I det moderna, närmast darwinistiska, fotbollseuropa lyder den rådande verkligheten som  följande; investera eller långsamt tyna bort. Tycka vad man vill om detta, men sanningen är att inte ens mitt kära, i hög utsträckning egenfostrade, F.C. Barcelona är förskonade från denna kommersialisering av fotbollens toppskick. Ät eller ätas, för att än en gång hänvisa till Darwins dystra beskrivning av verkligheten.

Med detta sagt känns det än mer relevant att skriva om Barcas egna Teneriffa-son, som nu står inför tröskeln att lämna Barcelona, men som för en inte alltför lång tid sedan kunde titulera sig själv som en instrumental del i det fotbollslag som med sin egensinniga taktiska övertygelse erövrade världen. I ett Barcelona som spenderat hiskeliga summor på en viss jätte till svensk, och som redan stod med en duo i form av Henry och Messi till sitt förfogande, blev Pedro Rodríguez mot alla odds en av de starkast lysande stjärnorna.

Detta är historien om en kanariefågels navigering genom en stjärntät himmel. Från och med resans oväntade början, till det nu rådande slutet på dennes enorma fotbollsgärning, i vår enorma klubb.

Jag skulle ljuga om jag påstod att jag var särskillt imponerad när jag för första gången såg Pedro dra på sig Barcas ikoniskt randiga ställ. Jag vill dra mig till minnes att jag tyckte det var en uddlös spelare utan egentliga spetsegenskaper. Exempelvis i form av förmågan att ta sig förbi spelare, eller förmågan att ta sig till, och sedan förvalta avslutsituationer i den sista tredjedelen. Van vid spelare som Marc Overmars, Ronaldinho och Leo Messi på Barcelonas ytterposition var min övertygelse om att en renodlad en mot en - spelare till ytter var den enda och rätta vägen att ta, rätt så cementerad. För att beskriva det i kortare ordalag tyckte jag initialt att Pedro var något utav en alibi-spelare, och att Guardiola skulle få komma att betala priset för hans val av ytter.

Det skulle inte ta lång tid innan jag och andra skeptiker stod där med svansen mellan benen, frälsta av denna kompromisslösa lagspelare med den ovärdeliga och, i Pedros fall, outgrundliga förmågan att göra viktiga mål i viktiga matcher.

Jag vidhåller i skrivande stund att Pedro är en begränsad spelare utan några egentliga spetsegenskaper och ska man ge sig på ett försök att kartlägga hans storhet måste man ta avstamp i det kollektiva. Säsongen 2009/ 2010 är Barcelona som bekant i allra högsta grad fortfarande präglade av den närmast fanatiska, fotbollsfilosofiska övertygelsen som skulle komma att känneteckna Guardiolas Barcelona. Det obevekliga presspelet och återerövringen av förlorad boll, samt de hundratals korta men intensiva djupledslöpningarna som på många sätt tillät de alla bollkonstnärerna att genomföra sitt kortpassningsspel och sågande genom lagdelarna, skulle komma att passa Pedro som handen i handsken.

När vi tänker på och pratar om de fantastiska åren under Guardiola stirrar vi oss stundtals blinda på de bollförande spelarna. Jag själv inräknad. Att inte hänföras av dessa bolltalanger är i min värld att inte tycka om fotboll överhuvudtaget. Med detta klargjort vill jag dock slå ett slag för det arbete som Pedro dag ut och dag in la ned, och de ödmjuka värdena han skulle komma att symbolisera. Jag känner mig trygg i att påstå att utan den typen av spelare i Guardiolas Barcelona, skulle de historiska åren aldrig ägt rum.

Men som varje inbiten fotbollssupporter vet är fotboll en förändringens sport. Några konstanta värden finns inte och detta gör sig inte minst tydligt i den förändring som Lucho Enriques intåg har inneburit för klubben.

Kort sagt har Enrique, som den kompromisslöse vinnare han bevisat sig vara, inte dragit sig för att göra det traditionellt horisontella Barcelona till ett något mera vertikalt fotbollslag.
Allt detta för att på ett så effektivt sätt som möjligt tillvarata den urkraft vi besitter i from av Neymar, Suarez och Messi. Ett modigt beslut om du frågar mig. Ett med facit i hand korrekt beslut, likaså.

Den nödvändiga förändringens vind blåste som sagt än en gång. Och denna gång inte utan offer.

Som bekant är Pedro trots sina alla kollektiva egenskaper ingen spelare som, med 20 meter framför sig, på egen hand drar förbi 2-3 spelare och sedermera avgör en match. Och om det är något som kännetecknar Enriques Barcelona är det just valet av spelare med förmågan att nyttja de nyvunna ytorna som uppstår i planen samma sekund som Barca spelar ett rakare spel.

Med andra ord har Pedro, trots sitt stora kunnande, blivit överflödig som pjäs i Barcelona.
I ett taktiskt väldigt snävt Barca fanns det utrymme för spelare med väldigt specifika egenskaper. I ett Barca med ett bredare spektrum, det vill säga Enriques Barca, är behovet av spelare med bredare spektrum mer påtagligt. Vi ser det inte bara i fallet Pedro, utan detta gjorde sig tydligt även i fallet Xavi/Raketic, där Xavi stod för den enskilda smått otroliga egenskapen av att kunna passa och kontrollera bollen oavsett situation, medan Raketic nu står för en rad olika värden och är en mer dynamisk spelare så till vida.

Här står vi alltså, och tvingas ta adjö av den ena spelaren efter andra som inte längre är en spelare för dagens Barcelona. Xavi var den tydligaste symbolen utan tvekan. Men nu handlar det alltså om Pedro, som emot alla odds tog en plats i det stjärntäta Barca. Vem kan glömma hans öppningsmål mot Manchester United på Wembley? Eller varför inte det smått otroliga konststycket att göra mål i alla 6 turneringar under ett och samma kalenderår?

Jag glömmer inte, och efter att häromdagen än en gång bevittnat ett avgörande Pedro- mål, i en avgörande match, väljer jag att fokusera på sättet han firade målet snarare än på sättet han firade lyftandet av bucklan. Med en monumental frenesi löpte han och stötte in returen till 5-4, och med en lika stor frenesi sprang han ut mot hörflaggan och lät sig bli omfamnad av sina lagkamrater. Som så många gånger förr.

Nu bär det alltså av för vår egen Pedro Rodríguez. Med allra största sannolikhet till gråare jaktmarker. Huruvida han kommer göra succé eller inte väljer jag att inte sia om. Det jag vet är att vart denne kanariefågel än väljer att flyga härnäst, kommer de få höra en alldeles speciell, katalansk fågelsång. I ur och skur, dag ut och dag in, från en spelare med en god näbb för mål och en ännu större offervilja.

För alltid en Blaugrana, Pedro Rodríguez