Ännu en viktig måndagsmatch.
 
Arton poäng kvar att spela om för dom rödvitrandiga. Tur att man har full fart på jobbet för tankarna flyger gärna iväg. Tretton poäng och vi är klara för Champions nästa år. Tretton poäng och det spelar ingen roll hur det går hemma mot Sevilla. Tretton poäng och den där eländiga mellansäsongen förra året är borta. Jag försöker lyssna på mina kollegor som pratar om upp emot trettiotusen som ska se en match i svenska andradivisionen ikväll. Jag försöker lyssna för att visa respekt för deras passion men jag kan inte förstå den. Det enda jag tänker på är tretton poäng. Jag lyssnar på Kaotiko från Pamplona på vägen hem från jobbet och tänker på staden där Iker kommer ifrån(våran Iker inte den där petade målvakten), staden där man kan ha mohikan och tjeckisk hockeyfrilla om man är Bask och kommer från dom trånga gränderna i gamla stan och jag byter spellista till Kepa Junkera, mannen med det enradiga dragspelet som gjort en mängd sköna Athleticlåtar och jag börjar komma i stämning
 
Jag bestämmer mig för att äta under matchen och till det dricker jag såklart ett glas vin från David Lopez(mannen med högerfoten om ni kommer ihåg) hemtrakter och jag är glad för att jag är klar och bänkad framför TV:n när matchen börjar för det tar bara fyra minuter innan Athletic sätter första målet.
 
Målet görs av Aritz Aduriz, hans fjortonde för säsongen, mannen som jag så många gånger i år sagt att han inte kan göra mål gör sitt fjortonde för säsongen och det är förlösande, det känns så rätt, Athletic känns så oslagbara på hemmaplan.
 
Även om Malaga sticker upp ibland så är dom aldrig nära och Athletic rullar på, väller fram och det enda jag kan tänka på är den röda tidvattenvågen som idrottslagen på University of Alabama kallas för, Crimson Tide, den röda vågen och deras motto ”roll tide”. Chanserna finns i vågen även om dom inte är sådär vansinnigt många. Aduriz är ren och borde gjort ett till. San José borde gjort sin nick svårare för Willy men framförallt mal man ner sittmotstånd. Vi känns helt enkelt oslagbara,  Roll Tide!!!
 
Första halvlek slutar med ledning ett noll för hemmalaget .
 
Athletic börjag även andra i full fart. Det hinner inte ens gå en minut innan Susaeta forsar fram på högerkanten, tittar upp och hittar Aduriz som bredsidar in två noll för hemmalaget och även om man inte ska ta ut något i förtid så känns det faktiskt ganska klart.
 
3-0 sitter i 62:a minuten, Ander på skott utifrån och Willy Caballero gör ett av få misstag jag sett honom göra på hela året.  Å andra sidan var närmaste spelare Mikel San José vid en eventuell retur så det kanske var en formsak, Ander eller Mikel liksom.
 
När klockan tickar upp mot sjuttio kan man dittills summera en nästintill fläckfri insats av ett fokuserat Athletic.  Mittförsvaret dirigerar med boll och om dom testas av motståndet finns försvarsrävarna Iraola och Balenziaga där som understöd.  Iturraspe som varit så oerhört bra den här säsongen(han borde åtminstone vara back-up till Busquets i landslaget) käkar mittfält tillsammans med den något försiktigare och mer orutinerade Erik Morán. Susaeta överglänser Muniain för ovanlighetens skull och då gör ändå Muniain en väldigt bra match och Aduriz, vad ska man säga, killen som inte kan göra mål har nu gjort femton.
 
Jag måste krypa till korset helt enkelt. Även om inte Aduriz är framtiden eller för den delen inte är en Chrisitiano eller Messi så har han häng på Benzema och Alexis i kampen om Pichichi och det är ju ganska hygglig för att använda ett understatement.
 
Vi ska också betänka en sån här kväll när säsongen står på spel att borta på grund av skador är Gurpegui, Mikel Rico och Ibai. Två av tre ordinarie och Ibai som är den tredje är också laget näst bästa målskytt.
 
Att sen inte Muniain får straff i den 86:e minuten när han fullständigt blir översprungen efter att ha blivit riktigt snyggt framspelad av Beñat är en gåta men samtidigt helt oviktigt.
 
Matchens lirare är såklart Aduriz med sina två mål men kvällens insatser är starka över hela linjen där jag sättet extra plus i kanten för Iturraspe och Balenziaga.
 
Kvällens resultat innebär att Athletic fortfarande har möjligheten att ta den sista Champions League platsen även om man förlorar hemma mot Sevilla och Sevilla därmed går fullt. Om man däremot ska vara realist så kommer Sevillamatchen att vara nyckeln. Att inte förlora den innebär ett jättesteg mot fjärdeplatsen. Sen ska man inte underskatta det faktum att även om Sevilla har ett på pappret något lättare program kvar så har man sina Europa League semifinaler kvar i kombination med att bara möta lag som kämpar för sin överlevnad samt Villareal som strider för en Europa League plats. Men oavsett om jag och alla andra supportrar sitter och räknar fram och tillbaks just nu så tycker jag ändå att ikväll handlar om att njuta av att vårt kära Athletic än en gång kom ut och levererade när det som bäst behövdes.
 
Noterbart är också att det mycket mer defensivt balanserade Athletic i år redan har gjort 58 mål jämfört med fjolåret då man endast mäktade med 44 på hela säsongen och trots att oron står en upp i halsen så fort man börjar fundera så är vi fortfarande sex poäng före närmaste lag.
 
Under säsongen så har närmaste lag varit Real Sociedad, Villareal och Sevilla men oavsett vilket lagets namn varit så har Athletic hållit fjärdeplatsen. Det är väl värt att komma ihåg när man lägger sig på kvällen med oro i kroppen.
 
Tio poäng så är vi stensäkra.
 
Aupa Athletic