En lång väntan mot avspark

Väckarklockan ringer och visar 03:30. Nu inleds en lång väntan mot avsparken som är imorgon kväll. Flyget avgår från Göteborg, men mellanlandning i München krävs. Vänta på nästa flyg och väl i Barcelona på nästa tåg. In på hotellrummet och vända. Därefter tunnelbana i riktning mot Camp Nou. Lyckas lokalisera den enda öppna biljettluckan och införskaffar biljetterna som i förhand har valts ut på den officiella hemsidan. Nöjd och belåten med biljett i handen tvingas man ändå konstatera att det är långt till avspark.

Morgonen därpå tar man linbanan upp i bergen där hela staden Barcelona kan skådas ovanifrån. Byggnaden man tydligast kan urskilja är La Sagrada Familia, kyrkan som aldrig blir färdigställd. Tittar ut över stadsdelen där Camp Nou är belägen, men den enorma betonggrytan döljs bland höghusen. Tittar på klockan. Nu är det är bara timmar kvar.

Äter och dricker gott på en restaurang strax intill Camp Nou. För varje minut som går ser du fler fans med matchtröjor och halsdukar vandra mot arenan. Det är lugnet före stormen och solen försvinner in bland gråmoln som täcker allt mer av himlen som fram tills nu har varit alldeles klarblå. Av all väntan känns de sista timmarna allra längst.

Med drygt en och en halv timme kvar till avspark öppnas portarna och publiken börjar strömma in. Det ligger en särskild förväntan i luften. Trots flertalet tidigare besök är det alltid en speciell känsla när man kommer in och ser den perfekta gräsplanen omgiven av den underbart vackra och ståtliga fotbollsgrytan som bär på så mycket fotbollshistoria. Klockan är 19:30 när spelarna entrar planen för att värma upp. Det är nu man börjar förstå att det är på riktigt. Klockan är strax åtta och hymnen spelas i högtalarna till spelarnas entré: ”Blaugrana al vent, un crit valent, tenim un nom, el sap tothom,BARÇA!! BARÇA!! BAAAARÇA!!!!

Busquets är alltid steget före

Matchen börjar och jag sitter och specialstuderar Sergio Busquets jobb. Jag gillar verkligen Busquets - en spelare jag själv aldrig hade velat möta. Han är fenomenal. Som motspelare kan jag tänka mig att man känner sig både snabbare och starkare. Ändå är man chanslös. Busquets täcker ytor, vänder och vrider med bollen och hittar öppnande passningar som ingen annan. Han är inte nödvändigtvis bättre än sina motståndare, han är smartare. Det räcker långt, riktigt långt. Busquets jobbar i sin egen takt och låter varken något eller någon stressa honom i onödan. Att Busquets har en välutvecklad fotbollshjärna märks även från TV-soffan. När man följer hans genialitet några få meter ifrån blir det ännu tydligare hur många steg före motståndarna han befinner sig tankemässigt.

Neymar visade sin potential

Barcelona rullar bollen från kant till kant. Camp Nou är tystare än stadsbiblioteket. Neymar får bollen. Publiken vaknar till. Neymar glider med snabbhet och teknik förbi sina moståndare som är tvugna att kapa honom, flera gånger om. Publiken blir tokig. Neymar tar sig förbi på kanten och serverar inlägg. Publiken jublar och applåderar. Neymar klackar bollen i tunnel på sin försvarare. Publiken är i extas och man skulle kunna tro att Barcelona precis har gjort mål.

Barcelonafansen har fått en ny spännande brasse på vänsterkanten. En oförutsägbar spelare som kan ta sig förbi sin motståndare, skapa målchanser ur ingenting och som dessutom är ödmjuk nog att slita hårt i defensiven. En supertalang som är betydligt mognare i sitt spel än åldern säger. En supertalang som vet att han fortfarande har mycket att lära. En supertalang som mot Sevilla visade vilken oerhörd potential han besitter.

När Barcelona får ett frisparksläge till vänster utanför straffområdet står Messi och Xavi vid bollen. Neymar har inte klättrat tillräckligt i hierarkin ännu för att ge sig in i diskussionerna. Senare i matchen när Sevilla flyttar fram sätter Messi igång en snabb kontring och spelar Neymar som har ett jätteläge att avgöra matchen. Istället för avslut ser vi ett försök till väggspel som misslyckas. Neymar tar helt klar för sig i matchen, men han gör det fortfarande inte fullt ut på grund av respekt för sina medspelare. På ett sätt kan jag tycka att det är vackert, men lita på att det är något som kommer att förändras med tiden.

Fortfarande bäst när matcher ska avgöras

Det kan gå fort i fotboll. 2-0 blir snabbt 2-2. Sevilla har kvitterat på tilläggstid. Luften har gått ur en fullständigt. Där sitter man på ett knäpptyst Camp Nou och räknar in säsongens första poängtapp. Sekunder återstår när Messi får bollen precis framför mig med ett enda uppdrag: ”Här har du bollen. Kan du vara snäll och avgöra den här fotbollsmatchen åt oss? Du har bara en chans på dig, sen är matchen slut”. Ett hopplöst läge för vilken fotbollsspelare som helst, men världens bäste ser bara möjligheter i den här typen av situationer.

När Messi tar sig förbi första spelaren går ett sus genom publiken. När han misslyckas med den andra dragningen övergår suset till en djup suck. Majoriteten av fansen tror att såväl situationen som matchen är över. Messis tjuriga vinnarskalle vill något annat. Messi tar sig förbi försvararen på fel sida och lyckas få in bollen framför mål. Alexis dyker upp och sätter bollen i nät. Camp Nou exploderar. Alexis har gjort målet, men det är Messi som hyllas av publiken. Argentinaren såg långa stunder ganska ointresserad ut i matchen, men när det kom till de avgörande lägena var han som vanligt bäst av alla.

Känslorna som uppstår när man slits mellan hopp och förvtivlan på det här sättet är svåra att förklara. Det är som att tid och rum upphör att existera samtidigt som adrenalinet fullständigt kokar i kroppen. När man vandrar tillbaka mot hotellet denna mörka och ljumna septemberkväll skakar man fortfarande och funderar på vad som egentligen har hänt. Man är både trött och pigg på samma gång när man konstaterar att det har varit värt all väntan.

Visca el Barca!