En intressant säsong väntar

Efter varje avslutad fotbollssäsong känns ett uppehåll ganska välbehövligt, åtminstone i några enstaka veckor. Därefter infinner sig abstinensen och sommaren känns oändligt lång. Den här sommaren fungerade Confederations Cup till en början som en bra medicin, inte minst med tanke på att Spanien till stora delar utgörs av Barcelonaspelare. Därefter tog Gothia-cup-veckan över. En veckas fotbollsfest i Göteborg med underhållande fotboll, innehållande äkta glädje och besvikelse som är såväl smittsam som svår att uppleva i något annat sammanhang. Sen sitter man där framför TV:n när Sveriges damlandslag ska möta Tyskland och tycker att damfotbollen minsann har utvecklats till det bättre och att det faktiskt går att se en hel match utan att somna. Fast frågan är om det snarare är ett tecken på desperation? Man tar vad som finns för stunden eftersom det är bättre än inget alls.

Hela sommaren har man gjort allt för att förtränga saknaden. Saknaden av hymnen som spelas när spelarna vandrar från spelartunneln ut på Camp Nou. Saknaden av kapten Puyols vågade toksatsningar som för det mesta går hem, Busquets smartness samt Xavi och Iniestas genialitet med bollen. För att inte glömma den store lille mästaren som behöver så lite för att åstadkomma så mycket.

Så fort försäsongen inleds kommer allt tillbaka. Känslorna, glädjen, passionen. Man förstår hur mycket man har saknat att se det här laget spela fotboll varje vecka och ju närmare säsongsstarten vi kommer desto mer outhärdlig blir längtan. Det är ju inte heller vilken säsong som helst för FC Barcelona. Barcelona behöver hitta på något nytt för att hitta tillbaka till sig själva igen, vilket gör den här säsongen till den kanske mest intressanta och oförutsägbara på länge – åtminstone känns det så på förhand. Det som intresserar mig mer än något annat inför säsongen 2013/2014 är en anfallstrio bestående av Neymar, Messi och Alexis. På pappret låter det inte som någon annat än ljuv musik i öronen, men hur kommer det att låta i verkligheten?

Handlar om att hitta rätt balans

Det går givetvis inte att bortse från att värvningen av Neymar får oss att se fram emot säsongen med extra spänning. Men även om värvningen är det stora utropstecknet för den även med sig en del frågetecken. Frågetecken som ska bli oerhört intressanta att studera och som förhoppningsvis kommer att rätas ut så småningom. Hur kommer Neymar att reagera när han inte längre är den stora stjärnan som allt kretsar kring? Både Henry och Fábregas var den stora ledarfiguren i Arsenal och som vi har märkt är en sådan övergång inte helt bekymmersfri. Plötsligt finns det andra som är större och man blir mer en spelare i mängden. I de här lägena handlar det inte alltid så mycket om kvalité utan om psykologi och gruppdymanik. Det handlar om att finna sin roll i det hela och kunna bidra med sina egenskaper. Kommer Neymar att få det utrymme som krävs för att Barcelona ska få ut det bästa av honom? Och hur kommer brassens inflytande att påverka den störste av dem alla?

För mig handlar det om två viktiga aspekter när det gäller Messi och Neymars samarbete. Till att börja med behöver Neymar underkasta sig Messis storhet och inse att argentinaren fortfarande är störst och den spelare laget kretsar kring. Det blir den enkla biten. För det andra får inte Neymar underkasta sig Messi alltför mycket. Brassen får inte bli för försiktig, avstå från att ta egna initiativ och bara rulla bollen i sidled till Messi och invänta argentinarens nästa drag (så som Alexis och Pedro ofta har agerat). Det är just den här balansen som kommer bli komplex att hitta. Om det lyckas kommer Barcelona att få en helt annan dynamik i anfallsspelet. Barcelonas offensiv kommer inte att bli lika statisk, som den ibland tenderar att bli mot försvarsstarka lag, motståndarförsvararna kommer att ha ännu mer att hålla reda på än innan och Barcelona kommer förhoppningsvis inte längre vara lika beroende av Messi som därmed får avlastning.

Hur kommer Messi reagera?

En relevant fråga i sammanhanget är givetvis om Messi verkligen vill ha avlastning? Hur kommer Messi att reagera på det? Klarar han av att lämna ifrån sig en del av ansvaret och fortfarande prestera på samma osannolikt höga nivå? Det är såklart en överdrift att Messi helt och hållet har burit Barcelonas anfallsspel på sina axlar de senaste säsongerna, men ibland när man ser Barcelona spela känns det ändå inte särskilt långt från sanningen. Även om det låter aningen motsägelsefullt är det inte helt otänkbart att Barcelona som helhet skulle må bra av att Messi gör en sämre säsong målmässigt än de två tidigare. Det finns såklart inga med Barcelonahjärta som hoppas på det, men jag tror ändå man måste ha klart för sig att hela laget skulle vinna på om målskyttet sprids ut på fler spelare. Frågan jag ställer mig är dock: hur skulle Messi må av det? Det är en mycket relevant fråga, för vi vet ju samtidigt att Barcelona fortfarande kommer att behöva en Lionel Messi på bra humör. Även om Messi är en ödmjuk kille på alla sätt råder det inga tvivel om att han mår som allra bäst när det är han och ingen annan som står i centrum och avgör fotbollsmatcher. Det här är med andra ord ingen lätt ekvation att få ihop.

Alexis kommer göra en bättre säsong

I beräkningarna måste vi såklart även ta med den tredje spelaren som jag tror kommer vara med och utgöra Barcelonas ordinarie anfallstrio under säsongen – även om Pedro och Tello säkert har en del att säga angående det. Jag tror att vi kan vara säkra på att Alexis kommer att göra en bättre säsong än den förra – något annat vore väl nästan osannolikt med tanke på hur makalöst fel allt gick för chilenaren den gångna säsongen. Men kommer han att kunna prestera på en tillräckligt hög nivå? Hur mycket utrymme kommer det att finnas kvar till honom med Messi och Neymar på planen samtidigt? Det var först i slutet av säsongen, när Messi saknades på grund av skada, som chilenaren vaknade till liv på allvar och började prestera på en nivå som är acceptabel i Barcelona. Med utökat ansvar växte Alexis oerhört och var en av Barcelonas absolut bästa spelare i säsongsavslutningen. Drömmen för oss Barcelonafans vore ju såklart att han fortsätter på den inslagna vägen och bildar en anfallstrio som ger motståndarna mardrömmar. Som sagt, det kittlar när man läser det på pappret. Hur det kommer att fungera i praktiken har vi ingen aning om och det är just det som känns så vansinnigt spännande och oförutsägbart.

Det är nu några veckors längtan fram tills Barcelona spelar ligapremiär hemma på Camp Nou mot Levante. Själv har jag bestämt mig för att åka ner på hemmamatchen mot Sevilla. Till skillnad från de senaste besöken har jag inte en aning av vad jag kommer att få se och det är just det som gör längtan ännu starkare.

Visca el Barca!