på flera år fick avlastning i offensiven av Neymar och Suárez. Trion har verkligen lyckats hitta en unik symbios där de tre världsspelarna gör varandra bättre snarare än att begränsa och ta utrymme och plats från varandra. Neymar och Suárez har accepterat att Messi alltid kommer vara den största och argentinaren har tackat genom att ödmjukt ta ett kliv tillbaka och låta duon ta del av rampljuset, vilket i mitt tycke bara har gjort honom till en ännu större fotbollsspelare och förebild.

För mig personligen kan man lite lätt överdrivet säga att det under 2015 har gått från att “Jaha, nu var det Barcelonamatch igen” till “Typiskt, matchen är slut. Nu är det en hel vecka kvar till nästa Barcelonamatch”. Även om det inte säger allt säger det ändå en hel del om den förvandlig Barcelona har genomgått under det gångna året när man börjar längta till matcherna ännu mer än vanligt på samma sätt som under Guardiolas och Ronaldinhos tid i klubben. Magin var tillbaka. Men för att intrycken ska bli bestående brukar det allt som oftast även krävas framgångar och det är inte utan att Barcelona skämde bort sina supportrar rejält på båda punkterna under 2015. 

Messi skriver sin egen historia

Efter Sociedad-matchen, som troligtvis för alltid kommer att bli förknippad med den här säsongen, förlorade Barcelona endast en av de återstående ligamatcherna (missräkningen hemma mot Málaga). Trots det fortsatte kampen om ligaguldet så länge som till den näst sista omgången när Barcelona säkrade säsongens första titel på Vicente Calderón. Det ligaavgörande målet såklart inprickat av Messi och det var på något sätt en skön revansch mot Atlético som hade säkrat sitt ligaguld på Camp Nou faktiskt på dagen ett år tidigare. Med en titel i hamn hade Barcelona även spelat sig till en finalplats i såväl Copa del Rey som Champions League. 

I Copa del Rey hade Atlético och Villarreal besegrats på vägen fram mot finalen där Athletic stod för motståndet. Det som var extra speciellt med den här finalen var att den spelades på Camp Nou som var indelat i en rödvit och en rödblå del, vilket gav en mäktig inramning och en kokande stämning. Något som också var speciellt var sättet som Lionel Messi bestämde sig för att öppna den här finalen på. På mittplan fick argentinaren bollen i ett trängt läge där de flesta fotbollsspelarna brukar nöja sig med att få inkast. Messi tänkte lite annorlunda och tog sig med fart och finess förbi tre motståndare innan han tog sig in i straffområdet, passerade en fjärde och dundrade in ledningsmålet vid den första stolpen. Många spelare är en del av historien. Messi är en spelare som skriver sin egen historia, vilket han även gjorde den här kvällen när Barcelona säkrade säsongens andra titel. 

Det värdigaste av avsked

Nu återstod den största och mest prestigefyllda titeln av dem alla när Juventus väntade i Champions League-finalen i Berlin. På vägen hade Barcelona slagit ut Manchester City, Paris SG och Bayern München där ett Messi-mål innehållandes en rejäl åktur för Bayernförsvararen Boateng och ett chipavslut är ett bestående minne - trots ett flertal avgörande mål och prestationer från Neymar och Suárez som var starkt bidragande till framgången. Var det här i Berlin den 6:e juni som säcken skulle knytas samman för den här magiska våren? Ja, det kändes som att Barcelonaspelarna hade bestämt sig för det. Det blev lite darr när Morata kvitterade, men efter mål av Suárez och Neymar kunde Barcelona till slut stå där på den absoluta toppen - en stark kontrast till var laget stod när det nya året inleddes. 

Det var underbart att se hur det lyste i Barcelonaspelarnas ögon under firandet. Där och då har miljonerna de tjänar ingen större betydelse. Det är bara ren, sprudlande och barnslig glädje som förmedlas och smittar av sig. Champions League-finalen i Berlin blev också Xavi Hernández avskedsförställning i Barcelonatröjan. Märkbart tagen av stunden fick klubbikonen lyfta säsongens tredje pokal i de allra värdigaste av avsked. Så vackert. Så mäktigt. Så mästerligt. Med tanke på hur mycket mittfältseleganten har betytt för Barcelona och alla framgångar hade avslutet knappast kunnat regisseras så mycket mer storslaget än så. 

Prövningarnas prövning

Från titelfirandet på Camp Nou gick det snabbt och det var dags för en ny säsong av inledas. Efter att ha klarat av två tuffa bortamatcher mot Athletic respektive Atlético kom smällen i storförlusten mot Celta Vigo och en kanske ännu tuffare när Messi tvingades utgå skadad mot Las Palmas. Även om Neymar och Suárez hade dragit sitt strå till stacken under succévåren var det fortfarande så att Messi var hjärnan bakom det mesta. Hur skulle Barcelona klara sig utan sin självklare ledare i hela två månader med ett stundande El Clásico? Det var en rejäl prövning som väntade laget och inte minst Neymar som naturligt blev den som skulle anta Messis roll som ledare för offensiven och därmed försöka ersätta en spelare som har dominerat fotbollsvärlden under lång tid. En hyfsad press på en ändå relativt ung spelare, men vi skulle snart bli påminda om att Neymar också är en mycket speciell fotbollsspelare. 

Ja, man kan tycka att vi borde ha insett det från början. En spelare som klarar av att bära hela Brasiliens gränslösa, orimliga förhoppningar och förväntningar i ett hemma-VM i ett av fotbollshistoriens mest pressade landslag har såklart något speciellt när det gäller det mentala. Ändå kändes det inte helt självklart att Neymar skulle lyckas svara upp mot det plötsligt ökade trycket och ansvaret. Det dröjde inte många matcher innan det med allt önskvärd tydlighet framgick att Neymar njöt av situationen att stå i centrum snarare än att tyngas ner av det. Neymar fick av förklarliga skäl betydligt mer boll i matcherna än tidigare och växte match för match alltmer in i rollen som den stora kreatören. När El Clásico stundade och det var tveksamt om Messi skulle komma till spel eller inte var det inte något som oroade så mycket som det egentligen borde. Det var det bästa betyget Neymar (och övriga laget också för den delen) kunde få för perioden utan Messi. 

Många spelare har höjt sig

Det vore såklart skamligt att glömma bort Suárez i det hela då samarbetet med Neymar har växt sig allt starkare och utan uruguayanens uppoffrande och smarta spelstil hade inte Neymar kunnat dominera matcherna på samma sätt då det alltid fanns någon brasilianaren kunde kombinera med och som förstod honom. Vi får inte heller glömma att en spelare som Busquets har tagit ett än större ansvar för helheten på planen, att Iniesta har sett pånyttfödd ut, att Alba bara fortsätter att prestera match efter match lite i skymundan, att Bravo har varit fortsatt stabil, att Sergi Roberto har bevisat att han har något att tillföra i Barcelona, att Rakitic fortsätter ta jobbet ingen annan vill ta och att utskällda spelare som Piqué och Alves har kommit tillbaka på allvar. 

När det som mest behövdes var det många spelare som höjde sig ytterligare en nivå och när Messi väl var tillbaka var det ändå inget snack om vem som var den stora mästaren - det framgick tydligt på planen att det fortfarande är argentinarens lag. Även om Messis form har varit något tveksam efter skadan ska de bli mer än spännande att se vad de här spelarna kan uträtta tillsammans det kommande fotbollsåret när två nya spelare, som borde vara hyfsat spelsugna efter att ha tittat på i ett halvår, kommer bredda truppen och öka konkurrensen. 

En kväll att minnas

Om det finns många minnevärda ögonblick från våren 2015 är det såklart en speciell kväll som sticker ut när det gäller hösten. Den 21 november på Santiago Bernabeu bjöd Barcelona på en ny ofattbar insats där siffrorna 0-4 räcker för att alla Barcelonasupportrar ska kunna minnas tillbaka. På samma sätt som 2-6 och 5-0, som för alltid kommer finnas kvar på näthinnan, var den här Barcelonainsatsen något utöver det vanliga. Det var så mycket kvalitet blandad med kontroll, finess och effektivitet att man bara satt där fullständigt häpen över spektaklet och de vackra målen. Om någon hade sagt i början av året att Messi skulle bytas in i en redan avgjord El Clásico-match hade man nog undrat om den personen var riktigt klok. Det vittnar om att det har hänt en hel del i Barcelona under 2015 och att vi ska kunna se fram emot det nya fotbollsåret med hopp, spänning och glädje - även om det såklart blir svårt att överträffa det föregående. 

Visca el Barca!